”Jag var bara nio när jag slutade äta”

I dag är trebarnsmamman Michaela Noponen frisk efter 20 år med anorexi

1 av 3 | Foto: Maria Östlin
En tyrannisk far När pappan kallade henne missfoster och dumhuvud svarade Michaela Noponen med att sluta äta.
RELATIONER

Anorexi. Michaela Noponen vet vad det vill säga. I nästan hela sitt 32-åriga liv har hon fört krig mot sin egen kropp. Inte förrän nu har självsvälten släppt taget.

Hon sitter i köket i andrahandslägenheten. Över bordet hänger åtta inramade fotografier över de tre barnen, Minna, Moa och Joachim i olika åldrar.

– Jag älskar dom, säger hon.

I hallen hänger en tavla på två småflickor, målad för länge sedan. Det är Michaela och hennes storasyster.

Det finns ingenting som avslöjar det helvete hon gått igenom. Faktum är att Michaela Noponen ser friskare ut än många jämnåriga. Visst är hon smärt. Men inte oproportionerligt smal i jämförelse med de 157 centimeter hon ­mäter. En liten ledtråd är kanske köket – minutiöst städat med högpolerat rostfritt och var sak exakt på sin plats. Och hennes blick. Som ständigt flackar och ogärna möter mer än någon tiondels sekund.

Psykisk misshandel

Redan som nioåring började problemen. Pappan som drack, hånade och slog. Den ständigt frånvarande mamman. Grälen. Mamman som inte ville låtsas om den psykiska misshandeln. Michaela Noponen förstod inte. Vad var det för fel på henne? Hon började straffa sig själv eftersom hon uppenbarligen var så usel att pappa måste hata. Ett problembarn, dumhuvud och missfoster. En nioåring som lärde sig att aldrig gråta för att inte visa svaghet.

Ville inte bli som pappan

Bilderna hon ritade om och om igen, år efter år: några kala träd på en kulle. Svarta fåglar. En bäck med flytande, tomma spritflaskor. På kullen en gravsten med hennes namn.

Allt stod i skarp kontrast till den miljö där hon växte upp. I den lilla byn ­Håbo-Tibble var det nära till naturen. Skolan samlade traktens barn i små klasser. Alla kände alla. Men i Michaela Noponens hem eskalerade problemen:

– Om man satt fel i soffan kunde han fara upp och slänga fjärrkontrollen i huvudet på mig, säger hon.

Eftersom pappan var överviktig var hennes stora skräck att bli som honom. Svaret på problemen blev självsvält. Några salladsblad och lite vatten om dagen fick räcka. Samtidigt höll hon på med fotboll, dans och ridning – allt för att hålla kilona borta. I tolvårsåldern vägde hon 25 kilo. Vid 14 slutade hon växa. Och vuxenvärldens svek var ­totalt. Föräldrarna valde att inte låtsas om. Skolpersonalen ville inte stöta sig med familjen.

Bröt med mamman

Så sprack den falska familje­idyllen. Michaela Noponens föräldrar separerade när hon var femton. Trots att hon var pappans utvalda hackkyckling hamnade hon hos honom medan hennes två systrar bodde med mamman. Michaela Noponen kände sig mer övergiven än någonsin och bröt kontakten med den mor som träffat en ny man och nu lämnade henne ensam med pappan.

Den späda tonåringen lämnade högstadiet med 0,9 i betyg. Men revanschbegäret var stort. När hon fick erbjudandet om en gymnasieplats på vård, barn- och ungdomsprogrammet nappade Michaela Noponen direkt. Kravet var hundraprocentig närvaro. Pappans övertygelse att hon aldrig skulle klara av det sporrade än mer. Två år senare hade hon sin examen med en väl godkänd trea i snitt. I det ämne hon brann mest för, psykologi, kammade hon hem en fyra.

– Det är jag jättestolt över, säger hon.

Men självsvälten fortsatte och kombinerades med tablett- och alkoholmissbruk. Ingen hade heller koll på att hon var full både helger och vardagskvällar. Två paket cigaretter och 35 koppar kaffe om dagen gjorde inte saken bättre. Städmanin var ett annat inslag i problembilden.

Blev gravid

Michaela Noponen äcklades av åsynen av sin egen kropp och trodde alla andra tyckte likadant. Mensen var nästan konstant utebliven. Förvåningen blev därför stor hos läkarna när det visade sig att hon var gravid med sin dåvarande pojkvän. Hon hade hunnit bli 19 år och valde att föda barnet. Utsikterna att få någon mer chans att få barn var små.

Graviditeten blev ett helvete. Inte bara för henne själv utan även för fostret som försökte växa i ständig brist på näring.

