”Mamma dog nästan av en överdos”

Marina, 18, växte upp med en missbrukande förälder

1 av 2 | Foto: Lars Hedelin
Marina har själv provat alkohol, men tyckte inte om det. "Bara konstigt och fel", säger hon. I dag är hon distriktsordförande i UNF, Ungdomens nykterhetsförbund.
RELATIONER

Marina Nilssons mamma gick på tunga droger under stora delar av hennes uppväxt. Redan på lågstadiet fick hon lära sig att klara sig själv.

I hela min släkt finns en lång historia av missbruk och kriminalitet. Min morfar levde som uteliggare under flera år och min mamma växte upp med missbruk. Hon började tidigt med droger. När jag föddes slutade hon tillfälligt. Då var hon 20 år.

När jag bara var ett par år gammal separerade mina föräldrar och min pappa försvann ur mitt liv. Så småningom träffade mamma en ny man. Det blev katastrof direkt. Han tog droger och misshandlade henne, och hon började missbruka igen.

Jag har starka minnen från den tiden, trots att jag var så liten. Jag minns hur han hotade och förföljde oss och satte knivar i vår ytterdörr. Jag var alltid rädd att han skulle dyka upp.

Vi fick bo på olika kvinnojourer och fick skyddad identitet. En tid bodde vi på ett så kallat mor- och barnhem. Det var för att mamma skulle sluta med drogerna, men det förstod jag inte då. Hon lyckades i alla fall bli drogfri och vi flyttade till Örebro där jag började i skolan. Efter något år träffade mamma en ny man som också var missbrukare. Det gick snabbt utför igen.

Jag förstod inte att hon tog droger, men jag märkte ju att något var fel. Mat och kläder och sådant fick jag sköta själv redan i lågstadiet. Plötsligt kunde mamma försvinna och vara borta i flera dagar. Hon kunde säga att hon skulle ut och köpa cigaretter men sedan kom hon inte hem igen. När hon kom tillbaka hade hon ofta med sig en massa presenter. Då hade hon varit ute någonstans och gjort inbrott.

Vi hade mycket konstigt folk hemma. Det satt okända personer i vår soffa och det låg människor och sov på vårt golv. Jag fick kliva över dem för att komma fram. Efter ett tag började jag hitta sprutor. Mamma sa att det var hennes kompisar som hade diabetes. Jag var livrädd för att få diabetes eftersom alla runt omkring mig hade det och var så konstiga.

Jag fick ingen hjälp med skolarbetet och struntade ganska mycket i skolan. Ofta var jag hemma hos en kompis i samma trapphus. När mamma var borta fick jag sova där. Jag tänkte nog egentligen inte så mycket på det. Det var så min vardag såg ut. Jag var fortfarande så liten och mamma och jag hade hela tiden bra kontakt, trots allt. Hon har alltid visat tydligt att hon älskar mig.

Så småningom fick jag börja åka till en kontaktfamilj på helgerna. Jag tror att det var mamma som kontaktade socialen och bad om avlastning. Det var skönt och kändes tryggt att det fanns vanliga vuxna som jag kunde sitta ner och äta frukost med. Samtidigt saknade jag min mamma och tyckte att det var jobbigt att vara borta från henne. Men familjen var jättebra.

De har varit ett stort stöd för mig under hela min uppväxt och vi har fortfarande kontakt.

Mamma gick ner sig mer och mer och vi hamnade på ett behandlingshem. Plötsligt kom soc och sa att de hade pratat med min pappa och att han ville att jag skulle flytta till honom. Vi hade inte haft någon kontakt alls under alla dessa år. Det var som att flytta till en total främling.

Det första pappa gjorde var att klippa alla band till mamma. Jag fick varken ringa eller ta emot brev. Jag slutade äta och låg i min säng och grät i två veckor.

Då var jag nio år. Eftersom jag inte mådde bra fick jag flytta till en fosterfamilj i några månader. Hos dem trivdes jag jättebra. Men en dag kom pappa och hämtade mig. Jag minns att jag låste in mig på toaletten och grät och skrek, men han fick upp dörren och bar mig därifrån.

Jag bodde hos pappa i nästan ett år. Jag fick inte träffa mamma och jag fick varken använda telefon eller internet. Pappa tvingade mig att läsa igenom socialtjänstens utredningar av mamma och förklarade allt i detalj. Att hon knarkade, att hon nästan hade dött av en överdos och att någon hade försökt bränna henne inne i vår lägenhet. Det var hemskt. Sådant ska inte ett barn behöva höra.

Under tiden var mamma på ett behandlingshem och lyckades sluta med drogerna. Hela tiden skickade hon brev och presenter. Hon anmälde pappa för att hon inte fick träffa mig och fallet var uppe i rätten flera gånger. Varje gång vann hon. Men pappa struntade i det.

Till slut fick hon komma på besök och jag fick följa med henne hem över helgen. När det var dags att åka tillbaka bröt jag ihop. Jag var helt hysterisk, skrek och grät och ringde till socialen. Då vände min pappa totalt. Han körde alla mina grejer till socialen och sedan dess har han inte velat ha någon kontakt med mig. Under hela min barndom har jag längtat efter en pappa, men i dag är jag så besviken att jag varken kan eller vill förlåta honom.

När mamma slutade med drogerna förändrades allt. Mitt liv vände. Jag började plugga jättemycket för att ta igen allt jag missat. Mamma läste in gymnasiet på komvux för att kunna hjälpa mig med skolarbetet. Mitt mål var att komma in på gymnasiet i Karlstad och mamma började drömma om att läsa till socionom på högskolan. Vi kom in båda två.

När vi flyttade till Karlstad blev jag aktiv i Ungdomens nykterhetsförbund, UNF. Det har betytt väldigt mycket för mig. Jag har träffat likasinnade och vuxit otroligt mycket som människa.

I framtiden vill jag gärna jobba med barn till missbrukare. Jag tycker droger är för jävliga. De bara förstör. Egentligen är det samma sak med alkohol. Det är synd att det är så accepterat, särskilt bland ungdomar. Många verkar tro att de måste dricka för att ha kul. Men så är det ju inte. Dessutom utsätter man sig för så många risker när man är full, som att bli utnyttjad eller utsatt för våld.

Visst har jag provat alkohol, men det är inget för mig. Det känns bara konstigt och fel. Självklart kan det vara kul att bli fnittrig och mer social, men man måste se det större sammanhanget. När man vet vad alkohol och droger kan orsaka är det inte kul längre.

FAKTA

Namn: Marina Nilsson.

Ålder: Fyller 18 år i oktober.

Familj: Mamma, en hund och en katt.

Bor: I Karlstad.

Gör: Distriktsordförande för UNF Värmland. Går sista året på samhällsprogrammet.

Bygg upp ett förtroende

Ett barn som lever med missbrukande föräldrar måste våga berätta. Kan man inte prata med någon i sin egen familj kanske det finns någon annan vuxen att vända sig till.

Det finns flera föreningar där man kan träffa andra i samma situation.

Om du misstänker att ett barn lever med missbrukande föräldrar är det viktigt att finnas till hands, men att inte vara för pushig. Barn till missbrukare har ofta svikits. Och barn vill alltid skydda sina föräldrar. Du måste bygga upp ett förtroende långsamt.

Berättat för Karin Tideström