”Jag började knarka när jag var elva”

Rebecca, 25, har levt ett hårt liv men är nu på fötter

Foto: Börje Thuresson
RELATIONER

I dag lever hon Svenssonliv med fast jobb, lägenhet, pojkvän, barn och hundvalp.

Men för bara några år sedan bodde Rebecca Gröhn, 25, i en husvagn, stal och gjorde inbrott för att finansiera sitt drogmissbruk.

”Det var meningen att det skulle gå åt helvete för mig. Och det gjorde det också. Min mamma missbrukade alkohol och droger under stora delar av min uppväxt.

I perioder bodde jag på barnhem och i fosterfamiljer. Jag fick tidigt problem i skolan, skolkade och sökte mig till äldre kompisar. Redan i mellanstadiet började jag röka hasch.”

Ljög ständigt om åldern

”När jag var 13 år hade jag en pojkvän som var 36. Jag såg äldre ut än vad jag var och ljög alltid om min ålder. Det var han som gav mig min första spruta amfetamin. Jag tänkte direkt: ”Det här vill jag aldrig mer vara utan.” Det var den starkaste förälskelsen dittills i mitt liv.

När jag var 14 år träffade jag min äldsta dotters pappa. Vi tog ofta sprutor ihop. En dag kände jag hur det gjorde ont och stack i magen. Jag trodde att jag hade knarkat sönder min kropp och ringde efter ambulans.

Det visade sig att jag var gravid i femte månaden. Det var för sent att göra abort så vi var tvungna att behålla barnet. Jag lyckades sluta med drogerna och min äldsta dotter föddes. Jag trodde att hon skulle bli min räddning. Men så blev det inte. Jag höll mig drogfri i åtta månader, sedan började det igen. Efter en tid tog socialtjänsten min dotter ifrån mig och placerade henne i en fosterfamilj. Hela mitt liv rasade samman. Jag hade ingenting kvar. De hade tagit mitt kött och blod. Jag sket i allt och var ute och knarkade hela dagarna”

Bara drogerna gemensamt

”Något år senare blev jag gravid igen med min nya pojkvän. Vi fick komma till ett bra behandlingshem och framtiden såg ljus ut. Men ganska snabbt tog vårt förhållande slut. Det enda vi hade gemensamt var drogerna och när de inte fanns med längre gled vi isär.

Eftersom den försökslägenhet jag fick var så liten bodde vårt gemensamma barn, också det en dotter, mestadels hos honom. Efter ett tag kände jag: ”Det är ingen som behöver mig.” Jag hade inga förpliktelser.

Jag kände mig så ensam. Jag tänkte att jag kunde ta lite droger då och då som tröst. Men det gick åt skogen direkt och rullade utför jättesnabbt.

Jag blev av med min lägenhet och snart missbrukade jag dagligen. Jag sket i allt, i lägenheten, i barnen. Det enda som betydde något var drogerna. Det slutade med att jag bodde i en husvagn i Täby med en man som slog mig.”

Avreagerade med våld

”Jag finansierade mitt missbruk genom olika stölder och inbrott och satt häktad flera gånger. Fortfarande i dag har jag en villkorlig dom för narkotikabrott, stöld och misshandel. Jag avreagerade mig genom att slåss.

En dag såg jag min mamma gå förbi utanför. Jag hade alltid lovat mig själv att inte bli som hon. Jag minns att jag såg mig i spegeln och tänkte: ”Jag är som mamma.” Jag mådde så dåligt under den här tiden. Jag grät jämt och kunde inte gå förbi ett dagis utan att tårarna kom. Jag tänkte på mina barn hela tiden.

De säger att drogerna dövar sådana känslor, men det gjorde de inte för mig. Det var kanske tur. Jag hade oerhörda skuldkänslor för att jag hade svikit mina barn, trots att jag själv visste hur det var att bli sviken.

Vid den här tiden hade min mamma tagit sig ur sitt missbruk och startat en lokalavdelning av Kris, Kriminellas revansch i samhället, i Sollentuna. Hon såg hur dåligt jag mådde och såg till att jag blev tvångsomhändertagen enligt lagen om vård av missbrukare, LVM.

