"En bit av mig är borta"

Nu vill Roy Sällström hjälpa andra som förlorat sitt barn

1 av 3 | Foto: STEFAN MATTSSON
UPPSKATTAR LIVET MER IDAG. "Bakom all sorg känner jag glädje över fåglar som sjunger och blommor som knoppas", säger Roy Sällström.
RELATIONER

Hon var firad skådespelare och mamma till ett litet barn.

Ändå orkade Johanna Sällström inte leva.

För drygt ett år sedan tog hon sitt liv.

Kvar lämnade hon sin pappa Roy med svåra skuldkänslor.

– Om jag hade ruskat om henne kanske det aldrig hade hänt, säger han.

Den 14 februari 2007 hittades skådespelaren Johanna Sällström död i sin lägenhet i Malmö. Kvällen innan hade hon begått självmord, bara 32 år gammal.

Johannas pappa Roy Sällström, 55, var i Spanien på semester när han nåddes av det fruktansvärda beskedet att hans enda barn tagit livet av sig.

– Det var som om någon ryckte undan en lucka under benen på mig. Jag bara vrålade rakt ut, berättar han.

Har så mycket att berätta

Vi sitter på ett helt vanligt fik i Skövde. Roy har beställt dagens rätt, kycklinggryta med ris. Han äter långsamt, det är så mycket han vill berätta mellan tuggorna.

I ett elakt inlägg på nätet, i samband med Johannas död, kritiserades han för att han pratade offentligt om dotterns självmord. Det har fått Roy att tveka över om han överhuvudtaget ska figurera i offentliga sammanhang. Men efter att ha tänkt igenom saken ställer ha upp på intervjun. Han hoppas nämligen att det han berättar kan hjälpa andra föräldrar som varit med om samma sak, det ofattbart fruktansvärda att ens eget barn tar livet av sig.
Men hur sätter man egentligen ord på så mycket sorg och känslor?

– Det är så svårt att beskriva hur det är att förlora sitt barn på det här sättet. Det är det vidrigaste man kan föreställa sig. Det är som om en bit av mig är borta. Ingen människa kan mäta sig med ens eget barn, säger Roy uppgivet.

Det var här i Skövde Johanna bodde tillsammans med sin mamma och pappa under sina första levnadsår.

Roy tittar ut genom fönstret och pekar mot den lilla parken bakom torget.

– I kyrkparken där borta sprang Johanna ofta som liten.

Var "mamm-pappa"

Det var Roy som tog huvudansvaret för dottern.

– När hon föddes bestämde hennes mamma och jag att det var jag som skulle vara hemma med henne. Jag blev ”mamm-pappa” till Johanna.

När Johanna var två och ett halvt år skildes föräldrarna. Johanna och Roy flyttade till Delsbo i Hälsingland. Gröna vågen hägrade och de levde i ett stort kollektiv. Roy jobbade i en särskola fem timmar om dagen. Resten av tiden var han med Johanna.

– Jag fick vardagen med skitiga strumpor och leriga kläder ...Vi knöts ihop väldigt mycket känslomässigt hon och jag.

Roy minns sin dotter som ett tänkande barn som tyckte om att sitta och pyssla med sina saker. Hon var en pojkflicka i snickarbyxor och hon fick lära sig att tälja barkbåtar.

– Och så var hon väldigt nyfiken och svartsjuk av sig. Jag kunde knappt prata med andra kvinnor. ”Det är MIN pappa” sa hon och slängde sig runt halsen på mig.

Han ler åt minnet. Det är så Johanna lever kvar nu – i Roys minne. Och i drömmarna. Han drömmer om sin dotter var och varannan natt.

– I drömmen är hon aldrig död. Det är en så jävla underbar känsla. Sen vaknar jag och inser att hon faktiskt ÄR död. Samtidigt är det en tröst att få träffa henne i drömmen.

Starka skuldkänslor

Som härom natten när han gick genom en stad och höll vuxna Johanna i ena handen och lilla barnet Johanna i andra handen. Stor eller liten, för honom var hon alltid hans lilla dotter. Skuldkänslan över att han inte fanns där under den kritiska tiden före självmordet är stor.

– Jag kunde ruskat om henne, och då kanske det aldrig hade hänt. Men det var omöjligt att se att hon mådde så dåligt. Ingen märkte det, säger han.

Roy minns hur det var förr när Johanna var ledsen över något. Hon ringde och grät och han stack hem till henne. Sen fyllde de upp kylen och lagade middag tillsammans. Efter det var allt bra igen.

– Som pappa ska jag finnas där om hon behöver mig. Därför är det så svårt att acceptera det som hände. Och jag känner ilska ibland: ”Varför sa du inget? Du

bara drog från mig. Jag är din pappa, du får inte göra så här.”

– Det finns inget svar. Om jag skulle fråga Johanna nu tror jag inte heller att hon skulle kunna svara på varför hon tog livet av sig. Det måste ha varit en impulshandling. Och när man hamnar i den situationen – att man vill ta livet av sig – suddas allt annat ut.

