”Julfylla med jobbet – en hopplös tradition”

Terri Herrera Eriksson har hittills inte upplevt en julfest som hållit sig på rätt sida av dräggighetsgränsen

RELATIONER

I dessa tider är jag nästan missklädsamt nöjd över att vara frilans och ha en enmansfirma. Det innebär att jag slipper jobbfesterna.

Det finns de som älskar julfesterna med jobbet. Har jag hört.

Det ska tydligen också finnas personalfester som inte blir dräggiga. Men jag har aldrig sett dem.

Visst – på vårt frilanskontor klarar vi av att dricka glögg ihop utan att hångla, tafsa på varandra eller hamna i Det Stora Sanningssägartillståndet när man ”ska tala ut”. Men då är vi bara sex personer.

varje arbetsplats med över tio anställda tycks festerna tveklöst urarta. The more, the merrier.

Jag har jobbat inom vården, barnomsorgen, kultursektorn, på Sveriges Radio och för olika tidningar.

Hittills har ingen julfest hållit sig på rätt sida av dräggighetsgränsen.

Det har varit sexuella trakasserier, gubbsjuka, ogenerat kollegehångel där man såg färgen på deltagarnas underkläder och en jäkla massa fyllegräl.

Jag har fått veta mer än jag önskat om mina chefers sexliv, sett den löneansvarige kräkas och redaktionsassistenten gråta.

Yes, jag har blivit tant, moralist och tråkmåns.

Men jag håller helt med jobbcoachen Nina Jansdotter när hon påpekar att de du festar med på jobbets julfest ska bedöma, betala och befordra dig.

Att vara farligt nära alkoholförgiftning inför din nya chef är inte samma sak som att ha en helkväll på stan ihop med bästa kompisarna som gillar dig nästan oavsett vad du gör.

Sverige är som finast i december.

Jag är svag för adventsstjärnorna, glöggminglen, luciafirandet i skolan och all knäppa marknader.

Men julfyllan med jobbet, en av våra vanligaste och mest hopplösa traditioner, är jag helst utan.