”Jag var konstant rädd”

Titiyo är tillbaka – nu hyllas hon av landets recensenter

1 av 10 | Foto: Mia Carlsson
Hyllad Det tog sju år – men nu är Titiyo tillbaka.
RELATIONER

Osäker på sin förmåga, rädd för att floppa.

Det tog sju år men nu är Titiyo tillbaka och hyllas av landets recensenter.

Aftonbladets Tore S Börjesson förundras över hur någon som äger Sveriges bästa röst kan vara så ömtålig.

Det är tredje gången jag träffar Titiyo och jag börjar med frågan jag alltid börjar med:

– Varför har det tagit så lång tid?

Den här gången har det hunnit gå sju år sen sist.

Sju år.

Det är samma antal år som Beatles hela skivkarriär varade och på den tiden hann de få ur sig 13 studioplattor – och en radda singlar på det.

Titiyo har mäktat med totalt fem album på 18 år.

– Ja, men de var ju å andra sidan... Hur många var de i Beatles?

Underbar fråga.

Hur många var de i Beatles?

De var fyra och det vet naturligtvis Titiyo men den där lätta vimsigheten gör att hon ändå måste tänka efter nån sekund och ställa frågan och på nåt sätt kanske det också förklarar de stora tidsmässiga gapen mellan hennes album. Hon tänker efter.

– Efter ”Extended” (1997) gick jag omkring i ett par år och fnölade och funderade på vad jag ville göra. Jag visste bara en sak, jag ville inte göra en till typisk Titiyo-soul-platta.

Till sist kom det till henne: Jag vill jobba med Peter Svensson (Cardigans) och Jocke Berg (Kent)!

Resultatet blev en fantastisk popplatta i allmänhet och i synnerhet en überklassisk popsingel: ”Come along” (2001).

– Naturligtvis ville skivbolaget ha en snabb uppföljare, säger Titiyo med ett snett leende.

Det fick de inte.

– Jag fattade ju att det inte var realistiskt att få ihop Jocke och Peter igen, de har sitt och fick dessutom barn och allt vad det var. Så jag började tänka: Vad är nästa grej? Jag kom inte på nån idé och, ja, åren gick...

Succén med ”Come along” – hur fantastisk den än var – hade också blivit lite för mycket.

– När jag hade promotat klart den var jag jävligt slut både psykiskt och fysiskt. Jag är väldigt flygrädd men flög hit och dit hela tiden och var konstant rädd. Det slet på mig. Jag sov dåligt, stämbanden blödde, den kvinnliga klockan i kroppen bara dog och samtidigt var det snack om att släppa plattan i USA och satsa där. Jag kände bara: JAG VILL INTE. JAG VILL HEM.

Hon gillar inte ens USA. New York, okej, LA, okej, men inte resten – och det är ganska mycket resten, faktiskt nästan bara resten i USA.

– Jag fick skit för det där och folk sa: Hur fan kan du säga nej till USA och bla bla bla... Men jag vill inte dit nu heller, där är det bara: Vad är hon, svart eller vit? Du måste in i ett fack och jag vill inte det. Men jag ÄR sugen på Europa, här accepteras det att jag är en mix: svart, vit, soul, pop, rock, folk, triphop...

I stället för USA-satsning köpte hon häst och skaffade sig körkort och Porsche. Ska man vila upp sig så ska man.

– Jag bara gled omkring och hade det jätteskönt men ändå, hela tiden ligger frågetecknena där: Vad händer med min karriär, vad händer med allt? Jag hade inget bra svar.

Men – om Titiyos karriär har visat nånting är det det här: när hon väl kommer till skott skjuter hon skarpt.

Det finns en hög ambitionsnivå, som naturligtvis är kopplad till prestationsvånda, till en självkritisk hållning, till tvivel, som gör att det tar tid, men det speglar också att hon aldrig nöjer sig med att släppa en platta – bara PLATTAN.

Starkt inspirerad av Thom Yorkes hemmabygge ”The Eraser” (2006) – ett fantastiskt album Radiohead-sångaren i princip totade ihop på sin laptop – köpte sig Titiyo en sunkig synt med ingen annan plan än att nu skulle hon lira och lira för att det var kul.