– Nej, ingenting.

Djupa spår efter tsunamin

Klart är i alla fall att Johanna hade lidit av en depression under ett par års tid före självmordet.

2004 överlevde hon och hennes då fyraåriga dotter Talulah tsunamin. Det var då det började. Trots att de kom undan med livet i behåll, satte katastrofen djupa spår hos Johanna.

– Hon var helt förstörd när hon kom hem. När vågen kom trodde Johanna att jorden höll på att gå under ... Alla döda människor hon såg ... Just den morgonen åt de en sen frukost på hotellet, annars hade de nog inte klarat sig. Det satte snurr på tankarna, säger Roy.

Tre dagar efter att Johanna kom hem började hon spela in Wallanderfilmerna, 13 filmer på mindre än två år.

– Hon var speedad och överarbetad och hade inte hunnit bearbeta det hon upplevt under tsunamikatastrofen. Johanna hade behövt vara ledig i ett halvår och bara få prata, säger Roy. I november 2006 kollapsade Johanna på scenen under en teaterföreställning i Ystad. Efter det sökte hon hjälp på psyket i Malmö. Hon blev inlagd och fick tabletter mot ångest och depression. Men enligt Roy så handlade det mest om förvaring.

– Jag är bitter på hur man behandlar människor inom psykvården. Alla är olika. En del kanske behöver måla för att må bra, andra kanske dansa. Nu ska alla passa in i samma mönster. Riktigt sjuka människor blandas med de som inte mår så dåligt. Det är som i filmen ”Gökboet”. Och där befann sig Johanna, som mådde dåligt, men var helt klar i huvudet.

Det bestämdes att Johanna skulle tvångsvårdas för att inte skada sig själv. Efter en tid på psyket började hon få korta permissioner. Det var under en sådan hon tog sitt liv.

– Ibland tänker jag att jag skulle tagit henne från psykvården och hyrt en stuga till oss i Hälsingland. Men min psykolog säger att jag inte får klandra mig själv, det var inte mitt fel.

Roy berättar att Johanna älskade skådespeleriet, men att hon hatade offentligheten. Att bli igenkänd.

– Jag tror att vi har en väldigt konstig bild av vad det innebär att vara kändis, att det skulle vara glamoröst. Men bara för att man tycker om att vara skådespelare betyder inte det att man gillar publicitet. Det är vi vanliga människor som sätter upp dem på piedestalen och säger ”åh, tänk att vara kändis”.

Avskydde det ytliga

Enligt Roy talade Johanna ofta om hur mycket hon avskydde den ytliga världen i Stockholm, att hon ibland frågade sig vilka som egentligen var hennes riktiga vänner.

Sen skiner han upp och minns med ett stort leende när Johanna ringde och bad honom att komma till frisören innan de gick på premiären av hennes nya film ”Under ytan”.

– Hon var väldigt fin i håret och jättenervös. Tio meter innan vi kom fram till biografen sa Johanna ”jag klarar inte det här” och sprang sin väg. Sen såg jag henne där inne tillsammans med två av sina barndomsvänner. De kröp under borden och fnissade som småflickor, trots att det var Johanna som var kvällens primadonna. Hon lärde sig aldrig att smälta in i den där världen.

Själv har han, precis som dottern, också valt ett yrke där han får stå i centrum, fast Roys publik består sällan av fler än 15 personer åt gången. Han är musikterapeut och jobbar med dementa människor. Roy spelar gitarr och sjunger musik som var populär i deras ungdoms dagar. Musiken väcker gamla, goda minnen till liv och skapar glädje.

I samband med årsdagen av Johannas död anordnade Roy en stor minneskonsert i Forshems medeltida kyrka i Hällekis där han bor i dag. Roy hade omsorgsfullt valt ut låtar och dikter han visste att Johanna tyckte om.

Planerar nya konserter

– Från början handlade konserten bara om att jag ville bearbeta min egen sorg eftersom jag mådde så jävla dåligt, men när jag såg alla som kom förstod jag att jag inte var ensam. Jag förstod att det fanns ett stort behov hos människor att samlas kring sorg.

440 personer fick plats i kyrkan. Övriga 150 – samlades utanför.

Nu planerar Roy att sätta upp liknande konserter i kyrkor runt om i landet.

Musiken har blivit ett viktigt redskap för att hjälpa honom i sorgearbetet.

– Jag kan känna mig jättelåg på morgonen just när jag vaknar – det är bara ett kompakt mörker – men det släpper när jag börjar sjunga.

En annan ljusglimt i tillvaron är barnbarnet Talulah, Johannas sexåriga dotter, som Roy försöker träffa så ofta han kan. Flickan bor hos sin pappa i Stockholm. Johanna och Talulahs pappa separerade när Talulah var ett och ett halvt år.

– Det kommer säkert en tid när hon börjar undra var mamma finns. Då behövs jag och jag kommer att finnas där för henne, säger Roy.