”Jag gjorde allt för att få dricka”

Nu har 29-åriga Emelie Persson Lindqvist varit nykter i sex år

Foto: Stefan Mattsson
RELATIONER

Emelie Persson Lindqvist var den duktiga flickan som spårade ur.

Totalt.

Hennes liv höll på att falla i bitar – på grund av alkohol.

När Emelie Persson Lindqvist gick med i Anonyma Alkoholister kände hon sig för första gången inte som ett freak. Att träffa andra människor, speciellt unga, med samma problem hjälpte. ”Jag insåg att jag var väldigt trasig”, berättar hon.
Foto: STEFAN MATTSSON
När Emelie Persson Lindqvist gick med i Anonyma Alkoholister kände hon sig för första gången inte som ett freak. Att träffa andra människor, speciellt unga, med samma problem hjälpte. ”Jag insåg att jag var väldigt trasig”, berättar hon.

”Jag var 15 år när jag drack första gången, men 20 år när jag började dricka ordentligt. Då var jag helt klart redan alkoholist.

Jag mådde verkligen inte bra som tonåring och när jag drack mådde jag bättre för stunden. Alkoholen stängde av det värsta och gjorde mig härligt bekymmerslös i stället för orolig. Jag har alltid varit en person med en tendens att göra allt lite överdrivet och har svårt att sluta. Jag är inte den som tar en kaka, utan den som äter upp alla kakor i paketet bara för att det går.

Åren när jag drack som mest var röriga och kaosartade. Jag hade ingen koll på någonting och kämpade för att klara av vardagliga saker, som att betala räkningar, avboka inbjudningar, boka tandläkartider och annat. Jag bodde utomlands en stor del av den tiden och kom därmed undan med att inte vara så uppstyrd. Mitt liv var liksom som på undantag. Tills jag kom hem till Sverige.

Jag hade svårt med både vänner och män. Jag orkade inte med att ha några riktiga relationer och svek ofta för att få dricka i stället. Jag gjorde bara sådant som innebar att jag hade tillgång till alkohol. Jag satte i system att umgås med olika människor eller gäng så att jag var garanterad att känna någon som skulle gå ut en given dag. Om ingen ville följa med gick jag ut själv. Jag var ute extremt mycket, och sov väldigt lite, under tre år.

När jag flyttade utomlands gick jag upp tio kilo på tre och en halv månad för att jag drack så mycket att metabolismen till synes la av. Jag, som alltid hade varit smal som en sticka, var plötsligt lite överviktig och svullen över hela kroppen. Jag kände att jag kom längre och längre ifrån det liv som jag ville leva och tappade bort mig själv. Men då drack jag bara ännu mer.

Ju mer jag drack, desto mer ohanterligt blev det övriga i livet. Periodvis var jag rätt borta, trots att jag var nykter, och kunde göra konstiga saker som att glömma att stänga dörren när jag gick på toaletten eller ta av mig en tröja bland folk fast jag inte hade någonting under. Jag hade ingen kroppskontakt och dålig verklighetsuppfattning.

När jag drack blev jag totalt bekymmerslös. Jag träffade många spännande människor. Var på en del roliga äventyr. Fick stundtals möjlighet att vara någon som jag ville vara, tyvärr bara för en kort stund. Resten av tiden gled jag bara längre och längre ifrån den riktiga Emelie.

Anledningen till att jag började dricka så mycket? Jag upplevde en enorm press utifrån och hade egna krav på att vara alla till lags. Dessutom tog ett nästan fem år långt förhållande slut.

En tydlig röd tråd under åren när jag drack var mitt självförakt. Jag tyckte allt sämre om mig själv. Jag gjorde vad som helst för att få dricka, och på grund av det sårade jag många av mina vänner. Det i sig mådde jag jättedåligt av, eftersom jag någonstans fortfarande ville vara alla till lags. Konsekvensen blev att jag till slut, nästan undermedvetet, stötte bort alla runt omkring mig för att slippa svika gång på gång.

Men en dag träffade jag en man som jag blev kär i och han blev kär i mig. Han lät sig inte stötas bort, utan stod kvar. Då föll jag.

Jag slutade dricka från en dag till en annan, när jag hade nått min absoluta botten. En dag på tunnelbanan på väg till jobbet erkände jag för mig själv att jag var helt maktlös inför alkohol, och bestämde mig helt sonika för att jag hade druckit för absolut sista gången. Det var för sex år sedan.

