”Jag vill aldrig vara ifrån dem igen”

Fariba tappade kontakten med sina tre söner - nu har de äntligen återförenats

Kärt återseende. Fyra veckor efter första samtalet med sönerna på 14 år träffade Fariba äntligen sina tre söner, Erfan, Ehshan och Arman igen i Teheran.
Kärt återseende. Fyra veckor efter första samtalet med sönerna på 14 år träffade Fariba äntligen sina tre söner, Erfan, Ehshan och Arman igen i Teheran.
RELATIONER

I femton år tänkte Fariba Hajizadeh bara på en sak: de tre sönerna som togs ifrån henne i Iran. I mars i år stod hon på flygplatsterminalen i Teheran. Genom glaset i entréhallen såg hon tre vuxna män vänta på sin mamma.

Kärleksfull gåva. I 15 år hade Fariba ingen kontakt med sina söner av rädsla för att de skulle avsky henne. Men hon hade fel. Den utslitna nallebjörnen blev sonen Ehsans enda tröst.
Kärleksfull gåva. I 15 år hade Fariba ingen kontakt med sina söner av rädsla för att de skulle avsky henne. Men hon hade fel. Den utslitna nallebjörnen blev sonen Ehsans enda tröst.

Fariba Hajizadeh smeker den lilla slitna nallen med ett hjärta om halsen. I många års tid var den sonen Ehsans enda tröst i ett hem fyllt av kyla och ensamhet. Det visste hon inget om. Fariba hoppades av hela sitt hjärta att de tre sönerna skulle ha det bra. Att de hade en kärleksfull och trygg uppväxt hos hennes före detta man och hans nya fru.

Växte upp i Iran

Hon sitter på altanen i det prydliga hemmet i Upplands Väsby. Vårsolen värmer. Hennes ansikte utstrålar både sorg och glädje. Även trötthet. Den sista tidens händelser har nästan varit för mycket.

För några veckor sedan kom hon hem från vattengympan som vilken måndagskväll som helst. Den skulle sluta annorlunda. Faribas make Behruuz tog emot och bad henne sätta sig i soffan. Hans upprymda hemlighetsfullhet gjorde henne nyfiken. Hon undrade först om han vunnit på lotto.

– Nej, men det du önskar dig mest av allt har blivit sant. Dina söner har ringt.

Historien om Fariba och hennes söner Erfan, Ehsan och Arman började för länge sedan. Fariba växte upp som en glad och fri tjej i det förrevolutionära Iran. Drömmar om läkarstudier fick näring av goda betyg på det fyraåriga naturvetenskapliga gymnasiet.

1979 förändrades allt. Som en följd av revolten mot Shahen stängde universiteten de kommande åren. Kriget mot Irak bröt ut och Fariba fick lägga sina planer åt sidan.

19 år gammal träffade hon en charmig helikopterpilot i armén. Allt gick snabbt. Strax därpå var hon både gift och gravid. Den första sonen Erfan föddes. Men vad som såg ut att vara ett lyckligt äktenskap började snart vittra.

Krävde skilsmässa

När yngste sonen Arman kom till världen 1990 var krisen ett faktum. Fariba kände sig ensam när maken var runt på olika uppdrag. I flera år hade hon levt med skräcken för kriget. Hemmet hade bombats och hushållskassan var alltid tom. Hon upplevde att maken prioriterade allt utom familjen.

Från att ha flyttat runt på olika platser i landet hamnade de slutligen i Teheran igen. Men med en illvillig svärmor boende i samma hus var gränsen nådd. Fariba krävde att få skilja sig.

Efter många turer fick hon sin vilja igenom. Eftersom hon varken hade eget boende eller jobb fick barnen bo kvar hos sin far. Det var uppslitande men hon träffade dem flera gånger i veckan.

Så mötte pappan en ny kvinna. Nu började problemen. Plötsligt fick Fariba inte träffa sina pojkar mer. Hon tvingades tillkalla polis varje gång hon ville prata med dem.

– Jag orkade inte mer. Jag grät varje gång jag träffade dom. Det var inte bra för dom, säger hon.

Hon minns sista mötet som det var igår. Storgråtande framför pappans hem med Ehsan och Arman i famnen. Den äldste, Erfan, kom inte ut ur huset. I 14 år och sju månader har hon undrat varför. Inte förrän i dag har hon fått veta orsaken.

