”Min pappa våldtog mig”

Under Sofia Rapp Johanssons uppväxt var våld och droger en del av vardagen

Den 13 mars släpps Sofia Rapp Johanssons självbiografi, ”Tills skulderbladen blivit vingar”, där hon berättar om hur det var att växa upp i elva olika fosterhem.
Den 13 mars släpps Sofia Rapp Johanssons självbiografi, ”Tills skulderbladen blivit vingar”, där hon berättar om hur det var att växa upp i elva olika fosterhem.
RELATIONER

Efter en barndom fylld av övergrepp och misshandel placerades hon sju år gammal i fosterhem. Nu ger Sofia Rapp Johansson, 28, ut sin andra bok.

Under Sofia Rapp Johanssons uppväxt var våldtäkter, misshandel och droger en del av vardagen. När hon som sjuåring pacerades i fosterhem trodde hon att mardrömmen var över - men den hade bara börjat.
Foto: Ralf Bergman
Under Sofia Rapp Johanssons uppväxt var våldtäkter, misshandel och droger en del av vardagen. När hon som sjuåring pacerades i fosterhem trodde hon att mardrömmen var över - men den hade bara börjat.

”Jag hade knappt lärt mig gå när min pappa våldtog mig för första gången. Båda mina föräldrar var missbrukare när jag föddes och jag var drogberoende redan i mammas mage. För mig och mina tre syskon var våldtäkter, misshandel och droger en naturlig del av livet. Det var vad vi var uppväxta med och den enda verklighet vi kände till.

När jag var sju år bestämde sig de sociala myndigheterna för att placera oss i fosterhem. Just när vi trodde att mardrömmen var över, så visade det sig att den precis hade börjat. Fosterhemsplaceringen skulle vara vår räddning, en fristad från vår kaotiska tillvaro, men vi upptäckte snabbt att många av de familjer som tar sig an fosterbarn bryr sig mer om pengarna de kan tjäna än om barnen de ska ge en trygg och kärleksfull uppväxt.

Myndigheterna bestämde sig för att dela på oss fyra syskon. Jag och min bror bodde hos sammanlagt elva olika fosterfamiljer. Allmänheten betraktar fosterfamiljer som stabila och trygga och tror att de ska ha tillräckligt med kärlek över för att ge den till andras barn, men misshandel, vanvård och övergrepp förekommer även där.

I ett av mina fosterhem hade föräldrarna misshandlat och förgripit sig på ett av sina tidigare fosterbarn, men eftersom händelserna inte gick att bevisa så dömdes de aldrig. Och då ansåg socialtjänsten att de fortfarande var lämpade att ta emot fosterbarn.

Även om livet många gånger kändes riktigt jobbigt lyckades jag på något sätt hitta kraften att fortsätta kämpa, för mammas och mina syskons skull. Mamma åkte in och ut på psyket och lyckades aldrig sluta dricka. Den sista perioden av sitt liv bodde hon på gatan. När hon gick bort för åtta år sedan drabbades jag naturligtvis av en stor sorg, men samtidigt kändes det som en lättnad att slippa oroa mig för henne.

Mina tre syskon valde precis som jag att ta sin tillflykt till missbruket när verkligheten blev för svår att hantera. I dag har vi bra kontakt och en stark sammanhållning som gör att vi verkligen håller ihop och ställer upp för varandra om något skulle hända. Vår tuffa barndom och alla jobbiga upplevelser har svetsat oss samman, vilket känns bra.

Det var när jag var intagen på ett behandlingshem som jag började skriva. När jag väl blivit drogfri blev det ett sätt att bearbeta allt jag varit med om. Jag lånade personalens dator och började skriva dikter, för att lätta på trycket och få ur mig alla känslor som fanns inom mig. En kompis tipsade om att jag kunde skicka dikterna till ett förlag.

Jag hade ingen koll på hur man ger ut böcker, men bestämde mig för att skicka in mitt manus. Det ledde till ett bokkontrakt, och i januari 2007 debuterade jag med diktsamlingen ’Silverfisken’.

När den kom ut fick jag ofta höra att jag har ett rakt och naket språk. Jag har aldrig varit särskilt mycket för tjusiga omformuleringar och tvekar inte inför att dela med mig av detaljer kring det jag råkat ut för under min uppväxt.

