”På sjukhuset förstod jag att andarna är kärleksfulla”

Ann sa upp sig från jobbet som ekonom och blev schaman

1 av 2 | Foto: Malin Arnesson
Aftonbladets reporter Veronica Lundström får testa på hur det känns att bli healad.
RELATIONER

Efter att ha jobbat som ekonom i 20 år sa Ann Häggebrant upp sig.

Och blev schaman.

– Det här är mitt kall och jag kommer inte undan det, säger hon.

Vita lameller skymmer insynen i skyltfönstret till lokalen i centrala Varberg. Innanför dörren sitter Ann Häggebrant, 42, med benen i kors på en kudde på golvet. Doften av indisk rökelse fyller rummet. På stereon spelas en avslappningsskiva med pianomusik.

– Nu är det en kvinna här till någon av er, säger Ann till oss efter att vi pratat en stund.

En ande har kommit in i rummet. Ann rätar på ryggen.

– Vill ni veta hur kvinnan ser ut?

”Hon står mittemellan er”

Ann sluter ögonen och berättar ivrigt.

– Det är en gammal kvinna. Hon står mittemellan er. Hon har grått hår. Det är som att det är lite busigt, som självfall. Hon är medellängd och när hon gick bort var hon mellan 75 och 85 år. Hon är väldigt mån om att klä sig snyggt.

Hon visar med händerna hur kvinnan tar på sig halsband och fixar i ordning håret.

Ann beskriver sig själv som schaman. Det innebär att hon lever efter och lär ut kunskapen om naturfolkens religion och levnadsvisdom.

Kontaktar andar

Hon håller seanser och kontaktar andevärlden för att vägleda människor. Dessutom föreläser hon och håller kurser i meditation och healing.

Men det har varit en lång resa hit.

Efter studenten från ekonomilinjen började hon jobba som ekonom. Hon jobbade med bokföring och drev in obetalda fakturor.

– Jag har alltid trivts med att jobba med ekonomi och har alltid tyckt att det varit roligt att gå till jobbet. Men i dag är det så oerhört meningsfullt.

Ann pratar lugnt och avslappnat på bred Varbergsdialekt. Inget i hennes yttre stämmer med min föreställning av en schaman: en kvinna med ansiktsmålning och fjädrar i håret. För dagen är hon istället klädd i jeans med byxbenen instoppade i raggsockor.

Ann öppnar ögonen, ler och frågar nyfiket:

– Känner ni igen henne?

Både fotografen och jag skakar på huvudet.

Hon tar ett djupt andetag och sluter ögonen igen.

– Då får vi se ... Hur gick du bort? frågar hon anden.

Ann vickar på huvudet åt sidorna och fortsätter berätta vad hon ser och känner. I händerna rullar hon tre violetta ädelstenar – ametister.

– Det känns som att hon varit borta i minst 20 år. Hon vill gå till dig, säger Ann och pekar på fotografen Malin.

– Hon vill gå till din vänstra sida. Det betyder att det är en vän eller anhörig till din mamma. Känner du till dina släktingar på din mammas sida?

Men Malin känner inte igen beskrivningen av kvinnan.

– Ibland när jag har seanser kan det vara som i dag, att man inte känner igen personen. Sedan kan jag få ett samtal av någon som säger: ”Du, nu vet jag vem det är! Nu har jag hört med min mamma och pappa och det är hon den där”.

Ann har alltid varit intresserad av spiritism och spåkonst. Hon och en väninna brukade gå och spå sig och lägga tarotkort för varandra.

På 90-talet besökte Ann ett medium för första gången. Hon berättade att Anns farfar stod bredvid henne och beskrev hur han såg ut.

– Hon läste av mig fullständigt. När jag gick ut till bilen tänkte jag: ”Okej, det är precis som jag alltid trott, den andra sidan finns.”

För redan i yngre tonåren hade Ann kommit i kontakt med andevärlden första gången. Hon hade varit ensam hemma. Hennes mamma och pappa hade åkt till familjens fritidshus över helgen. Om det skulle hända något hade hon farmor och farfar i huset mittemot på samma gård.

Hörde steg och blev rädd

När hon skulle sova hörde hon steg i trappan och blev rädd.

– Jag visste att någon gick i trappan, det var inte inbillning. Jag sa: ”Snälla kom inte hit, jag vill inte ha med er att göra, gå härifrån.” Och de lyssnade på mig och gick.

Hon visste att de som gick i trappan var andar.

Trots att hon var rädd för dem började hon så småningom prata med andarna. Oftast var det när hon hade bekymmer. Som när E6:an skulle dras om.

