Anitra flyttade till vilda västern

"Sverige blev bara tråkigare – man får inte vara annorlunda"

1 av 7 | Foto: Marco Gustafsson
Pioneertown är en före detta filmkuliss med saloon, bank och fängelse. Lokalbefolkningen, däribland Anitra och John, klär ut sig till cowboys, banditer, horor och sheriffer och spelar med – för turisternas skull.
RELATIONER

Anitra Ekström bor på en ranch i vilda västern – och sover med en revolver under huvudkudden.

– Den måste ju ligga någonstans, säger den förvildade svenskan.

Om natten hör hon prärievargar yla i kapp och häromdagen trampade en av hennes hästar ihjäl en skallerorm.

– Det är så tyst här att om jag slutar prata så blir det knäpptyst, säger Anitra Ekström, 54, där hon sitter under vinrankorna på sin Stud Valley Ranch.

Då gapar åsnan Bella allt för vad hon är värd.

– Ja, nästan i alla fall, säger Anitra och skrattar.

Här, mitt i stenöknen Mojave i södra Kalifornien, bor Anitra, hennes sambo John Ziagos och deras djur sedan nio år.

För att ge oss the grand tour sadlar de Hudson och Lionheart och rider in i stan med fotografen och mig i efterföljande bil.

Eller stan och stan.

Gammal filmkuliss

Pioneertown är en före detta filmkuliss med saloon, bank och fängelse. Där spelade Hollywood bland annat in tv-serien ”The Cisco Kid” (1950) och numera är det ett High Chaparral dit turister reser för att uppleva lite pang pang.

Lokalbefolkningen, däribland Anitra och John, klär ut sig till cowboys, banditer, horor och sheriffer och spelar med.

Trots att det bara är 45 minuter till Palm Springs flygplats är området fortfarande väldigt vilda västern. Bortanför bergen brukar de mexikanska drogkartellerna släppa sin knarklast till väntande bandidos och John bär en Remingtonrevolver av 1858 års modell, dock inte laddad, i hölstret.

I parets hus, som är byggt i betong för att stå emot präriebränder och jordbävningar, finns ytterligare en revolver – under Anitras huvudkudde.

– Var ska man annars ha en revolver? I kylskåpet? Den är inte till för att skjuta någon som bryter sig in, hundarna skyddar oss på så sätt, utan den är ett redskap. Den är som din mobil – du kan vara utan den, men den är bra att ha. Min granne Nancy bär alltid revolver, även när hon tar en promenad eller ritt i bergen. Hästen kan bryta benet och behöva skjutas. Björnar kan komma. Om man är beredd slipper man vara rädd.

Svenskt hjärta

På den punkten är Anitra Ekström väldigt mycket amerikan, men innanför skinnvästen bultar ett svenskt hjärta.

Ibland åker hon till Ikea för att köpa kaviar, chokladbollar, Siljansbröd och hjortronsylt.

I bokhyllan står böcker av Harry Martinsson, August Strindberg och Vilhelm Moberg.

Hon har lärt John säga meningar som ”hoppas att bilen inte krockar”, ”det är bättre än ingenting” och ”det är nog bäst att jag går nu”.

Hur hamnade då en norrländsk kvinna som hon i det vilda?

– Det var lätt. Sverige blev bara tråkigare. Det är så homogent där, man får inte vara annorlunda – och det är ju jag.

26 år gammal tog Anitra med sig sonen Jimmy, 14 månader, och dåvarande pojkvännen samt deras importfirma till USA. Det blev Los Angeles eftersom det ligger vid Stilla Havet och Mexico.

Sparkade ut pojkvännen

Fyra år senare fanns varken pojkvän eller importfirma kvar.

– Konkurrenterna slog ut firman och min pojkvän kunde inte hantera misslyckandet. Han ut

nyttjande mig och alla andra, och det ledde till att jag förlorade mitt affärsvisum.

Hon sparkade ut pojkvännen, men bestämde sig för att stanna kvar i USA och kämpa – utan visum.

De första åren var svåra. Hon levde ett lågbugdetliv med kallvatten i kranarna och potatis och lök-gratänger till middag. Sonen tog hon med sig till jobbet – en närlivsbutik där hon arbetade illegalt och ofta dubbla skift för att få ekonomin att gå ihop.

Hur skulle hon få uppehållstillstånd?

Lätt! Hon gifte sig med en god vän – grannen!

Anitra tog jobb på en akutmottagning och pengarna investerade hon i sin dröm – att arbeta med hästar.

På en anrik ranch i Malibu började Anitra träna hästar, drilla ryttare, härbärgera ridsugna gäster samt hyra ut sina djur till fotograferingar. Hennes älsklingshäst Rasmus blev till exempel fotad i Playboy med en mycket naken italienska på ryggen.

Men någon kärlek i sitt liv hade hon inte. Hon hade blivit friad till några gånger, men var inte intresserad.

– ”Om jag blir ihop med någon igen”, sa jag till min tjejkompis, ”så ska det bli med en motorcykelsnubbe som kommer vilja att ta mig till konstmuseet”.

1991 dök han upp.

På jakt efter ett nytt hem

I ett år hade John och Anitra umgåtts som vänner, men på Halloweens afton 1992 fick Anitra ett infall. Egentligen skulle hon ha gått på en fest, men när John berättade att han bara skulle slänga in en kyckling i ugnen hemma hos sig åkte hon dit istället.

De blev kära, och John, som arbetade med att restaurera antika bilar, flyttade till Anitras ranch.

1996 köpte paret en husbil i Miami och zickzackade sig genom hela USA på jakt efter ett ställe där de kunde leva och rida sina hästar.

De följde Pacific Crest Trail, en 400 mil lång pittoresk sträcka som går från Mexico i söder till Washington i norr.

Men inget ställe kändes perfekt.

Så fick de tips om Pioneertown och när de såg det långt ifrån lummiga landskapet utropade de: Bravo! Excellente! Magnifico! Splendido! Det här ska vi ha!

Var det ligger? Tre timmar i bil från där Anitra hade bott i 18 år – hennes hem i Malibu.

Men i början av 2000-talet dog Anitras föräldrar. Hon sörjde dem och det visade sig att de efterlämnade ett arv. För pengarna byggde Anitra och John ett hus och en lada.

I dag arbetar Anitra med att guida ryttare från Los Angeles i de svårmanövrerade bergen runt Pioneertown.

Det brann i fem dagar

Men den elfte juli förra året kunde parets drömliv ha tagit slut, ty 2006 har i ökenkretsar kallats ”året då vi förlorade öknen”.

Detta år brann 400000 hektar av Mojave- och Sonora-öknarna. Det är som hela Gotland och en del av Öland hade försvunnit i lågor.

– Det brann i fem dagar. Elden kröp under marken i Joshuaträdens rötter men lockades upp av vinden så att branden tog ny fart. Vi gjorde allt för att släcka elden – tömde fiskdammar, vattentankar och jacuzzibadkar, men vi kunde inte använda brunnsvattnet för vi hade ingen ström att pumpa upp vattnet med.

Parets hem och djur klarade sig, men Joshuaträden var inte lika tursamma. Träden runt ranchen ser ut som utbrända tändstickor.

Men att lämna detta torra stekhål (två korta regnskurar under hela 2006 och ingenting alls i år) är inte på tal om. Detta trots att hennes son Jimmy och Anitras två barnbarn numera bor i Sverige. Jimmy, nu 29, flyttade tillbaka för fyra, fem år sedan.

– Jag lämnade mina föräldrar, han lämnar sina. Jag får stå mitt kast. Jag har Amerika i blodet. n

Text: Erik Olkiewicz