Visserligen kunde hon inte lira, och visserligen hade hon räknat ut sig själv som låtskrivare, men vad spelade det för roll? Ingen alls. Det här var ju bara en kul grej.

Det slutade med att hon i ett halvårs tid satt uppe natt efter natt och glömde bort både tid och rum och när hon, så att säga, vaknade till hade det hunnit bli sex-sju på mornarna.

Folk började undra. Snacket gick. Vad är det hon håller på med? Vad är det som händer bakom det där fönstret det lyser från när resten av Stockholm har släckt?

Nästa fråga – hur låter det?

På sätt och vis visste inte Titiyo heller hur det lät, i den meningen att man inte riktigt vet vad man gjort förrän det möter andras öron.

– Till slut var jag tvungen att fråga mig själv: Vad ska jag göra med det här? Det var läskigt. Men jag kunde inte sticka iväg och gömma mig. Tyckandet och dömandet från andra är nödvändigt, men det skrämde mig. Jag är en sån person, att om responsen blivit, ja, det här är nog ingenting, hade jag bara lämnat det.

Jag skulle inte palla det.

Det här är ju rätt intressant.

Hon har en röst som kan göra anspråk på titeln Sveriges bästa och själfullaste.

Hon har Grammisar.

Hon har Rockbjörnar.

Hon har hitsen.

Hon är 41 år och har således rutinen. Hon är för 17 uppfödd i en släkt där farsan är yrkesmusiker, slagverkaren Ahmadu Jah, där halvsyrran Neneh Cherry ett tag i skiftet 1980–1990-tal var ”the shit” och ägde MTV, där Nenehs halvbror Eagle-Eye Cherry är, ja, Eagle-Eye Cherry och hans pappa är jazzlegendaren Don Cherry.

Mot bakgrund av allt det här kan man lätt ta hennes sång för given, hennes förmåga som multiinstrumentalist som självklar, hennes självkänsla och självförtroende som artist, musiker, låtskrivare, allt vad ni vill, som brev på posten.

Ändå, ömtålig.

– Jag är inte av den kalibern att, jaha, folk tycker inte om det jag gjort, men det skiter jag i och kör på ändå. Jag klarar inte det. Dessutom, Grammisar och Rockbjörnar och allt, det är vatten under broarna. Musikbranschen är alltid här och nu. Man är det man gör just här, just nu, säger Titiyo.

Det tog ett bra tag, om vi går tillbaka till uppväxten, innan hon ens gav musiken en ärlig chans. Hon hade så mycket av den omkring sig att hon nästan vände den ryggen.

– Ja, men det är väl rätt typiskt för ett barn som är uppväxt med för mycket av det ena. Jag menar, det var fint på många sätt, mina föräldrar har aldrig försökt pressa på mig nåt, att spela och så. Jag lirade i och för sig trummor med pappa två år i källaren men bara för att jag tyckte att det var kul. Sen började jag åka skateboard, mina föräldrar hade inga problem med det...

– Jag hade inget intresse av att hålla på kontinuerligt och lära mig nåt instrument eller så.

Det behövdes inte heller.

Hon öppnade munnen, sjöng, fick redan i 20-årsåldern almanackan full med jobb som körsångerska och förstasingeln från 1989, ”Man in the moon”, blev, ivrigt pluggad av Kjell Alinge i P3, en rejäl hitlåt.

– Jag är en autodidakt, säger Titiyo och skrattar.

Autodidakt är ett fint ord för att vara självlärd. Och där kanske man kan ana ett ytterligare skäl till långsamheten i karriären, för den självlärda blir allt mindre självklart. Hur skriver man låtar? Hur spelar man synt?

Det finns ett facit – på Kungliga Musikhögskolan – men Titiyo har inte gått där. Hon vet inte. Hon trevar sig fram till svaret.

Ett trevande som i dag är svårare. Konkurrensen bland kvinnliga artister är tuffare än kanske aldrig förr och man vinner inga matcher genom att bara ställa ut skorna.

– Det här är en otrolig tid för tjejer: Marit Bergman, Anna Ternheim, Karin Dreijer, Nina Persson, Säkert!... Ska man ge sig in och leka med dem måste man verkligen ta det på allvar och åstadkomma nåt förbannat bra. Det är en lång och svår väg dit och det kan leda till att man inte gör nånting.

