”Jag tog värvning i kriget för att få hem min son”

Fausta, 52, ville inte välja sida i kriget – men blev tvungen

1 av 6 | Foto: Sara Ringström
Fausta kämpade för att få bort sin son från kriget. När han vägrade fly tog hon själv värvning. ”Jag sa till honom att antingen flyr vi tillsammans eller stannar jag tills någon av oss dör.”
RELATIONER

Egentligen ville Fausta Marianovic bara att det skulle bli fred igen.

Ändå tog hon själv värvning i armén.

– Jag ville bara få bort min son från kriget.

Stridsvagnarna rullar in. Det låter som när åskan drar fram.

Beväpnade soldater vaktar vartenda gathörn och kontrollerar id-handlingarna hos människorna som går förbi.

Serber är vänner och får passera, men kroater och muslimer är fiender och förs bort.

Tillsammans med många andra tvingas Fausta ner i ett skyddsrum. Hon inbillar sig att hon bara behöver stanna där en kort stund, men timmarna går.

Trodde det var omöjligt

Plötsligt avbryts radiomusiken av en röst. Stadens nya befälhavare talar.

Området är befriat från fiender och från och med nu står befolkningen under hans beskydd.

Samtidigt uppmanas alla serber och lojala invånare att kämpa mot muslimer och kroatiska fascister.

Talet blir en väckarklocka för Fausta.

I flera månader har hon hårdnackat vägrat inse vad som redan var i rullning, men nu står allt klart för henne. Hennes land – hennes hemland Bosnien – är i krig.

– Jag hoppades och trodde att vi skulle slippa krig. Vi var en så blandad befolkning att jag trodde det skulle vara omöjligt att dela upp oss och få oss att börja kriga mot varandra, säger Fausta eftertänksamt.

”De jävlarna”, som Fausta kallar de politiska ledarna i Bosnien, hade dessutom splittrat hennes familj. Medan hon själv hade åkt tillbaka till sin hemstad Doboj för att samla ihop familjens ägodelar var hennes båda söner Alexander och Emir på flykt i Kroatien.

Hennes make, Hussein, var på annat håll i Bosnien.

Dog framför hennes ögon

Fausta skakar lätt på huvudet och suckar lågt.

Hon bor i Sverige sedan många år – långt borta från Bosnien och känslomässigt sett ännu längre från det fasansfulla kriget i början av 1990-talet – men det är tydligt att minnena fortfarande värker.

Vad som mötte Fausta de följande dagarna efter dygnet i skyddsrummet var ren fasa. Gevärskulor ven och granater slog ner överallt. Människor dog mitt framför hennes ögon.

Byggnader trasades sönder av explosionerna. Deras hus var ockuperat av flyktingar och hennes restaurang var plundrad. Och vad värre var.

Hon nåddes av nyheten att hennes son, Alexander, som precis hade blivit myndig, hade mobiliserats av de kroatiska styrkorna.

Han hade gått med i kriget.

Fausta blev förkrossad.

– Jag kunde inte förstå det. Min enda tanke var att jag måste åka och hitta honom. Jag var säker på att något hade gått fel, att han inte ville vara med i kriget.

Fausta visste inte vart Alexander hade blivit skickad. Men hennes första tanke etsade sig fast i huvudet. Vad som än krävdes skulle hon vara tillsammans med honom.

Men hon hade inte en aning om att hon själv, bara några veckor senare, skulle ta värvning och strida vid hans sida.

Febrilt började hon leta efter en möjlighet att åka till krigsfronten och hitta honom. Yngste sonen Emir var redan i säkerhet och kunde senare återförenas med sin pappa.

Kriget, som rasade i och längs Bosniens gränser, bröt ut efter kommunismens fall i slutet av 1980-talet. I ruinerna reste sig de tre stora folkgrupperna – serber, kroater och muslimer – men deras ledare kunde inte komma överens om hur landet skulle delas upp och styras.

Var för sig ville de bygga upp ett nytt land. Därför mobiliserade de sina respektive folkgrupper och ställde dem mot de andra. Man skulle gå i krig för sitt land och dess framtid. Allt under parollen att alla utlänningar var smutsiga idioter, berättar Fausta.

Alltså stod helt plötsligt bosnienserber mot bosnienkroater och muslimer. Över 200 000 människor dog i kriget om Bosnien. Mer än en miljon människor tvingades fly från sina hem.

– Man var tvungen att hamna under en flagga. Men vilken skulle jag välja? Alla lovade bara förakt för den andre. Jag hade inte uppfostrat mina söner till att bli det ena eller det andra. Jag ville att de skulle bli stolta och hitta sin identitet i vad de gjorde i stället.

Total blandning

Problemet med uppdelningen var att befolkningen var så blandad att städer, byar, ja till och med familjer ofta bestod av flera etniciteter. I Faustas familj var Hussein muslim medan hon själv vägrade ta ställning. Hon var barn till en serb och en kroat och gift med en muslim.

För sönerna var det än värre, de var barn till en muslim och en obestämd som inte tog ställning.

När kriget stod för dörren var Hussein ändå med på flykten mot Kroatien. Hela familjen sprang över gränsen, över en hängbro, till Kroatien. Till en fristad, hoppades Fausta. Men väl inne i Kroatien fick bara Hussein och sönerna plats på bussen norrut, samtidigt som Fausta ville tillbaka till hemstaden Doboj för att hämta familjens ägodelar.

