”Det var ändå jag som höjde handen”

Stefan slog sin sambo – men sedan fick han hjälp att förändras

RELATIONER

Stefan slog kvinnan han älskade.

Men han känner inte igen sig i bilden av män som misshandlar – och han vet att det går att förändras.

– Då svartnade det för ögonen. Men sen fick jag lära mig att dissekera händelseförloppet, säger han.

Det har gått lång tid sen kvällen då Stefan slog kvinnan han älskade. Vi möts på ett café, han är välklädd i svart rock och har ett smittande leende. Men det slocknar när han börjar prata om vad som hände, då för 12 år sedan.

– Det är en känslig fråga, säger han och sneglar på de andra cafégästerna.

Han vill berätta om misshandeln men orden kommer trevande. Han och hans dåvarande tjej möttes i 20-årsåldern. De var tillsammans i många år, och har två barn ihop. Kärleken fanns hela tiden där, säger Stefan. Men stämningen blev allt sämre, med anklagelser och vilda bråk.

– Det eskalerade, länge hade vi duster där vi kunde stå och skrika och spotta på varandra.

”Jag drog till”

I dag har Stefan svårt att återge vad det egentligen var som hände. Han surnade till när hans tjej ringde flera gånger och bad honom komma hem från en fest. Att han var rejält berusad hjälpte inte heller till, och väl hemma spårade bråket ur.

– Hon kallade mig för en massa saker och jag tappade fullkomligt…, säger han och tystnar.

Han slog sin tjej så att hon fick söka vård.

– Jag drog till en tre-fyra gånger. Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer. Jag stack iväg, för hon sade åt mig att göra det, säger han.

Det var inte första gången Stefan slog en tjej. Förra flickvännen misshandlade han också, en gång. Men den gången kände han varken skuld eller skam efteråt.

– Då bortrationaliserade jag det med att det var hennes fel. Och därför behövde jag ju inte göra något åt det.

Träsk av skuld

Med mamman till hans barn var det dock inte frågan om att släta över. Hon anmälde honom inte, men ville separera med en gång.

– Jag hamnade i ett slags träsk av skuld. Jag kände mig inte värd någonting, bara som en jävla skurk, säger han.

Däremot känner han inte igen sig i beskrivningen av män som slår.

– Man har en bild av att det är så beräknat och manipulativt. Så kände inte jag, jag kände mig sänkt. Det känns som att du står längst ned på en stege och måste upp. Det är svårt att förklara känslan, säger han.

Men var du verkligen inte medveten om vad du gjorde?

– Först kändes det som att allt bara svartnade. Men när man dissekerar stegen i det som hänt blir det tydligt att man ändå var på väg åt det hållet.

”Jag som höjer handen”

Stefan vet i dag att misshandeln inte ”bara hände”. En kurator tipsade honom om Manscentret i Stockholm, där han fick upp ögonen för sitt beteende.

– Jag hade känt det som att hon tvingade mig att slå, eftersom hon var så elak och pressade mig. Men på Manscentret gjorde de det tydligt att det ändå är jag som höjer handen, säger han.

Det viktigaste var att ändra beteendet. Att sluta slå. Stefan har inte grävt så mycket i varför det blev som det blev.

– Jag konstaterade att jag inte var bättre än så, säger han.

Men han lärde sig förstå när han känner sig arg. Det kanske låter enkelt, funderar han, men att bli medveten om det gör hela skillnaden. Tidigare har Stefan reagerat instinktivt med våld för att lösa konflikter.

– Jag var stökig som ung. Jag klappade väl till min yngre syster ibland också. Och om ingen visar att det är uppåt väggarna blir det ju som att det är okej.

Kan förändras

Nu känner Stefan att han gått vidare. Han har en ny tjej, som han inte har rört.

– Ibland vill jag ge mig in i debatten. För jag blir upprörd när det utmålas som att det är på gränsen till ett oförbätterligt beteende att slå, säger han.

Men han bär fortfarande med sig oron för att det skulle kunna hända igen.

– Om du har en fobi för ormar är du alltid sårbar. På samma sätt är det för mig.

Fotnot: Stefan heter i verkligheten något annat.