”Min pappa sitter i fängelse”

Svenssonlivet förändrades över en natt för Jannicas familj

1 av 3 | Foto: Börje Thuresson
Idag sitter Jannicas pappa inne för fjärde gången.
RELATIONER

Jannicas familj levde svenssonliv i en mindre stad.

Men när hennes pappa greps av polisen, misstänkt för grovt narkotikabrott, förändrades allt.

Första gången min pappa hamnade i fängelse var jag tio år. Han var sjökapten och greps för narkotikabrott i England.

Vi blev alla chockade. Bara några år tidigare hade vi köpt ett hus i en mindre stad och levde som en mönsterfamilj.

När mamma berättade vad som hänt var det första jag frågade: Kommer vi att behöva flytta?

Började pressa mamma

Mamma gjorde allt för att vi skulle kunna bo kvar i huset. När jag och min lillebror, som bara var tre år, nu förlorat vår pappa ville hon inte att vi skulle förlora vårt hem också. Min farbror ägde halva huset, vilket gjorde situationen besvärlig.

Han började pressa mamma och kom över på helgerna och drack. Och när han drack blev han hotfull och otrevlig.

Spara veckopengen

Jag kommer ihåg hur jag och min bästa kompis satt och pratade om hur vi skulle kunna hjälpa mamma med pengar.

Vi kom fram till att vi skulle spara fem kronor var av vår veckopeng. Barn är inte så dömande.

Det var värre med grannarna och mina kompisars föräldrar.

En gång sa min bästis mamma till min mamma: ’Hoppas den jäveln får livstid.’ Det gjorde ont.

Eftersom pappa alltid jobbat på sjön var jag van vid att han var borta mycket, så förändringen var inte så stor. Mamma jobbade heltid och jag fick ta mycket ansvar för min lillebror, som är sju år yngre än jag. Jag tog på mig en mammaroll och hämtade på dagis och fixade mat.

Dömdes till tolv år

Den första voltan satt pappa i England i fyra år innan han kom tillbaka Sverige. När han skulle få komma hem var jag jätteglad och jag minns att jag var livrädd att planet från England skulle störta. Pappa kom och bodde med oss i huset igen och mamma vakade över honom som en hök.

Pappa skämtade om att hon var värre än plitarna. Men det hjälpte inte.

När mamma och jag var på semester greps pappa igen. Den här gången dömdes han till tolv år för grovt narkotikabrott.

På sätt och vis var det värre den här gången, när jag var äldre. Det blev väldigt mycket uppmärksamhet i medierna kring pappas fall.

Även om det bara var vi nära och kära som kände igen honom på bilderna, kändes det som om jag aldrig ville gå till skolan mer.

Mamma försökte ringa till tidningarna och förklara hur publiciteten påverkade mig, men det hjälpte inte.

De fyra år då pappa satt i England höll vi kontakt via brev. Jag brukade fråga om matteläxan för han har alltid varit bra med siffror. Att det sedan tog två månader innan svaret kom gjorde inte så mycket. Den här gången satt han i Sverige så vi kunde hälsa på mer.

Men det är en så människoförnedrande miljö. Vi har alltid försökt vara trevliga mot plitarna, men de var bara kalla och misstänksamma tillbaka.

Rykten om flyktplaner

När jag var 16 år till exempel, satt min pappa på Norrköpingsanstalten. Vi skulle hälsa på och var uppklädda.

Det var alltid lite fest när vi skulle besöka pappa. Mamma hade bestämt att vi skulle samåka med en av de andra fångarnas fru för att spara lite pengar. Vad vi inte visste var att det gått rykten om flyktplaner på anstalten.

När vi kom fram skildes jag och min bror från mamma och placerades i varsitt rum. Jag var fruktansvärt kissnödig och bad att få gå på toaletten. Det fick jag inte. I stället blev jag hämtad och förd till ett rum där två personer höll i mina ben medan fängelseläkaren genomförde min första gynekologiska undersökning. Både vaginalt och analt. De trodde att mamma hade fört upp sprängämnen som skulle användas vid flykten. Jag tror det är därför jag har legat och skakat varje gång jag varit hos gynekologen och när jag har fött barn.

Efteråt fick jag veta att de gjort samma undersökning på min bror. Han var bara nio år. Jag kan inte förstå att ingen satte stopp för det.

Den gången fick vi inte träffa pappa. Mamma höll de kvar och oss barn körde de till tågstationen. Sedan fick vi själva ta oss hem, där mormor väntade. Hon bodde hos oss en tid då pappa gjorde sin andra volta.

Från samhällets sida har vi aldrig erbjudits någon hjälp. Mamma har själv kontaktat en kurator som vi gått till. Jag vet inte hur mycket det hjälpte egentligen, men det var skönt att prata. Jag skrev också mycket dikter. Jag brukade ta med mig papper och penna ut i skogen och skriva. Det behovet har jag inte längre, även om jag gärna går i skogen.

Sitter inne igen

Trots allt som hänt tycker jag att jag har klarat mig bra i livet. Kanske för att vi hela tiden haft ett socialt nät omkring oss, med farmor och farfar och mormor som hjälpt till mycket. Men självklart har allt som hänt format mig till den person jag är. Jag har blivit väldigt inkännande och släpper inte gärna in nya personer i mitt liv. Och jag är fortfarande rädd för poliser.

I dag sitter pappa inne igen. Det är hans fjärde volta. Båda mina döttrar vet allt om sin morfar och min äldsta dotter, som är tio år, brukar fråga efter honom. Men den här gången har jag sagt att hon inte får åka och hälsa på. Det är ett svårt beslut, men jag vill inte att hon ska utsättas för den miljön. De pratar i telefon ibland. Men pappa ringer mest på förmiddagarna när barnen är i skolan. Han brukar fråga om det finns några lediga lägenheter i området där vi bor tills han ska komma ut, och när jag ska börja plugga egentligen. Jag ville bli jurist när jag var yngre, för att röra om i rötan kanske. Jag har fortfarande svårt att förstå att vi anhöriga till kriminella inte kan bli bemötta med respekt. Han har bara råkat vara min pappa.

Är inte arg

Många har undrat om jag inte är arg på honom. Men det är jag inte. Han är en person som det inte går att tycka illa om.

När vi har hälsat på har han alltid varit intresserad och sett mig. Det är fortfarande mycket som är osagt mellan oss, men det funkar. Jag är mer öppen i dag än tidigare. Ibland känner jag mig ledsen över allt som hänt, men mest tycker jag synd om pappa. Förstår han vad han gått miste om?

FAKTA

Drabbad? Här är Jannicas bästa råd:

» Fokusera på det som är bra.

» Dras inte med i det destruktiva som finns i den kriminella världen.

» Skäms inte. Det är inte du som har gjort något fel.

» Här kan du som barn till en kriminell få stöd:

»» Riksbryggan, www.riksbryggan.se

»» Bris, www.bris.se

Namn: Jannica.

Ålder: 35 år.

Familj: Man och två barn.

Yrke: Undersköterska.

Av hänsyn till Jannica och hennes familj publicerar vi inte hennes efternamn.

Annika Larsson