"Drömmen är att alla ska träna"

Jag kommer så väl ihåg den där skylten som plötsligt satt upptejpad på fritidsgården i Härnösand.

’Aerobics – bara för tjejer’, hade någon skrivit.

Fritidspedagogens dotter, som hade flyttat till Halmstad och utbildat sig till aerobicsledare, var hemma på lov och passade på att leda några klasser.

Det var 1993 och i Härnösand visste ingen inte vad aerobics var. Jag och mina kompisar, som gillade att träna, bestämde oss för att prova ett pass. Vi blev frälsta direkt. Så frälsta att vi själva började leda pass på fritidsgården när instruktören hade åkt tillbaka till Halmstad.

På helgerna reste jag till min syster i Stockholm. Hon brukade skämta om att det inte var för att träffa henne. Jag var nämligen mest intresserad av att gå instruktörsutbildningar och besöka gym. Då var jag 14 år – och galen i träning.”

Fick jobb på gym

– Efter studenten fick jag jobb på en gymkedja i Stockholm. Där jobbade Sveriges aerobicselit och jag kände mig som en liten lantis. Ändå lyckades jag få ett eftertraktat sponsorkontrakt och ombads uppträda på stora träningskonvent i Sverige, Europa och USA, det vill säga stå på scen inför hundratals andra instruktörer. Helt overkligt! Det var häftigt, speciellt i Östeuropa, där de låg långt efter i utvecklingen och jublade åt varje steg jag tog. Samtidigt läste jag på juristlinjen. Det var perfekt att kombinera studier med instruktörsjobbet, jag fick träna både hjärnan och kroppen.

Intresset för dans ökade

– Jag har alltid älskat att dansa och har länge instruerat i funk, en sorts streetdance. För några år sedan märkte jag att dansintresset blev allt större hos de som gick på mina pass, förmodligen som en följd av alla danssåpor på tv. Eleverna kunde komma fram i klungor efter passen och fråga om olika steg. Det var omöjligt att räcka till åt alla. Det var då jag insåg att det fanns ett behov av personlig träning, så kallad PT, i dans. Det fanns ju PT på gymgolvet, så varför inte på dansgolvet, tänkte jag.

– Många stamkunder bokade in sig och jag hyrde salar på olika gym, där jag hade mina PT-lektioner.

Vissa kom tre och tre och ­önskade hjälp med att sätta ihop danser inför fester som de skulle showa på. Andra kom själva och ville bli bättre på något specifikt steg som de hade problem med. Och så kunde det dyka upp ­artister, som sångerskan Emilia de Poret, som ville träna dans inför sina uppträdanden. ”

Finns avundsjuka

– I gymbranschen finns det en hel del avundsjuka, många vill vara bäst och synas mest. Det händer att man blir motarbetad, i synnerhet om man kommer på något nytt. Vissa har bemött mig med total tystnad. Fast jag försöker att bortse från sådant och genomföra det jag brinner för.

– En del kanske undrar varför jag jobbar så mycket. På dagarna har jag ett heltidsjobb på ett sportföretag, och kvällar och helger går åt till att träna andra. Men jag tycker att det är fantastiskt att få arbeta med mitt stora intresse och att få se kunderna utvecklas. Jag vill ju att alla andra ska tycka om träning och dans lika mycket som jag. I min drömvärld skulle alla träna!