”Det kändes som om jag skulle brinna upp”

Camilla hamnade i klimakteriet – vid 29 års ålder

1 av 2 | Foto: Mikael Wallerstedt
Camillas ångest- och panikattacker berodde på att hon hade hamnat i klimakteriet, bara 29 år gammal.
RELATIONER

Hon fick hjärtklappning, ångestattacker och kunde inte sova på nätterna.

Camilla hade hamnat i klimakteriet, bara 29 år gammal.

”Jag hade precis börjat plugga på apotekarlinjen i Uppsala när jag märkte hur jag började förändras. Jag fick hjärtklappning och kunde börja svettas utan anledning, men jag tyckte inte att det var så konstigt. Under den här perioden hände det nämligen mycket i mitt liv: min pappa var dålig, jag bröt upp från ett förhållande och min hund blev sjuk – allt i samma veva som jag började på den ganska krävande utbildningen.

Jag hade också gått upp några kilo i vikt och tänkte att svettningarna kunde ha med det att göra. Tidigare hade jag aldrig varit en person som svettades mycket. Kort och gott sökte jag förklaringar i yttre omständigheter.

Efter några månader hade svettningarna och hjärtklappningen förvärrats. Nu började symptomen allt mer likna ångestattacker. När jag tänker tillbaka på våren 1999, är det inga ljusa minnen som dyker upp.

Kokade i hela kroppen

Flera gånger när jag satt på bussen var det som att det klickade till i mig och hela kroppen blev röd och kokhet. Det kändes som om jag skulle brinna upp och hjärtat rusade. Jag trodde att jag höll på att bli galen och var tvungen att kliva av bussen.

Andra gånger snurrade hela världen och jag blev yr. Jag minns hur jag gick och svettades i korridorerna på universitetet med en klaustrofobisk känsla i kroppen. Till slut blev det ohållbart att fortsätta plugga. Stressen över mina psykiska och fysiska symptom tog alldeles för mycket energi. Så i maj 1999, efter ett år på apotekarlinjen, hoppade jag av. Naturligtvis kändes det som ett stort misslyckande att inte ha klarat utbildningen och jag var väldigt ledsen.

Symtomen försvann inte

Hela sommaren tillbringade jag i lugn och ro hemma hos mamma. Jag gjorde bara saker som jag tycker om och det fanns ingen press på mig. Men trots det ville symptomen inte försvinna.

Sådant som jag alltid brukat njuta av, vågade jag med ens inte göra. När jag skulle ut med båten och fiska blev jag stående på stranden med kastspö i stället. Jag tordes helt enkelt inte ro, trots att jag gjort det hundratals gånger tidigare. Att gå ensam genom skogen i mörkret var jag också plötsligt livrädd för. Hela tiden kunde jag se på mig själv utifrån och tänka: ’Det här är inte jag, någonting är fel.’ Jag, som vanligtvis är en ganska orädd person, hade förvandlats till ett nervvrak.

Det var där och då, i min vanliga trygga miljö, som jag fattade att det här inte bara kunde ha psykiska orsaker. Nu var jag ju inte stressad längre.

Läste på om klimakteriet

I stället för att söka orsaken i min livssituation, som det så trendigt heter, funderade jag på om det inte kunde vara något kroppsligt eller medicinskt fel. Av en slump hamnade jag framför tv:n en kväll när det visades ett program om äggdonation. En tjej, som kommit in i klimakteriet när hon var 17 år, var med. Nu minns jag inte riktigt hur jag gjorde kopplingen, men efter det började jag läsa på om klimakteriet. Jag insåg ganska snart att mina symptom var väldigt lika dem som kvinnor får när äggstockarna slutar producera hormoner. Ett vanligt symptom är värmevallningar på natten, som gör att man inte sover så bra eftersom man hela tiden tar av och på täcket för att reglera värmen. Så hade ju jag hållit på i flera år.

Besökte gynekolog

När jag kom tillbaka till Uppsala på hösten gick jag till en gynekolog. Det togs blodprover och efter någon vecka fick jag svar.

Gynekologen såg direkt att jag hade kommit in i klimakteriet. Han sa väldigt tydligt att jag inte skulle kunna få några biologiska barn, då mina äggstockar hade slutat producera ägg.

Eftersom jag redan hade läst på blev jag inte särskilt överraskad. Om jag hade längtat efter barn skulle jag nog ha gått och dränkt mig direkt. Men eftersom jag aldrig har velat ha barn, kände jag mig bara lättad.

Äntligen hade jag ett svar på varför jag mådde som jag gjorde.

Symptomen försvann

Gynekologen skrev ut östrogentabletter som skulle linda besvären. Med behandlingen försvann i princip alla mina jobbiga symptom. Jag sov bra igen och panikattackerna försvann. Det enda som jag fortfar-ande besväras av är att slemhinnorna i underlivet är torra. Det gör att det kan göra ont att ha sex om jag inte använder östrogenpreparat lokalt, eller glidmedel. Innan jag fick min diagnos trodde jag att det var svampinfektion som orsakade torrheten och jag behandlade med antisvampmedel under flera år, helt i onödan.

Ett annat hormon som minskar i klimakteriet är testosteron, vilket har betydelse för bland annat den sexuella njutningen. Eftersom jag inte har någon relation just nu är det lite svårt att avgöra, men jag tror att jag har fått sämre orgasmförmåga. Om jag inleder en relation skulle jag därför även gärna vilja ha testosterontillskott för att öka sexlusten.

Slarvar inte med medicinen

Förra våren tog jag en paus med östrogentabletterna men då kom sömnstörningarna tillbaka direkt.

Jag vet inte hur länge jag kommer att behöva ta medicinen. Om jag slarvar under en period kan jag få tillbaka yrseln också, men nu när jag vet vad den beror på är det inte så läskigt. Och jag kan börja svettas på vaderna – men det tycker jag mest är en fascinerande och frän känsla.

FAKTA

Camilla

Ålder: 39 år.

Bor: I Jönköping.

Familj: Singel.

Gör: Studerar till ortopedingenjör.

Camillas råd

För tidigt klimakterium är enligt Camilla ett ganska okänt område för många läkare – även för gynekologer som borde kunna området bäst.

Det är tyvärr också svårt att hitta bra fakta på internet på svenska. På den amerikanska sajten www.earlymenopause.com finns bra information och diskussionsforum om för tidigt klimakterium.

Jenny Ryltenius