”Jag var besatt av att bränna fett”

Pernilla, 27, friskförklarades från anorexin – men blev träningsnarkoman i stället

Pernilla Magnusson var 13 år när träningen började ta ohälsosamt stor plats i hennes liv. Nu, efter flera års terapi, är hon äntligen fri och har börjat träna och äta normalt igen.
Foto: Börje Thuresson
Pernilla Magnusson var 13 år när träningen började ta ohälsosamt stor plats i hennes liv. Nu, efter flera års terapi, är hon äntligen fri och har börjat träna och äta normalt igen.
RELATIONER

När Pernilla Magnusson, 27, blev friskförklarad från sin anorexi satsade hon på att tävla i fitness.

Omgivningen såg henne som stark och hälsosam – men i själva verket var hon sjukligt fixerad vid att deffa och träna.

Träningen tog kontrollen över Pernilla Magnussons liv. Allt hon gjorde och tänkte utgick från träningen. Hon kunde sitta naken på fönsterblecket vid ett öppet fönster för att bränna fett i vinterkylan.
Foto: Börje Thuresson
Träningen tog kontrollen över Pernilla Magnussons liv. Allt hon gjorde och tänkte utgick från träningen. Hon kunde sitta naken på fönsterblecket vid ett öppet fönster för att bränna fett i vinterkylan.

”Som trettonåring inledde jag en bantningskur som aldrig tog slut. Förmodligen hade jag påverkats av min mormor och min mamma, som ständigt bantade och talade om fetma som något fult.

Mitt självförtroende var i botten. Det kändes som om jag hade ett svart hål inom mig, som jag försökte fylla genom att kontrollera vad jag åt.

På den här tiden tränade jag friidrott. Och under en tävling fick mamma en chock när hon såg mina revben sticka ut under min tajta dräkt. Hon tog med mig till sjukhuset, där det konstaterades att jag, med mina 42 kilo, hårväxt i ansiktet och utebliven mens, led av anorexia.

Jag blev remitterad till en terapeut. Hon sa att jag var tvungen att sluta träna och börja äta igen, annars skulle jag gå under. Det fick till följd att jag satte igång att äta, eller snarare: hetsäta. Ångesten som jag då fick dämpade jag genom att träna hysteriskt på mitt rum, i smyg. Eller genom att sitta naken på fönsterblecket vid ett vidöppet fönster, för att bränna fett i vinterkylan.

Fick nya ideal

När jag hade gått upp i vikt igen och blivit friskförklarad, fick jag åter lov att träna. Jag var då femton år och började hänga på gymmet varje eftermiddag. Där fick jag nya ideal. Jag ville se ut som en fitnesstjej, med synliga muskler och minimalt med underhudsfett. Jag blev fixerad vid ett sunt leverne och började hålla föreläsningar om hur styrketräningen hade räddat mitt liv. Men detta var en stor lögn!

Egentligen var jag lika sjuk som tidigare, bara det att anorexin nu hade glidit över till ortorexi – vilket innebär att man tränar för mycket och äter FÖR sunt. Nu fick jag ostört, och helt legitimt, vara fixerad vid mat och träning. För fitness ansågs som en hälsosam hobby.

Men vad andra inte visste var att ångesten fortfarande fanns kvar inom mig som drivkraft. Och att det svarta hålet inom mig var lika stort som tidigare.

Åt glass i massor

Lördagarna var så kallade ätardagar, för sådana hade jag hört skulle vara bra för förbränningen. Jag åt glass i massor, hamburgare, godis. För mig var det här kanon: jag fick lov att hetsäta hur mycket jag ville, samtidigt som jag skulle förlora fett.

Efter gymnasiet ville jag göra lumpen – då skulle jag ju få träna på arbetstid! Denna manliga värld passade mig perfekt, jag har alltid känt mig mer som en kille. Det kommer sig nog av att jag har vuxit upp på en bondgård i Småland, där jag var med på alla aktiviteter. Redan som treåring red jag in och tämjde kor.

När jag sedan studerade till officer på Militärhögskolan gick jag hos en personlig tränare. Han skulle hjälpa mig att komma i form inför tävlingen Athletic fitness. Tävlingen går ut på att man ska se extremt vältränad ut, ha minimalt med fett på kroppen, samtidigt som man ska vara stark. Muskler hade jag redan, men jag hade för mycket underhudsfett. Så min tränare hjälpte mig att deffa på bästa sätt, det vill säga få så lite fett som möjligt så att musklerna skulle synas.

