”Alla på Språkverkstaden är så glada för att komma”

– Det som är mest rörande för mig är när jag träffar eleverna på stan, eftersom de blir så glada över få en chans att praktisera sina konversationsfärdigheter, säger Emilie Anveden Hertzberg som är volontär på Språk­verkstaden.
Foto: STEFAN JERREVÅNG
– Det som är mest rörande för mig är när jag träffar eleverna på stan, eftersom de blir så glada över få en chans att praktisera sina konversationsfärdigheter, säger Emilie Anveden Hertzberg som är volontär på Språk­verkstaden.
RELATIONER

Hon är bara 22 år — men har drivkraft som ett gammalt ånglok. Emilie Anveden Hertzberg är nämligen ­Linköpings invandrares språkliga livlina.

– Jag volontärarbetar för Röda korsets Ungdomsförbund och förra året tog jag och några kompisar initiativet till Språkverkstaden, en verksamhet som ger svensklektioner till invandrare med syftet att hjälpa dem att integreras bättre i samhället och träna upp sin konversationsförmåga.

Hur hinner du med allt ideellt arbete vid sidan om skolan?

– Skolarbetet har definitivt blivit lidande av att jag är så upptagen med andra saker. En del tycker att jag borde satsa mer på studierna, men jag lär mig mycket i Röda korset som jag inte får kunskap om på universitetet. Men de flesta tycker att det jag gör låter spännande och vill veta mer. Självklart hade jag kunnat lägga min tid på att jobba extra, men för mig ger det mer att arbeta ideellt. Ibland önskar jag att jag bara kunde gå hem från skolan och ha hela kvällen ledig för att plugga, men det löser sig alltid med tentorna till slut. Jag vet också att om man arbetar ideellt kan man känna att ingen märker vad man gör och att det är mycket slit och man får för lite tacksamhet tillbaka. Hittills har jag dock inte känt av detta, våra deltagare på Språkverkstaden är alltid så glada att få komma dit och jag vet att de ser hur mycket vi ledare anstränger oss för att de ska tycka det är bra.

Vad minns du mest från ditt arbete med invandrarna?

– Det var roligt när vi skulle lära eleverna vad man säger när man är hos doktorn, som ”jag har ont i benet” och ”ta pillret en gång om dagen”, och eleverna istället tyckte att vi skulle lära dem hur man står i telefonkö och hur man får en tid hos läkaren. Det var det de tyckte var allra besvärligast. Det som är mest rörande för mig är när jag träffar eleverna på stan, eftersom de blir så glada över att se mig och att få en chans att praktisera sina konversationsfärdigheter utanför klassrummet. Det märks verkligen hur motiverade de är, eftersom de pratar om sådant vi har övat på under lektionerna och man förstår att de har tränat själva.

FAKTA

Nekade undervisning

Många asylsökande och papperslösa går på Språkverkstaden. De har inte rätt att gå på kommunens Svenska för invandrare.

Caroline Engvall