– Högerfilen skulle gå genom farmor och farfars kök. Jag var väldigt ledsen under den tiden. Jag ville ju bo kvar i vårt hus.

Hon frågade andarna om råd. Plötsligt slocknade allt ljus i huset.

– Jag minns att jag tittade bort mot farmor och farfars hus och undrade vad som hände, det var ju tänt inne hos dem. Den gången blev jag så himla rädd att jag lovade mig själv att aldrig mer prata med andarna.

Efter den händelsen hörde hon heller inte andarna mer. Hon berättade aldrig för någon om dem.

– Jag blev så rädd att jag nog stängde av den kanalen. Jag trodde att jag var koko i huvudet.

Hur konstigt det hon berättar än låter verkar Ann inte vara en knäppgök. Hon känns redig och ger samtidigt ett varmt och tryggt intryck. Som vilken fyrabarnsmamma som helst.

– Jag tror att alla är mediala från födseln men när vi blir större tar intellektet över. Barnen har ingen att prata med om vad de ser och hör. Vuxna säger ju bara att spöken inte är något att vara rädd för eftersom det inte finns några.

Sonen nära att dö

Men för Ann finns spöken och i längden kunde hon inte undvika dem.

Dagen före midsommarafton 1995 var Anns då treårige son nära att dö. En infektion orsakad av e-kolibakterier hade gjort att hans njurar slutat fungera.

– Det var oerhört dramatiskt. Det började med att han blödde näsblod och vi fick åka ambulans in till sjukhuset. När jag stod på sjukhuset gjorde jag precis som när jag var liten och sa: ”Hjälp mig, vad ska jag göra?” Där började jag förstå att andarna bara är kärleksfulla och inget att vara rädd för. Jag kände en otrolig kraft och tänkte: ”Wow, det är så här det ska kännas.”

Dagen efter berättade läkarna att hennes son hade tillfrisknat.

– Det kändes helt fantastiskt. Jag tror att det var en kombination av läkarvården och mina guider på andra sidan som hjälpte honom. Jag tror att de skickade en prövning till mig för att jag skulle förstå att jag har den här gåvan. Det var som att de sa: ”Hallå, det är dags att börja nu!”

Men det var inte för än tio år senare som hon började tänka på att byta jobb från ekonom till schaman.

Hon gick en kurs i reiki healing – en japansk läkekonst där syftet är att fylla på energin i kroppen. Kursdeltagarna fick behandla varandra.

– När jag la händerna på en kvinna dök det upp bilder och jag hörde och såg saker som hade med henne att göra. Så jag sa försiktigt: ”Du har en sorg som har med ett barn att göra.” Det visade sig att kvinnan hade gjort en abort. Efter det insåg jag att det är det här jag vill jobba med – att hjälpa människor. Jag åkte hem och började söka lokal direkt.

Sa upp sig på jobbet

”Healing med medial konsultation” stod det i Anns första annons. Två år senare sa hon upp sig från jobbet som ekonom på Varbergs energi och började jobba heltid med sitt företag Medicinewoman.

Bland kollegerna togs beskedet emot med blandade reaktioner. Vissa tyckte att hon var konstig medan andra blev nyfikna och önskade henne lycka till.

– Min chef som gett mig mycket beröm under min anställning tyckte nog jag var konstig.

Men till Ann kommer läkare, poliser och företagsledare som vill komma i kontakt med sina döda anhöriga eller vill få medial vägledning.

– Det är inte alls så flummiga personer som man kan tro.

Vissa av dem är skeptiska och vill se vad hon får fram.

– Jag har stor respekt för andras tro. Min sanning är kanske inte din sanning. Vissa verkar tro att man ingår i en sekt. Men så är det absolut inte.

Anns guide, hennes hjälpande ande på den andra sidan, är en svart afrikansk kvinna. Hon och en annan svart man är med och hjälper Ann när hon helar sina kunder. Hon är övertygad om att hon och medhjälparna har levt i samma familj i ett tidigare liv.

Lyssnar gärna på AC/DC

– Jag har levt flera liv i Afrika. Jag anordnar kraftresor till Kenya och jag känner mig alltid så hemma när jag kommer dit.

Anns man tycker det är roligt att hon bytt bana och har märkt att hon blivit mycket piggare och gladare. Hon får även stort stöd av sina föräldrar som bland annat hjälper henne med bestyren kring resorna hon anordnar.

– Som schaman har jag vuxit enormt mycket som människa.

När hon går hem för dagen blir hon ”vanliga” Ann.

– Jag älskar mitt jobb men det är gott att kunna stänga dörren och åka en sväng med motorcykeln eller gå hem och ta ett glas vin på fredagskvällen och lyssna på AC/DC.