Sonja är adopterad av indianer

Hennes namn är Lutavi – ’’Den röda kvinnan"

1 av 6 | Foto: Dan Östberg
En kaptensdotter från Linköping drabbades av rastlöshet och fann till slut sitt hem hos en siouxfamilj i South Dakota.
RELATIONER

20 år gammal begav sig Sonja Karl iväg för att söka lyckan i Amerika. Hon fann mer än hon kunnat drömma om. Idag, 18 år senare, är hon redo att bege sig tillbaka för gott. Till sitt hem bland Sioux-indianerna i Black Hills.

Det glöder ur en skål på bordet. Röken från den torkade salvian får ögonen att tåras. Hela vardagsrummet ligger insvept i os. I bakgrunden hörs indiantrummornas rytmiska trummor från stereon.

Sonja Karl tar fram sin heliga pipa i redstone ur fodralet med pärlbroderier. Hon sveper den över salviaröken. En helig reningsritual. Medan pipan stoppas håller hon den i de fyra väderstrecken och stämmer upp i en märklig entonig sång.

– Oj, host host, det var länge sedan jag rökte dig gamla pipa, säger hon och skrattar.

Sonja ”Lutavi” Karl har hunnit bli 66 år gammal. Pensionär visserligen, men: hennes hem mitt i skogen är draperat med indianföremål, porträtt på sioux-hövdingar och utsökta konsthantverk. Och det handlar inte om turistkrafs. Allt är äkta vara från hennes adoptivsläktingar bland Oglala-siouxerna i South Dakota, USA. En kvinnlig trapper mitt i 2000-talet.

Östgötsk svengelska

Sonja Karl pratar lika intensivt som hennes historia är händelsespäckad. Det gäller att hänga med. Den östgötska svengelskan, fullmatad med amerikanska uttryck, gör det inte lättare.

Hon är faktiskt från Linköping ursprungligen. Dotter till en energisk och sträng kapten som tog henne med på långa skidfärder och lärde henne hantera både gevär och pistol. På 50-talet flyttade familjen till Stockholm.

När Sonja Karl som 20-åring träffade en svensk ingenjör med erfarenhet från USA väcktes reslustan. Det hade hunnit bli 1962 och året därpå föddes deras son Erik i nya hemstaden Stanford i Connecticut.

Men rastlösheten och sökar

mentaliteten förde henne vidare. Det första förhållandet sprack. Det andra med. Till slut förde tillfälligheterna mot det mål som kom att prägla hela hennes liv. Black Mountains.

– Jag tyckte det måste finnas mer i livet än att äta, jobba och skaffa barn. Jag ville ut till indianerna, säger hon.

Sagt och gjort. Via en kamrat hamnade hon i Mount Rushmores nationalpark i South Dakota, berömt för sina gigantiska granitporträtt av fyra amerikanska presidenter. Efter en del ströjobb i parken fick Sonja Karl jobb som socialsekreterare i en närbelägen stad. Kontakterna med de marginaliserade indianerna i reservaten runt omkring blev många.

Ceremoni-inbjudan

Hon minns fortfarande det första mötet. Mannen hette Melvin Maynor. De pratade bidrag i tio minuter sedan pumpade hon honom på information om hans folk. När han återvände till sin bil två timmar senare hade hon redan blivit inbjuden till en helig ceremoni.

Under riten några dagar senare möttes hon av samma tunga salviadimma som ger lätt andnöd i stugan i Motala. Själv trodde hon det var marijuana och blev förbannad. De humoristiska indianerna vek sig av skratt. Under de kommande åtta år hon umgicks med dem drev de ständigt med henne för misstaget.

Fick namnet Lutavi

Det dröjde inte länge förrän Sonja Karl adopterades av en indianfamilj. Hon fick också indiannamnet Lutavi – den röda kvinnan:

– En av mina vänner sade till mig ”Du må vara vit på utsidan men din insida är röd”. Åh, jag gråter bara jag tänker på dem, säger hon och torkar tårarna på kinden.

Jobbet på socialbyrån varvades med det fria livet i nationalparkens lilla samhälle Keystone. En

spartansk tillvaro i en trailer med sonen Rodger, som hon hade från sitt senaste förhållande, en hund och en katt. Äldsta sonen Erik bodde med sin pappa.

Varje helg var det dags för det traditionella, heliga bastubadet. Tillsammans med de övriga indianerna i stammen bad hon för sina anhöriga i en Sweat lodge, där vatten hälls på upphettade stenar i en liten täckt hydda. Den skållheta ångan anses rena både kropp och själ. Även här används den välluktande salvian som påstås ge kontakt med Manito, indianernas beskyddare.

Fyra dagar soldans

Sonja Karl störtar plötsligt upp och rycker fram ett fotoalbum ur bokyllan. Bilderna verkar hämtade från en vilda västern-film. Indianer i krigsmålning från årliga Pow wow:s – en traditionell stor dansfest som ofta varar två dagar. Fjädrar, hästar och stridsyxor. Exotiska kvinnor i pärlbroderade dräkter. Prärie. Dramatiska bergsformationer. Men även vännerna i stammen till vardags, som vilka medelklassamerikaner som helst med skillnaden att förutsättningarna för ett drägligt liv är betydligt mindre. Fördomarna och segregationen är stora.

Efter sju år hade Sonja Karl skapat så bra relationer med stammen och den gamla medicinkvinnan Gerdie Larrie att hon inbjöds delta i siouxernas allra heligaste rit – den fyra dagar långa soldansen.

– Jag trodde knappt det var sant, säger hon.

Under fyra dagar dansade hon tillsammans med trettio andra Sioux-män och kvinnor till trummornas dunkande. När hon trädde in på dansområdet hördes ett sus från indianerna på läktarna. Sonja Karl var den enda vita personen på plats.

Dansen genomförs under strikt fasta. Vatten är enda tillåtna födan. Allt för att framkalla andliga syner och hallucinationer. Trots återkommande svimningsanfall stod Sonja Karl pall. Efteråt fick hon tummen upp av alla närvarande:

– ”You did well” sa de. Jag bara grät.

Återvända för gott

Strax därefter återvände hon till Sverige. Vantrivseln på arbetsplatsen blev för stor. Nu är det sju år sedan Sonja Karl hälsade på sin Siuoux-familj. Men hon skall tillbaka till sommaren. Och planeringen att återvända för gott pågår för fullt. Hon har fått erbjudande om att bo i en ett gårdshus hos sonen Rodger som är vuxen och lever och arbetar i USA.

– Jag måste dit igen. Min själ finns där. Jag hör hemma i Black Hills.

FAKTA

90 000 siouxindianer lever i dag i South och North Dakota

Siouxer är en löslig federation av siouxtalande folk. Federationen består av tre huvudgrupper: dakota, nakota och lakota. Lakota- och dakotaindianernas antal uppgår idag till cirka 90 000. Stammarna trängdes västerut under 1600- och 1700-talen av fientliga indianfolk och etablerade sig i trakterna av Black Hills i South Dakota. De tog efter prärieindianernas nomadiserande livsstil och blev framgångsrika buffeljägare och krigare. Under 1800-talets senare hälft bjöd de amerikanerna hårt motstånd. Flertalet lakota och dakota lever i dag på reservat i South och North Dakota.

Text: Dan Östberg