Jag vägde mig och mätte midjan varje dag. Om jag hade gått upp i vikt fick jag hysterisk ångest, hade jag gått ned mådde jag bra. I detalj, per gram, räknade jag ut hur mycket näring och energi maten innehöll. Allt onyttigt uteslöts ur min diet och jag tränade sex dagar i veckan: en morgonpromenad på två timmar och ett styrkepass, varje dag. För att hinna med allt gick jag upp kvart över fyra på morgnarna. När jag kom hem på kvällarna lagade jag matlådor till nästa dag, minutiöst planerade med rätt näringsvärden.

Kroppen var stenhård

Jag var sjukligt besatt av tävlingen, inget annat var viktigt. Längtan efter beröm och uppmärksamhet var stor. Men framför allt innebar den att jag kunde fortsätta med min ätstörning, utan att någon brydde sig.

När jag hade deffat i tre månader var jag redo för att gå upp på tävlingsscenen. Magrutorna var synliga och kroppen stenhård. På armarna stod blodådrorna ut och mitt ansikte var hårt och manligt. Rumpan och låren var borttränade och brösten försvunna. Min hy var alldeles gyllenbrun trots att det var vinter, jag hade legat i solariet senaste månaderna för att musklerna skulle synas bättre på scenen, där jag skulle stå i bikini.

Men precis före tävlingen drog jag mig ur. Jag hade blivit sjuk och var alldeles matt i kroppen av allt deffande. Samtidigt ifrågasatte jag hela tävlingssatsningen. Gjorde jag rätt eller var det här en ätstörning nu igen?

Hjärnspöken tog över

Min plötsliga insikt blev tyvärr kortvarig. Snart tog mina gamla hjärnspöken över och jag började träna inför bikinisäsongen och

sedan inför en ny fitnesstävling. Det fanns alltid en anledning till att deffa, trots allt tyckte jag ju att jag var ämnad för att träna och tävla.

En vecka före nästa tävling gjorde jag det igen – drog mig ur. Jag blev sjuk, precis som förra gången, och allt kändes fel. Det här skedde kring julen 2006 och det kändes som ett halleluja moment. Vad var det jag höll på med? Jag hade ju levt i en livslögn i alla år. Jag var fortfarande sjuk, jättesjuk!

Blev gravid

Nu ville jag inte längre höra talas om någon fitnesstävling. Jag sa upp mig från försvaret, började gå i terapi igen och utbildade mig till personlig tränare. Jag ville lära mig från grunden hur man tränar på ett sunt sätt. I dag skulle jag aldrig rekommendera någon kund att deffa eller att tävla i fitness – det finns ingenting friskt med detta över huvudtaget.

I samband med att jag tog avstånd från fitnessvärlden slog det mig att jag förmodligen inte skulle kunna bli gravid, eftersom min mens aldrig hade kommit igång. Jag kände stor sorg över detta.

Men så träffade jag mannen i mitt liv, åt mer, tränade mindre, gick i terapi – och jag fick mens. Det här var för två år sedan. Nu är jag gravid och i maj ska vi få en son. Det känns ofattbart, överväldigande. Ett underbarn!

Jag känner mig så kvinnlig nu. Härom fredagen hade jag klänning på mig. Och jag har köpt ett par rosa handskar och en rosa mössa. I åtta år gick jag omkring i militärkläder och hade håret i en stram knut. Nu låter jag det vara utsläppt.

För första gången känner jag mig fri – det är nu mitt liv börjar.”

FAKTA

Pernilla Magnusson

Ålder: 27 år.

Familj: Sambon Jocke, bebis i magen och hundvalpen Gimli.

Bor: I Årsta utanför Stockholm.

Arbetar som: Personlig tränare, är även utbildad officer och har bland annat varit på FN-uppdrag i Kosovo.

Ortorexi – när träningen blir tvång

»?En tvångsmässig fixering vid träning och att äta ”rätt” brukar kallas ortorexi. Begreppet innebär en sorts träningsmani, som kombinerad med en alltför strikt kosthållning, kan bli farlig.

»?Ortorexi används inte som en diagnos, utan räknas in i kategorin ”ätstörningar utan närmare specifikation”.

»?Personer med ortorexi upplevs ofta som karaktärsfasta, eftersom de utåt sett verkar leva ett så sunt liv. Därför kan det vara svårt för utomstående att upptäcka symptomen.

»?Tecken på att någon är på väg att utveckla ortorexi kan vara att denne:

- undviker fett och socker

- anser sig kunna allt om näringslära

- känner till det exakta kaloriinnehållet i flera livsmedel

- tränar extremt resultatinriktat

- får ångest om träningen inte blivit av som planerat.

»?Precis som vid anorexi eller bulimi behöver den som drabbats av ortorexi professionell hjälp. Behandling kan bland annat ske med hjälp av terapi, exempelvis kognitiv beteende­terapi.

Minna Tunberger