Hoten var värre än alla boxningsslag

Åsa Sandell om slagen i ringen och hoten utanför

1 av 5 | Foto: Börje Thuresson
På liv och död. Före detta proffsboxaren Åsa Sandell är aktuell med självbiografin ”Bakom garden”, där hon berättar om kampen i ringen och våldet utanför.
RELATIONER

Hon hann ta fyra SM-guld och ett EM-guld – men när världsmästartiteln låg inom en rak högers avstånd hade glöden för proffsboxningen falnat och Åsa Sandell slutade.

Aftonbladet Söndag pratade med boxningsgiganten om kampen mot sig själv, hoten från exet och om hur det är att gå på stan med blåtiror.

I dag är det drygt ett år sen Åsa Sandell snörde av sig boxhandskarna och lämnade ringen för gott. Drygt ett år sedan en av tidernas mest framgångsrika damboxare sattes sig ned vid datorn i lägenheten i New York och började skriva ner allt som hade hänt. Nu ligger självbiografin färdigskriven och staplad i bokhandlarna.

– Det låter så pretentiöst! Herregud – självbiografi, jag är 41! säger hon och skrattar. Men det kom ett behov av att skriva. Jag kunde inte hålla mig längre.

Nej, så värst gammal är hon inte, men Åsa Sandell har faktiskt hunnit leva ett helt liv. Ett boxarliv. Fyllt av vinster och titlar – och tvivel. För medaljer var aldrig målet med boxningen. Att gå upp i ringen var ett sätt för henne att riva det fängelse hon byggt upp runt sig själv. Ett fängelse byggt av tvivel på den egna förmågan. Åsa förälskade sig i lekfullheten i boxningen. I att lära sig nya tekniker och träna sig stark. När andra såg boxningen som ett sätt att tygla aggressioner var den för henne raka motsatsen – ett sätt att bejaka aggressiviteten och hitta lust i den.

– Du befinner dig väldigt nära någon slags ursprungskänsla. I förlängningen är ju boxning en kamp på liv och död. För mig blev det som terapi. I ringen fanns inget utrymme för att vela. Jag var tvungen att glömma mig själv och gå upp i en total koncentration.

Då, i mitten av 1990-talet, var inte damboxning någon stor företeelse i Sverige. Och att börja boxas var ett oväntat beslut av en 28-årig litteraturstudent. Fick damboxning någonsin uppmärksamhet så handlade det mer om utövarnas utseenden än deras prestationer. Att Åsa dessutom parallellt med framgångarna i ringen jobbade som kulturskribent gjorde saken än mer smaskig.

– Det var så kittlande med tjejer som slogs. Det folk hade sett av proffsboxning var ju de mest kontroversiella tungviktarna – öronbitarna. Därför fanns det också en väldigt onyanserad bild av hur en boxare skulle se ut. Men oftast var folk fascinerade snarare än fördömande. Nästan generade över frågorna de ställde: ”Gör det ont att få slag på brösten?”. Det är väl ingen dum fråga egentligen?

I dag är händerna det enda som röjer Åsa Sandells forna karriär. Knogarna är såriga efter ett träningspass på gymet. Hon sitter på bokförlagets kontor i centrala Stockholm och äter clementiner och berättar om karriären. Nyss hemflyttad från New York, där hon bott under tiden som proffsboxare (”Inget glammigt Manhattan-liv direkt. Det kräver andra ekonomiska resurser”). Hon berättar om den tuffa matchen mot damboxningens största ikon Laila Ali som hon till slut förlorade. Om skillnaderna mellan våld i och utanför ringen. Åsa har upplevt båda. Efter att ha gjort slut med sin pojkvän i Sverige blev hon förföljd och hotad av densamme. Han letade upp henne i New York och hotade att banka skiten ur henne.

Åsa trodde hon skulle dö.

– Jag var livrädd, säger hon. Men ibland verkar folk tro att bara för att jag boxas så är jag modig och kan försvara mig mot allt. Att jag skulle vara mer rustad för att bli hotad. När du har en känslomässig koppling till en person så blir det väldigt komplicerat. Det var så tydligt hur våldsam situationen blev, utan att innehålla något egentligt våld. En erfarenhet som visar hur oförutsägbara människor kan vara. Jag tror att ganska många människor är kapabla att balla ur i en situation där man blir övergiven eller kränkt.