Den 13 mars släpptes min självbiografi ’Tills skulderbladen blivit vingar’, där jag berättar om hur mitt liv utvecklades från den dagen då jag hamnade i fosterhem. Jag vill skapa en debatt och visa hur det går till i verkligheten när barn fosterhemsplaceras. När jag skrev boken tvingades jag återuppleva mitt liv. Det var både smärtsamt och utvecklande. Jag har ett starkt behov av att uttrycka mig och känner mig inte hel om jag inte får skriva – men samtidigt river det upp många minnen som jag länge försökt förtränga. Tidigare lade jag mycket tid på att älta mina upplevelser, men skrivandet har fungerat som terapi och nu när boken är klar så känns det lättare att lägga det förflutna bakom mig.

Jag har aldrig polisanmält min pappa. Så här i efterhand känns det onödigt, eftersom det redan har hänt. Vi har pratat en del om min bok. Ibland säger han att det är tack vare honom som jag har kunnat skriva den, andra gånger har han mycket ångest och tror att han ska bli mördad. Jag älskar min pappa samtidigt som jag hatar honom.

Nu är jag nykter sedan fyra år tillbaka och varvar studier med jobb inom äldreomsorgen och eget skrivande. Jag går en skrivarlinje på en folkhögskola och skriver just nu på min tredje bok, som handlar om min resa från missbrukare till jympaledare på Friskis & svettis. Jag upptäckte träningen när jag tvingades medverka på jympapass på ett behandlingshem. Först tyckte jag det var töntigt, men snart upptäckte jag att träning var min grej. Det blev som en ventil, en stund då jag kunde fokusera på något annat än min egen ångest.

I framtiden drömmer jag om att starta ett akuthem för barn som far illa och behöver hjälp. Det ska fungera som en trygg frizon för dem, i väntan på att man lyckas hitta en bra fosterfamilj.

Jag skulle också gärna vilja arbeta med att välja ut fosterfamiljer för att garantera att barnen hamnar i kärleksfulla hem. Jag är övertygad om att det går att älska sig själv och andra, trots en uppväxt full av övergrepp. Jag trivs med mitt liv och vågar se ljust på framtiden, men min uppväxt kommer alltid att prägla mig.

Jag går fortfarande i terapi och har svårt att lita på och inleda långvariga relationer med andra människor. När någon rör vid min axel eller lägger en arm om mig så kan jag snabbt försätta mig i försvarsposition, eftersom jag blev misshandlad som barn.

I dag är jag singel, men om jag träffar en kille så är det viktigt att han känner till min historia och förstår varför jag reagerar som jag gör.”

FAKTA

Namn: Sofia Rapp Johansson.

Ålder: 28 år.

Bor: Hudiksvall.

Familj: Blandrashunden Teo.

Gör: Studerar på skrivarlinje, jobbar inom äldreomsorgen och skriver böcker.

Familjehem – för barn som far illa

Barn kan placeras i fosterhem, eller familjehem som det numera kallas, med eller utan föräldrarnas samtycke.

Om föräldrarna samtycker är det socialtjänstlagen som reglerar hur det går till, och beslutet fattas av socialnämnden i barnets kommun.

Är det fråga om en tvångsplacering, mot föräldrarnas vilja, regleras det i LVU, lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Då fattas beslutet av länsrätten.

I ungefär 75 procent av fallen sker familjehemsplaceringen med föräldrarnas samtycke.

Viktigast i alla beslut som rör sociala insatser för barn och unga är att hänsyn tas till barnets bästa. Barnets egen vilja ska alltid tas i beaktande.

Placeras flera syskon i familjehem samtidigt är huvudprincipen att de inte ska skiljas åt.

I princip kan vem som helst ansöka om att bli godkänd som familjehem. Den sökande utreds och kontrolleras av socialtjänsten.

I vissa kommuner, till exempel Stockholm, krävs att blivande familjehem deltar i en utbildning.

”Ta vara på den hjälp som finns”

Har du utsatts för övergrepp? Sofia ger råd:

Våga dela med dig av dina erfarenheter och skäms inte för det du varit med om. Det är aldrig ditt fel om du råkat ut för något jobbigt eller obehagligt. Att hålla tyst är som att acceptera det som hänt.

Ta vara på den professionella hjälp som finns tillgänglig i form av kuratorer och psykologer. Räkna med att det tar tid att bearbeta dina upplevelser och undvik att förtränga dem.

Berättat för Annika Wihlborg