Men nu efter ett halvår ensam med synten på nätterna hemma i lägenheten hade Titiyo skelettet till en platta. Producenten David Nyström var den första som fick höra det nya materialet. Sen såg Titiyo jazztrumpetaren Goran Kajfes lira i Malmö och gick i spinn och han införlivades i projektet och fick en avgörande betydelse.

– Jag måste säga att det är Goran som fått ihop skivan till en helhet. Jag vill också säga att jag inte skrivit alla låtar. Men det låter ändå sjukt mycket Titiyo, oavsett om det är mitt eller andras material.

Kritiken för ”Hidden” (2008) har varit av typen vi bockar, bugar, niger och ställer oss upp och ger stående ovationer.

När hon nyligen höll releasefest och spelade kom Örjan Högberg från Fläskkvartetten fram efteråt med tårar i ögonen och skrek:

– Titiyo, det är nu det börjar. Nu! Börjar! Det!

– Helt fantastiskt. Han var så lycklig. Men det är faktiskt så det känns, det börjar nu, det här är en ny debutplatta

Musiken på ”Hidden” låter som en skogsälva på nattpromenad i ett neonbelyst, regnigt storstadslandskap, som ett samlag mellan John Bauers målningar och ”Bladerunner”. Det år inte så många andra skivor som låter så. Och det är inte så många andra som har Titiyos klang i rösten. Sammantaget, ett verk som lyser i mörkret.

Och med tanke på att hon nu hittat samarbetspartners hon vill jobba vidare med, och framför allt, att hon skriver sitt eget material och hittat en ljudbild som tål att utforskas vidare, skulle man kunna hoppas, till och med tro på, att hon kommer lägga in en högre växel och göra mera oftare.

– Ja, precis. Nu är maskinen i gång och det känns som att jag har bensinen i min hand, det är ohyggligt roligt. Vi snackar redan nu om att peta på lite nya grejer. Jag har en del sköna projekt i huvudet, bland annat att göra en technoplatta, mjuktechno...

Här är jag redo att ringa upp bekantskapskretsen och avslöja det otroliga, Titiyo har nästan lovat att släppa en skiva typ vartannat år.

Aldrig mer ska jag behöva ställa frågan: Varför har det tagit så lång tid? Aldrig mer sju år mellan intervjutillfällena.

Men.

Säg den glädje som varar.

– Samtidigt känner jag, i och med hur fantastiskt den här plattan blivit mottagen, jävlar i helvete, hur ska jag toppa det här?

Efter Mount Everest måste ett ännu högre berg bestigas för att tillfredsställa andra och framför allt sig själv.

Klart det är jobbigt att tänka på.

Och antagligen kommer hon att tänka på det i ett par år. Antagligen kommer jag inte att träffa Titiyo igen förrän år 2015.

Men det är värt att vänta.

FAKTA

Titiyo

Född: 23 juli 1967.

Bor: Vasastan, Stockholm.

Familj: Dottern Femi, 16.

Yrke: Sångerska.

Aktuell: Med albumet ”Hidden”.

Titiyos senast köpta..

Cd: Jill Johnsons ”Baby blue paper” (2008).

Semester: Förra sommaren, då hyrde jag ett hus i Brösarp på Österlen.

Dvd: Serien ”Mad men” (2007), rekommenderas varmt, och ”En fri kvinnas bekännelser”, en dokumentärserie av Jennifer Fox, som handlar om kvinnors liv runt om i världen.

Klädesplagg: En blå tröja från Rodebjer, allt går i blått nu.

Drink: Cosmopolitan.

5 favoriter

Sångerska (just nu): Vashti Bunyan, brittisk folksångerska med fantastisk röst.

Plats: Hmm… Jag väljer en social plats, att stå vid grillen omgiven av min familj, mina vänner och min dotter Femi.

Platta (just nu): ”Lullabies to paralyze” (2005) med Queens of the Stone Age.

Film (just nu): The Darjeeling Limited (2007).

På grillen: Lamm eller nöt men framför allt, ekologiskt kött.