Till slut lyckades Åsa fly och gömde sig hos en kompis. Exet åkte hem till Sverige igen, men hoten fortsatte. Åsa fick byta adress och försvann på så sätt bland alla de miljoner människorna i New York. Hon bestämde sig för att inte vara rädd mer. Två veckor senare slogs hon ner i ringen – en upplevelse hon beskriver som långt ifrån lika våldsam som hoten från pojkvännen.

Det skulle inte dröja länge innan Åsa blev ett par med sin tränare, den 17 år äldre före detta proffsboxaren Lennox Blackmore.

– Först tänkte jag på vilken klassisk kvinnofälla det var – att bli förälskad i tränaren. Jag hade en massa reservationer i huvudet, vad som var rätt och fel och vilka känslor som verkligen var äkta. Men sedan insåg jag att man inte kan rationalisera sina känslor på det sättet, det var för fyrkantigt. Och jag hade ju faktiskt haft känslor för honom under en lång tid.

Beskedet om att boxningskarriären var över kom i form av ett blått streck på en sticka. Hon var gravid. Nyheten spreds snabbt, trots att hon bara var någon vecka in i graviditeten. Kort därefter tog det en jobbig vändning. Missfall. Inte heller det var något Åsa fick hålla för sig själv.

– Det kom ju ut i pressen. Det är klart, missfall så tidigt i en graviditet är ju väldigt vanligt, men det var ändå jobbigt.

Extra jobbigt eftersom det födde en misstro i boxningsvärlden. Ryktet gick att Åsa hade fejkat graviditeten för att få en anledning till att sluta med boxningen, och därmed kunna avsluta kontrakt med sponsorer och managers.

I själva verket hade känslan funnits där länge. Att vara proffsboxare kräver otroligt mycket koncentration. Det är inte som att vara hockeyspelare och ha tre matcher i veckan. För en proffsboxare kan det handla om tre matcher per år. Tre matcher som kanske bara är några minuter långa. Ändå kräver de träning, träning, träning. Sex dagar i veckan, året runt. Den mentala pressen blir enorm. Och Åsa kände sig färdig med det.

– Det var naturligt för mig att sluta. Man ska inte boxas om man inte har drivkraften längre. Det är ju en farlig sport. Och när jag ser mina kompisar på gymet som sliter och ska upp till match... Det krävs en besatthet som jag inte längre har.

Hon hävdar bestämt att det inte kommer bli som på film. Hon blir ingen Rocky som drar sig tillbaka för att sedan gång på gång återvända till ringen.

I dag tränar hon för nöjets skull. För gemenskapen på gymet. För lekfullheten i sporten. Det som en gång fick henne att dra på sig handskarna och prova på att boxas.

Nu har ett nytt kapitel i Åsa Sandells liv börjat. Skrivandet får ta över på heltid. Hon har fler projekt på gång, fler böcker. Kanske blir det om boxning. Kanske inte.

Det finns saker hon inte kommer att sakna med sporten. Som ovissheten. Om det blir match eller inte. Inom proffsboxningen finns det en tendens till att ställa in galor och matcher i tid och otid, gärna i allra sista stund. Hon kommer inte heller att sakna blåtirorna.

– Nej, även om de inte gör ont. Men det är ju rätt speciellt att gå runt med blåtiror. Man glömmer att man har dem och undrar varför folk tittar. Men framför allt är det jobbigt för omgivningen. Speciellt om du rör dig ute med en man. Jag menar – ser jag en kvinna med blåtira så är ju inte det första jag tänker att hon är boxare...

FAKTA

Läser Barack Obama

Namn: Åsa Sandell.

Ålder: 41.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Familj: Singel.

Aktuell: Med självbiografin ”Bakom garden”.

Läser: Barack Obamas ”Dreams from my father”.

Tittar på: Alla säsonger av kriminalserien ”The wire”, den är otroligt bra!

Blir glad av: New York, jag älskar lättsamheten och stämningen där.

Blir ledsen av: Svek och oärlighet.

Ludvig Forssblad