– Jag tyckte jag var fet och vidrig och fattade inte att det fanns ett barn därinne. Jag hatade magen och slog på den, säger hon.

Svalt sig igen

Hur mycket Michaela ­Noponen än svälte sig svällde magen. Tills den dag hennes tärda son Joachim tvingades ut av två barnmorskor i en kritisk förlossning. Trots omständigheterna konstaterade läkarna att hennes problem var betydligt allvarligare än det nyfödda barnets. Själv var hon så uppe i sjukdomen att hon inte insåg hur den skadat hennes son. Strax efter svalt hon ner sig till de vanliga 37 kilona och trotsade sjuksystrarnas förmaningar att hon måste äta.

För första gången uppmärksammades ätstörningarna. ­Michaela Noponen remitterades till Emblakliniken på Sankt ­Görans sjukhus i Stockholm, specialiserad på anorexi och bulimi. Här ställdes den diagnos hon lidit av sedan nioårsåldern men alltid förträngt och förnekat – anorexia nervosa.

Behandlingen på kliniken pågick i över två år. Michaela ­Noponen träffade specialister och psykologer och slutligen började sjukdomen sakta släppa taget. Hon gick upp några kilo. Mot alla odds blev hon dessutom gravid på nytt i en ny relation.

Dramatisk förlossning

Trots ångesten över den växande magen avstod hon denna gång från att svälta sig alltför mycket. Hennes nye man var också införstådd med problemen och engagerade sig för att stötta. Men förlossningen blev återigen dramatisk. När Michaela Noponen var i åttonde månaden genomfördes den med akut kejsarsnitt. Moderkakan hade lossnat och när dottern Minna fötts konstaterades att hon led av svår astma och allergi.

– Jag fick fruktansvärt dåligt samvete. De avrådde mig från att skaffa fler barn. Min kropp var slut, säger hon.

Vändpunkten kom i 26-årsåldern. Via sitt arbete med autistiska vuxna kom Michaela Noponen i kontakt med Jesper Hållén, kognitiv beteendeterapeut. Tillsammans med honom påbörjade hon ett aktivt arbete för att rå på sjukdomen hon hela tiden återföll i. Det första steget var att skriva på ett personligt kontrakt i vilket hon lovade välja livet i stället för anorexin.

– Det tog jättelång tid innan jag vågade skriva på. Jag ville inte svika anorexin. Den var allt jag hade, säger hon.

Gravid igen

Samtidigt blev hon gravid för tredje gången. Men denna gång åt hon ordentligt och mådde bra. Trots att även dottern Moa föddes tre veckor för tidigt med kejsarsnitt skedde allt planerat och utan komplikationer.

I dag har Michaela Noponen varit friskförklarad från sin anorexi i ett och ett halvt år. Hon vet att sjukdomen lurar så fort problemen tornar upp sig i livet. Ett sätt att bearbeta självsvälten är engagemanget som handledare för andra sjuka i Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt.

– Jag har varit mentor för en annan tjej i ett års tid. Det har funkat jättebra och vi har blivit vänner nu, säger hon.

FAKTA

Anorexiexperten: ”Många slutar som förtidspensionärer”

Var femte svensk kvinna mellan 18 och 24 år har eller har haft ätstörningsproblem dvs anorexi eller bulimiliknande störning.

– Problemet är oerhört utbrett och ätstörningar är mycket allvarligt, säger Lauri Nevonen, docent och utvecklingschef på Capio anorexi center.

Lauri Nevonen har arbetat med ätstörningsbehandling och forskning sedan 1994. Han påpekar att problemen kostar det svenska samhället enorma summor varje år. Detta eftersom åtgärderna är dyra och långvariga och återfallsrisken ofta är stor.

Ju längre tid man har varit sjuk, desto svårare är det att ta sig ur ätstörningarna. Därför är det viktigt att snabbt få professionell hjälp. Många riskerar att bli förtidspensionärer.

Lauri Nevonen poängterar att fenomenet inte är nytt utan har funnits i hundratals år. Orsakerna bakom har däremot förändrats och i dag finns många olika skäl till att sjukdomen bryter ut. Det kan vara mediernas påverkan om smala sunda kroppsideal, gruppåverkan i träningssammanhang eller trauman som sexuella övergrepp.

– När detta drabbar flickor ­i puberteten triggas först hälsotänkandet i gång, sedan bantning och sedan går det snabbt utför och de förlorar kontrollen, säger Lauri Nevonen.

Enligt honom går det aldrig att veta vem som ligger i riskzonen för ätstörningar. Men vissa personer kan vara särskilt känsliga, liksom när det gäller olika former av missbruk.

Dan Östberg