Startsidan / Wendela

Skäms ihjäl och ta bort hela rasket

Malin Wollin: Endast rockstjärnor dör flera gånger

Döden är en känslig fråga. Dör gör vi bara en gång. Endast rockstjärnor dör många gånger på hotellrum i en hög av kokain och avföring.

Oavsett om man tror att livet fortsätter efter döden så gör det ju oundvikligen det på det stora vida internet. Jag blir illamående när jag tänker på att internet kan lagra i evigheters evigheter. Som att svälja ett tugggummi, det försvinner aldrig ur omloppsbanan.

När jorden har gått under och all mark är glödande aska kanske det landar liv från andra galaxer och om de inte hittar någonting annat så kan man vara säker på att de hittar en svedd hårddisk. Därför måste vi ta ställning till detta. Vilka dokument ska berätta vilka vi var? Elvatusen fjortisbloggar är inte Anne Franks dagbok direkt.

Att det nu finns ett företag som tar hand om detta är väl vettigt, men frågan är om det går att göra business på antagandet att man en dag ska dö. Jag har inga planer på att dö och jag tänker inte ställa mig med ena foten i en kista från Fonus genom att planera vad som ska hända när jag kommit dit där rosor aldrig dör som pappa alltid sjunger i duschen.

Som anhörig har man inte längre bara att fundera över dödsannons, begravning och kyrkkaffe eller upplösning vid kistan. Nu ska vi se till att det interaktiva livet efter det jordliga livet blir värdigt.

Problemet är att många bloggare är unga människor. Unga människor ska inte dö just nu. Jag är själv ung, jag tänker icke dö strax men när jag gör det hoppas jag att mina barn gör det enda rätta med min blogg; skäms ihjäl och tar bort rasket.

Kommer webtestamente att bli en fluga? Jag tror inte det. Jag tror det är jobbigt nog att uppdatera statusrad, twittra om var man är, blogga om vad man tycker. När den grymma döden inträffar står de anhöriga där och vet inte vad den avlidne ville. Raderas eller hyllas? Leva kvar eller försvinna från den virtuella evigheten? Kommenteras eller leva och låta dö?

Jag har varit inne på döda bloggar och det känns inte helt rumsrent. Och inte helt värdigt. Hundra människor som har skrivit om sorgen efter någon de aldrig träffat. Det är inte smakfullt.

Kommentarer i all ära men när jag är död vill jag inte att främmande människor tycker saker om mig i ett sentimentalgeggigt kommentatorsfält.

Gör som ni vill efter döden. Men jag råder er att dra ner på slösurfandet. Det riktiga livet händer bakom skärmen.

När jag dör ska jag ha ordnat det så att alla som mejlar mig får ett autoreply. Out of office samt död.

Senaste nytt
Följ wendela
Om Aftonbladet