– När vi träffades igen berättade han att han hotats till att hålla sig inne. Att han grät i två timmar efter jag åkt, säger hon lågmält.

Svårt beslut

Efter det fattade Fariba sitt svåra beslut. Ett beslut hon ångrat fram till idag. Hon lämnade sina tre söner i pappans och hans nya hustrus vård. För att de skulle få lugn. I hopp om att de skulle få en bra och kärleksfull uppväxt, bra utbildning och jobb.

Själv hade hon via en väninna fått kontakt med en iransk man som bodde i Sverige. Han, Behruuz, besökte henne i Teheran. De kände starkt för varandra från första stund. Fariba lämnade de gångna uppslitande åren bakom sig för en nystart i det nya landet. Hon hade hunnit bli 33 år.

Vågade inte ta kontakt

Fariba utbildade sig så småningom till hudterapeut och öppnade sin egen skönhetssalong i Upplands Väsby. Trots att hon försökte förtränga den smärtsamma längtan efter sönerna fanns de hos henne, alltid. Men rädslan för att de skulle ha glömt henne, eller börjat avsky henne för att hon lämnat dom avhöll henne från att ta kontakt.

– Jag tittade på foton av dom och saknade dom så fruktansvärt mycket. Men jag trodde och hoppades att de hade det bra.

Fariba tystnar. Tårarna blänker i den varma vårsolen.

Hon hade haft fel. Liksom hon längtade efter sina söner längtade de efter henne. Svaren de fick var emellertid alltid desamma: Ingen visste var hon var. Ingen ville, eller fick, berätta. Inte förrän för några månader sedan då deras farbror lotsat dem till Faribas syster som bor kvar i Iran.

Kramades länge

I sin stilla oro frågade de systern om hon trodde att Fariba ville ha kontakt med dem.

– Min syster svarade att jag längtat och väntat i alla år.

Fariba berättar om de första telefonsamtalen, samtalet med mellanbrodern Ehsan, den tystlåtne som tagit separationen från henne hårdast.

– Jag sa ”Hej, detta är din mamma”. Han kunde inte prata. Han var tyst en lång stund. Sen undrade han om jag kunde krama honom en hel kväll när vi skulle träffas.

Fyra veckor senare stod Fariba på flygplatsen i Teheran. Kroppen krampade av nervositet. När hon såg sönerna genom fönstret i terminalen kramade hon Behruuz hand. Plötsligt sprang den yngste mot henne. De två andra kom efter.

– Vi kramade varandra i flera minuter säger hon.

Den natten sov hon i samma säng som två av sina söner. De var tre och fem år gamla när hon lämnade dem. Nu var de fullvuxna män, 18 och 21. Den äldste, 25-årige Erfan, var den ende som ville markera sin ålder och låg för sig själv.

– Sov och sov, jag låg och tittade på dom hela tiden. Jag kände igen deras ansikten men rösterna lät så konstiga. Jag tog på dom på morgonen och kunde inte förstå att det var sant. Att jag äntligen var hos mina barn igen, säger hon.

Men återseendet blev också smärtsamt. Sönerna berättade om hur styvmodern slagit dom för minsta småsak. Om de kom för sent. Om betygen inte var tillräckligt bra. Pappan hade resignerat och hängett sig åt missbruk. För några månader sedan blev samtliga utsparkade hemifrån. Trots det hade alla tre lyckats ta sig in på universitetet. Nu sliter de för att få ekonomin att gå ihop.

Nallen gav tröst

Fariba gråter öppet. Hon berättar om skuldkänslorna som tär. Hon som trott och hoppats att de haft det bra under alla år. Och hon berättar vad Ehsan sa om sin utslitna nallebjörn: ”Jag ville prata med dig men du var inte där. Så jag pratade med nallen istället när jag var ledsen. Jag låtsades att nallen var du och hjärtat var jag. Vill du ha den?”.

Fariba ursäktar sig och tar en cigarett. Nu har hon bara ett mål i livet. Att återförenas med sina söner för alltid. Hon vet bara inte hur det ska gå till.

– Jag vill aldrig vara från dom igen. Nu sover jag med nallen bredvid mig varje natt, säger hon.

FAKTA

Flyttade till Sverige 1996

Namn: Fariba Hajizadeh.

Ålder: 45.

Bor: Upplands Väsby.

Familj: Maken Behruuz och

sönerna Erfan, Ehsan och Arman.

Yrke: Hudterapeut.