”Jag skäms över hur bra jag har det”

Daniel Pernikliski undrar hur en strid om en mobiltelefon känns – för den tonårsförälder som inte har råd med mat

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Jag minns ett tillfälle för något år sedan, då min styvdotter plötsligt började skrika som om hon just bevittnat en blodig bilolycka.

Både min sambo och jag blev stela i kroppen av rädsla – någonting fruktansvärt måste ha hänt.

Om det inte var frågan om ett dödsfall, så måste det i alla fall röra sig om invalidisering.

Efter någon minut lyckades vi urskilja ett par ord, mellan hennes frustningar, och förstod att det som hade hänt var att hon tappat sin mobiltelefon i golvet, så att luckan till densamma hade gått sönder.

Ibland när man just fått veta att det inte är någon fara kan plötslig oro gå över i ilska, vilket var fallet för Lisa (sambo) som röt tillbaka: ”Förstår du inte att det finns människor som svälter! Vi trodde ju att någonting allvarligt hade hänt!”.

Lisa må ha överreagerat en smula, men det är uppriktigt oroande när en trasig mobil klassas som en allvarlig olycka.

I situationer som dessa kan min styvdotter vräka ur sig saker som att vi har dåliga jobb, därför att hon inte automatiskt får en ny.

Jag hoppas att hon innerst inne förstår att även om vi hade haft en miljard på banken så hade hon inte fått det.

Tappar man sin telefon i golvet tjugo gånger på en vecka, ska man vara glad om man får ärva en.

Och så lever var fjärde ensamstående mamma i relativ fattigdom, med stor arbetslöshet, sänkt a-kasse- och sjukförsäkringsnivå, dyra bostäder och låga bostadsbidrag.

Då skäms jag nästan över hur bra vi har det i den här familjen.

Trots att vi tillsammans inte ens kommer upp i en persons snittlön, i den här stadsdelen, har vi ändå råd att göra vissa frågor till principfrågor.

Jag kan inte låta bli att undra hur en strid med en tonåring om en mobiltelefon känns, för någon som inte ens har råd med mat.

Och jag kan inte låta bli att undra om de finner någon tröst i att de får dra av för sin städhjälp.