Elitsimmare – med 1½ ben

Malin, 18: ”Jag är glad över det som hänt mig”

RELATIONER

Hon har simmat hem 114 medaljer – de flesta SM-guld.

Men Malin Jönssons största seger vanns inte i en bassäng. Åtta år gammal drabbades hon av cancer och tvingades amputera vänster knä och lår.

- Jag har lärt mig massor och är förmodligen en bättre människa nu, säger hon.

OVANLIG OPERATION. Malin amputerade låret och knäet och fick tillbaka vaden bak och fram. Sedan dess har hon tagit 114 simmedaljer.
Foto: Joi Grinde
OVANLIG OPERATION. Malin amputerade låret och knäet och fick tillbaka vaden bak och fram. Sedan dess har hon tagit 114 simmedaljer.

Alltihop började natten till den sjätte november 1998, när Malin Jönsson var åtta år.

Natten då hon utan förvarning vaknade av en enorm smärta i vänster knä.

– Det sprängde i knäet så att jag trodde att det skulle explodera, berättar Malin. Jag sprang

in till mamma och pappa och skrek och grät.

Dagen efter röntgades knäet på Malmö Allmänna sjukhus. Och ungefär tre timmar senare kom beskedet som för alltid skulle förändra Malins liv.

– Det var en cancertumör. Själv förstod jag inte vad det betydde, men jag såg att mamma och pappa blev ledsna. De försökte att inte visa det, men jag såg det ändå.

Tappade allt håret

Malin blev omedelbart inlagd på barncanceravdelningen på Lunds lasarett. Hon opererades två dagar senare.

– Några dagar senare påbörjades cellgiftsbehandlingen via en anordning som injicerade cellgifterna genom min bröstkorg. Vi fick också veta att behandlingen skulle vara i ungefär ett år, men att jag skulle få komma hem på regelbundna permissioner.

Behandlingen gjorde att Malins hår föll av.

– Det var hur hemskt som helst, för jag hade så långt och fint hår då. Efter ett tag var det bara fjun kvar. Min storasyster och jag gjorde en tuppkam av det lilla som fanns innan det också trillade av.

Den första tiden på sjukhus minns Malin annars som ljus.

– Jag tyckte det var ganska roligt. Jag sprang runt med droppställningen och tävlade med de andra barnen och hade kul.

Efter en kort tid på sjukhuset förmörkades dock horisonten. Malin och hennes familj fick beskedet att en drastisk operation var nödvändig.

Ett ovanligt ingrepp

– Strax före jul samma år kallade läkarna in hela familjen i ett rum. De visade diabilder som visade hur jag skulle se ut efter operationen. Jag var för liten för att egentligen förstå, men det handlade om att de var tvungna att amputera mitt ben.

Det var en sällsynt operation. Läkarnas förslag var att skapa ökad rörlighet inför en framtida protes genom att bara ta bort den sjuka delen, alltså knäet och låret, och sedan sätta tillbaka vaden bak och fram. Bara ett tiotal personer i Sverige hade genomgått en liknande operation.

Läkarna planerade operationen till 18 februari 1999. Malin har tydliga minnen från den dagen.

– Hela familjen var där och alla jag lärt känna på avdelningen stod och vinkade medan jag fördes in i hissen till operationssalen. Min syster och pappa följde med in när jag skulle sövas, men mamma började gråta och fick ledas ut av en sköterska.

Medan läkaren sövde Malin höll hon sin pappa och sin syster i händerna.

– Jag var livrädd att de skulle börja såga i mig innan jag var helt sövd. Jag kramade deras händer och knep dem i fingrarna för att visa att jag var vaken. För att jag skulle vara lugnare hade jag fått en nalle av min syster. Nallen satt fast på sängen med en magnet.

Fjorton slangar

Operationen tog ungefär sex timmar.

– På morgonen efter hade vi inget att göra så vi räknade alla slangarna jag var ihopkopplad i, och kom upp i fjorton stycken. Men benet vågade jag inte titta på. Jag var fullkomlig livrädd för hur det skulle se ut. Efter några dagar råkade jag se det ändå när jag duschade. Det enda jag kunde göra var att hålla i mamma och skrika, så otäckt vara det. Jag har fortfarande kvar den skräckbilden kvar i huvudet, den går aldrig bort.

Den 29 september 1999, drygt sju månader efter operationen, skrevs Malin ut från sjukhuset.

Hon återgick till skolan, och tog sig fram med rullstol och kryckor medan benet växte ihop. Påsken 2001 fick hon sin första protes, och under hösten avslutades cellgiftsbehandlingen för gott. I samband med det fick hon en fråga som skulle förändra hennes liv ännu en gång:

– Jag hade ju varit isolerad så länge på grund av infektionsrisken under cellgiftsbehandlingen, jag kunde varken bada, åka buss eller gå i affärer. Så nu frågade en sköterska vad jag helst av allt skulle vilja göra. Jag svarade att jag ville bada.

Sagt och gjort. Sköterskan tog Malin till barnrehab på Aqva-kul i Malmö. Efter bara tre veckor kunde Malin simma.

– Och efter fem månader frågade en tränare för FIFH, Föreningen idrott för handikappade, om jag ville tävla för dem. Jag tände direkt.

Första tävlingen för Malin var Malmö Open 2002. Tävlingen gick bra och Malin fortsatte träna, åka på simläger och träffa kompisar i samma situation. Och framförallt tävla.

Sedan hennes första tävling har framgångarna staplats på varandra och Malin har i dag cirka 114 medaljer varav flera är SM-guld. Bland annat har hon svenskt rekord i 50 m fjärilsim, 50 m frisim 100 m ryggsim, 100 m frisim, 100 m medley, 200 m ryggsim och 200 m medley. En del tävlingar och minnen är förstås mer färgstarka än andra, och ett av Malins roligaste minnen är från Malmö Open 2005.

– Då fick jag en medalj av drottning Silvia.

”Har lärt mig massor”

Det har varit en lång resa för Malin, från att hon varit dödsjuk – till att bli en av Sveriges bästa handikappsimmare.

– Jag är glad att det har hänt, säger Malin när hon summerar åren som gått. Jag skulle inte ändra på det om jag kunde. Jag har lärt mig massor av det jag gått igenom och är förmodligen en bättre människa nu än jag skulle varit annars. Jag har lärt mig att lyssna på min egen röst och inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker, och det tycker jag är värdefullt.

Hon har också lärt sig leva med protesen och att hantera folks nyfikenhet.

– Det är okej att folk tittar men de behöver inte glo. Och det är helt okej att fråga varför jag går som jag gör eller varför jag har protes. Jag har inget emot att berätta.

I framtiden vill Malin arbeta med hälsa och friskvård. Men:

– Mitt stora mål i livet är att vara med på åtminstone ett Paralympics. Nu satsar jag på Paralympics i London 2012.

FAKTA

Malins motto: Kämpa!

Namn: Malin Jönsson

Bor: Malmö. Ålder: 18.

Motto: Kämpa på. Du lever bara en gång!

Svagheter: Godis och kakor.

Starka sidor: Trivs med mig själv, bryr mig inte om andras åsikter.

Förebilder: Min mamma som hjälpt mig mycket. Och alla som kämpar för att må bra utan att låta sig hindras av vad andra tycker och tänker.

Jacob Härnqvist