”Jag har boosten att tacka för allt”

1 av 2
Inte kassa Kassabiträde – kanske inte det mest lättboostade yrket.
RELATIONER

Det finns ett uttryck jag hatar hett och rött; ”Man ska inse sina begränsningar”. Vilka begränsningar? Har ni sett Paralympics? Folk simmar med noll lemmar. Skulle de inse sina begränsningar?

”Jag ska vinna OS-guld.”

”Men du har ju inga ben.”

”Och?”

Jag vägrar inse mina begränsningar, för jag har inga. Jag kan bli vad jag vill. Jag kan bli kemiprofessor trots att jag hade en trösttvåa i ämnet, jag har bara inte lust.

Hela mitt liv har varit en enda lång begränsning, jag har gränsat mig själv. Nu är det slutgränsat. Jag kan allt. Och lite till. Och det kan mina barn också.

”Man ska inte säga till sina barn att de kan bli vad de vill, det är förljuget” sa någon barnpsykolog någon gång.

Det kan de visst. Fyraåringen ska bli polis, rörmokare och mamma. Sexåringen ska bli författare, konstnär och moster.

Jag undrar om boostingproblematiken bland kvinnor möjligen har att göra med att kvinnodominerade arbetsplatser inte är särskilt boostvänliga? Hur boostar man sig till exempel som lågavlönad städerska? Polerar kranen med silverputs precis innan chefen går in med näringslivssidorna? Hur bröstar en kvinna upp sig som suttit femton år i kassan på Coop? Kolla vad jag swischar förbi streckkoden, pip-pip-swisch säger det bara, vad ger du mig för det?

Ja, jag har då aldrig vare sig framhävt eller förstärkt mig själv på jobbet. När jag var tretton mätte jag sopor på en soptipp. Gubbar med rövspricke-look och cigarett i mungipan framhärdade att de hade två kubik skit på släpet när en blind sengångare med trasigt ögonmått kunde se att det var minst tre och ett halvt. Eh okej, sa jag menlöst och tog betalt för två kubik. Noll boost.

I ansökningar däremot, somebody stop me. Mina tiggarmail i inledningen av min karriär osade av manliga boostingferomer.

En del byfånar tror att jag fick jobb som krönikör för att jag ligger med Joachim Lantz, världsberömd mittback i Kalmar FF. Detta är inte sant. Det enda Joachims karriär har gett mig är träsmak i baken under hundra matcher på en arena som inte renoverats sedan gamle kungen.  

Jag fick jobb på Aftonbladet genom att skriva till nyhetschefen att jag var deras nya krönikör. En liten lantlolla från Kalmar som tror att hon ska få jobb efter ett desperat ta mig, ta mig NU-mail. Men det fick jag. Resten är så att säga kvällstidningshistoria. Nu sitter jag här och ser dig rakt in i synen på en fet bylinebild med mina tönt-sneakers som inte ens är äkta converse.

Och jag har boosten att tacka för allt. Den, och min gränslösa talang.

Och min ödmjukhet.