Polisen grep mig i Sollentuna den 14 juni 2006. Jag var så arg på mig själv och på hela världen. De ville ta ifrån mig mitt missbruk, det som jag levde för. Jag bestämde mig redan första dagen – det första jag ska göra när jag kommer ut är att knarka igen.”

Lämnade behandlingen

”Jag blev placerad på ett låst behandlingshem men lyckades manipulera mig därifrån. Jag sa att jag ville sluta med drogerna och att jag ville träffa mina barn. Så de lät mig komma till ett öppet hem. Jag var där i tre dagar. Sedan drog jag.

Det blev katastrof direkt. Jag åkte till min kille i Norrtälje och vi cyklade tre mil till vår langare för att köpa droger. När vi hade tagit dem blev min kille svartsjuk och misshandlade mig. Polisen tog in mig, men jag rymde ännu en gång.

Ju mer droger jag tog, desto sämre mådde jag. Jag gick ner i vikt och såg ut som ett lik. Man tror att man är skitfräsch när man knarkar, men man ser verkligen ut som hej kom och hjälp mig.”

Åkte motvilligt till Kris

”Sedan jag slutade med drogerna har jag gått upp 20 kilo. Men jag är mycket hellre överviktig än ser så hemsk ut och mår så oerhört dåligt.

Till slut berättade jag allt för min mamma som bad mig komma till Kris. Jag var mest irriterad på henne, men tänkte: ’Jag åker väl till det där fucking Kris då.’ Jag kände verkligen att jag behövde ta tag i mitt liv. Och hos Kris är alla droger förbjudna.

Efter ett tag gick jag dit varje dag. Där fanns människor som hade varit i samma situation som jag och jag kände att jag inte var ensam. Snart var jag med och startade Unga kris, en förebyggande verksamhet för ungdomar som är i riskzonen för att hamna i drogmissbruk och kriminalitet. Mitt liv kändes meningsfullt igen. Jag fick jättestort ansvar och folk litade på mig.

I november förra året fick jag en fast anställning. Vid det laget hade jag verkligen bestämt mig. Jag hade träffat en kille som inte var missbrukare och hade mina barn hos mig igen. Och jag hade en vettig sysselsättning. Det var jätteviktigt. Jag kunde dela med mig av mina egna erfarenheter och hjälpa andra. Jag tar fortfarande en dag i taget och vet att livet kan förändras snabbt, men jag är väldigt säker i min drogfrihet. Varje dag när jag tittar på min dotter tänker jag: ”Jag ska aldrig mer svika mina barn.” Det är fantastiskt att vakna upp på morgnarna och ha mina barn hos mig. Att ha min värdighet kvar, och en säng, en dusch, mat och rullande inkomst. Att slippa skuld och ångest.”

Fått glädjen tillbaka

”Nu ser jag positivt på livet. I höst ska jag börja plugga till behandlingsassistent. Min dröm är att öppna ett eget behandlingshem för unga tjejer. Eftersom jag har egen erfarenhet vet jag vad som fungerar och inte. Det är mycket som kan bli bättre.

Dit ska jag en vacker dag!”

FAKTA

Rebecca Gröhn

Ålder: 25 år

Bor: Lägenhet på gre rum och kök i Stockholm

Familj: Pojkvän, en dotter på 4 år varannan vecka, en dotter på 8 år en helg i månaden. Pojkvännens dotter varannan helg. Hundvalp på 5 månader

Gör: Projektmedarbetare på Unga kris i Sollentuna

Så tar du dig ur ett missbruk – Rebeccas råd:

Hetsa inte. Beslutet kommer inte över en natt. Försök inte sluta för någon annans skull, utan gör det för din egen.

Sök dig till folk som har egna erfarenheter och vet vad det handlar om.

Även om du har bestämt dig kan motivationen gå upp och ner. Ta emot all hjälp du kan få. Våga be om stöd.

Om du har barn, var inte rädd för att träffa dem. Ju tidigare de kommer in i bilden desto mer motiverad blir du. Barnen förlåter dig även om du har svikit dem.

Karin Tideström