Jag fick fruktansvärd mental abstinens och ofta panikångestattacker i början. Det kändes som om jag aldrig mer skulle få vila. I början rökte jag som en borstbindare eller vandrade runt, runt i lägenheten. Jag insåg hur ensam jag var när jag inte kunde gå ut och att jag egentligen inte hade några vänner. Jag upplevde att jag var förfärligt blottad och ville inte att någon skulle se mig så svag som jag upplevde att jag var. Så identitetslös. Livet blev väldigt tomt.

De sista åren jag drack hade jag ingen som helst självrespekt kvar, och hade inte vett att vara rädd för saker som kunde ha fått förödande konsekvenser, som droger och kriminalitet. Ett tag var jag på väg att ge mig in i droghandel och jag är ganska säker på att det hade slutat där på ett eller annat sätt om jag hade fortsatt dricka.

Nu har jag varit nykter i sex år. Jag är både rädd för återfall och inte. Under perioder är det svårare än annars att stå emot, men så länge jag har mina barn kommer jag inte att dricka en droppe. För deras skull. Om jag inte hade vetat att jag skulle klara det hade jag inte skaffat barn. Skulle jag börja dricka igen vet jag att det bara är en tidsfråga innan jag förlorar allt jag har kämpat så hårt för. Men jag kommer alltid att ha en längtan efter att stänga av när det blir jobbigt, och får fortfarande anstränga mig mer än andra för att vara i verkligheten.

Jag tycker att vi i samhället måste bli bättre på att erkänna alkoholens negativa konsekvenser för en stor del av befolkningen – och inte skämmas för det. På ett eller annat sätt finns alkoholism runt de flesta av oss. Om vi pratar mer öppet om det och erkänner att den finns där, har vi större chans att avvärja många annars tragiska livsöden och kanske till och med rädda liv.

Bilden av den typiska alkoholisten skadar de alkoholister som inte kan räknas dit. Jag har vid flera tillfällen blivit ifrågasatt som alkoholist bara för att jag är så ung och har lyckats upprätthålla fasaden. Det är helt galet, och för mig var det just det – att ingen misstänkte mig – som hade kunnat innebära att det slutat riktigt illa.

Det var absolut ingen som visste att jag sakta höll på att ta död på mig själv. Om jag hade vetat hur många andra unga människor som kämpade som jag, hade kanske tanken att jag kunde vara alkoholist förmod­ligen slagit mig lite tidigare. När jag gick med i Anonyma Alkoho­lister och träffade andra unga människor med samma problem som jag, kände jag för första gången att jag inte var ett freak. Jag var bara väldigt trasig.”

FAKTA

"Var uppmärksam på personlighetsförändringar"

Emelie Persson Lindqvists råd till anhöriga:

— Jag tror inte att man kan klara sig undan beroenden, men förhoppningsvis kan man styra dem åt ett hälsosammare håll, eller bromsa i tid och jobba stenhårt på att bli vän med sig själv i stället. Vad gäller alkohol tycker jag att man ska vara uppmärksam på personlighetsförändringar hos den som dricker, speciellt om man vet att det är en person som liksom jag gärna äter alla kakor i kakpaketet i stället för att bara ta en. Många som är i riskzonen blir ofta annorlunda med alkohol i kroppen.

— Sedan är det ju givetvis inte bra att dricka för att orka med sig själv eller vardagen, eller för att stänga av. Ett annat klassiskt tecken som många av oss alkoholister har gemensamt är att man inte vill gå hem och ofta är den som är kvar sist och fortsätter festa någon annanstans.

Emelie Persson Lindqvist

Ålder: 29 år.

Familj: Fästman och två barn.

Bor: Stockholm.

Yrke: Miljökonsult.

Färre unga dricker – men de dricker mer

Allt färre unga dricker alkohol, men de som använder alkohol dricker allt mer. Ungefär hälften av eleverna i årskurs 9 har varit berusade, visar CAN:s rapport ”Skolelevers drogvanor” från hösten 2009.

En dryg tredjedel uppger att de upplevde sin första berusning vid 14-15 års ålder, det vill säga någon gång i årskurs 8 eller 9.