Hon slår ner blicken, men visar inte med en min vad hon kände när familjen gick i bitar. Hon säger bara att det hade varit mer praktiskt om alla gjort samma val. I hennes familj var hon och Hussein lika starka. Hussein valde den muslimska sidan medan Fausta vägrade välja. Följden blev att familjen splittrades.

Fausta hoppades in i det längsta att hennes vägran skulle rädda familjen undan krig, men för att hitta Alexander var hon själv tvungen att bege sig till krigsfronten.

Som genom ett mirakel lyckades hon först ta sig ut ur Bosnien. Genom att kohandla med en serbisk officer lyckades hon trixa sig till en plats i en utväxling av krigsfångar. Priset hon fick betala var familjens hus och restaurangen som hon bytte bort.

Bussresan tog henne till Kroatien via tre gränskontroller. Där fick hon tag på Emir på telefon och först då fick hon reda på var Alexander var stationerad. Men resan dit var lång och hon tvingades åter in i ett regn av kulor och granater.

– Till slut slutar man tänka på döden, man utsätts för den varenda sekund. Samtidigt är man så medveten om att man inte kan skydda sig. Döden kan plocka upp dig närsomhelst, men du kan också klara dig.

”Jag började gråta”

Hon lurade döden och nådde sitt mål. I ett hus i den sönderskjutna byn Paulovo hittade hon Alexander. Han var frisk och kry och vid gott mod.

– Jag blev så glad att jag började gråta.

Alexander lyfte upp henne och snurrade runt i rummet. Han skrek rakt ut.

Mitt i glädjeyran såg Fausta att han hade förändrats. Borta var hennes bräcklige lille pojke, i stället hade han på bara några månader vuxit till en man som svor åt de av sina sina soldatkollegor som återvände sist från slagfältet. Och knappt hade den första glädjen lagt sig innan Alexander bjöd på en riktigt kall dusch – han hade inte en tanke på att fly. Han ville stanna och göra sin plikt.

– Ända fram tills jag träffade honom vid fronten var jag säker på att han kände som jag, att han skulle vilja fly. Men han skulle fortsätta strida för sitt land. Han och de andra pojkarna vid fronten hade fått löfte om ett enat Bosnien, som det alltid hade varit tidigare. På bara några månader hade han blivit fostrad att hellre dö för sitt land än att leva med sin mamma.

Fausta sjunker tillbaka i stolen och funderar på varför Alexander ville stanna.

– Det är de där männen, säger hon sedan.

– I den där manliga världen, där han var, var det viktigt med alla manliga symboler. Det var viktigt att inte svika.

Men att det kändes så för Alexander betydde inte att Fausta höll med honom.

– Det var omöjligt att acceptera. De första dagarna var jag som galen, jag visste inte vad jag skulle göra. Sedan försökte jag övertyga honom på alla möjliga sätt.

Men lika hårdnackat som när Fausta vägrade välja sida i konflikten vägrade Alexander att fly.

– Han ville inte heller ha mig där. Han ville att jag skulle åka därifrån. Då förstod jag att jag aldrig skulle få med honom därifrån.

Skulle hellre dö

När tankarna hade sjunkit in satte Fausta allt på ett kort. Hon förklarade att hon tänkte stanna kvar så att de skulle få dö tillsammans. Och om det inte gick, hellre att han skulle få se henne dö än tvärtom.

– Jag tänkte inte på mig själv. Jag tänkte bara på honom.

Hon menade att den enda äkta känslan bland allt elände var kärleken – moderskärleken. Hon var beredd att ge sitt liv för Alexander. Därför tog hon värvning. För bosnienkroaterna. Till slut hade hon tvingats välja sida.

Marken skakade. Serberna öste på med alla vapen de hade och ryckte all närmare. Mitt i detta helvete befann hon sig. Ofta jobbade hon i ammunitionsförrådet. Alexander var rasande. Han menade att hon gjorde det omöjligt för honom att göra sitt jobb. Han var lika känslomässigt bunden till henne som hon till honom. Följaktligen var han rädd att hon skulle skadas eller dö.

Veckorna gick och det blev som en viljekamp mellan mor och son. Det slutade med att Alexander gav upp. När tillfället dök upp flydde de. Bort från frontlinjen, bort från Kroatien och bort från allt vad krig hette.

– Det kändes som en lättnad när kulorna inte längre ven om öronen, men samtidigt var Alexander så förbannad på mig. Jag hade tvingat honom till att bli en desertör, en nolla. Jag hade tillintetgjort honom.

Det tog flera år innan Alexander kunde förlåta henne.

Efter flera strapatser runtom i Europa hamnade Fausta och hennes söner i Sverige och Umeå 1992. Och där bor de fortfarande. Emir har doktorerat vid universitetet, lämpligt nog sysslar han med fredsfrågor. Alexander jobbar som projektledare och har precis blivit pappa.

”Mina barn är kosmopoliter”

– I dag är han tacksam att jag drog honom ifrån kriget. Faktiskt bara häromdagen sa han till mig att om han ens skulle känna lukten av ett krig i norra Europa så skulle han flytta till Tasmanien. Han sa att hans son inte skulle behöva gå igenom samma plåga som han själv.

Pojkarna har fortfarande kontakt med pappa Hussein som bor kvar i Bosnien.

– Men mina barn är kosmopoliter. De känner sig inte som bosnier eller muslimer. De är obestämda och det är jag stolt över.