Barnen och ett manus är allt som finns kvar

Huset brann upp och sedan dog Kristinas älskade sambo

1 av 2 | Foto: Emilia Olofsson
RELATIONER

På kort tid har Kristina Roos, 39, gått igenom mer än de flesta gör under en livstid.

Först brann familjens hus ned. Det enda de hade kvar var sina kläder och Kristinas deckarmanus på ett usb–minne.

Sedan omkom hennes älskade sambo Magnus.

– Det är Emma och Hilma och vetskapen om att Magnus var jättestolt över min bok som gör att jag orkar, säger Kristina.

Det är råkallt och lite fuktigt i luften när vi träffas hemma hos familjen i Påryd utanför Kalmar.

Kristina tar emot i hallen och ursäktar att det inte finns så många krokar att hänga av sig på. Hon och barnen har bara bott här i några veckor när vi hälsar på.

– Vi startar om nu, vi har nära till alla våra släktingar här, säger Kristina tyst.

Det är svalt i huset så det rykande varma kaffe hon bjuder på smakar extra gott. Själv tar hon sitt kaffe med massor av mjölk, en vana hon lagt sig till med efter Magnus död.

– Ett tag kunde jag inte äta någonting, jag blev aldrig hungrig… det enda som gick ner var kaffe…

Fikade med väninnan

Just nu är flickorna i förskolan och på sexårsverksamheten i närheten. Från övervåningen hörs lågmälda röster från en barnfilm som Emma glömde stänga av innan hon gick.

Det här är tredje huset som Kristina bor i på mindre än två år.

Allt började den stekheta onsdagen den 23 juli 2008 då hon gick iväg med sina små flickor till macken i byn Ruda i Högsby kommun, där de då bodde, för att fika med väninnan.

Alla var lätt klädda, sandaler och byxor med korta ben. Kristina var lycklig, glad över sina två fina barn och sin kärlek till Magnus – samtidigt som hennes dröm om att få ge ut en bok var på väg att slå in.

Omöjligt att rädda någonting

De slog sig ned vid ett bord tillsammans med väninnan.

– En kille kom förbi där vi satt och sa, ”det brinner i ditt hus!”. Jag trodde att han skämtade så jag skrattade och svarade ”visst”, säger Kristina.

Snart insåg hon att han menade allvar och gav sig brådstörtat av till huset. Barnen lämnade hon med väninnan.

– Jag ville inte att de skulle se vårt hus i lågor…

När hon kom fram till huset var det övertänt. Folk flockades runt om. Efter en stund kom brand­kåren med tjutande sirener.

Kristina ringde snyftande till sin sambo Magnus, som satt i bilen och var på väg till jobbet på Öland.

– Jag försökte springa in för att rädda dator och fotografier, men det var omöjligt. Lågorna slog emot mig på tio meters avstånd.

Lyckliga mitt i bedrövelsen

När Magnus kom hem pågick släckningsarbetet för fullt. Han och Kristina kramades och grät. Snabbt stod det klart att det inte fanns något annat att göra än att försöka minska risken för att elden skulle sprida sig till hus i närheten.

– Vi grät och ringde våra föräldrar och vänner och talade om vad som hade hänt, säger Kristina.

Efteråt var förödelsen total.

– Allt var smält och bränt. Värst var det att ha förlorat alla minnessaker, fotografier på oss och barnen.

Men mitt i bedrövelsen var de lyckliga – ingen hade ju skadats.

– Magnus brukade säga ”tänk om det hade hänt på natten, tänk om barnen hade legat och sovit”…

Kristina och Magnus brukade kärleksgnabbas om vem som hade haft mest tur i samband med branden.

– Jag brukade reta honom för att jag hade en handväska och ett usb-minne, men då svarade han alltid att han i alla fall hade ett par strumpor, säger Kristina och ler.

– Minnena av sambon är många och ljusa.

Bloggade om branden

Eftersom branden hade uppstått i en ledning i ett proppskåp fanns det inga misstankar om brott. Därför fick familjen genast hjälp av sitt försäkringsbolag. Kort efter branden flyttade de in i en lägenhet i närheten av sitt tidigare hus.

– Vi trivdes aldrig där, säger Kristina. Det funkade inte för flickorna att dela rum, så vi bestämde oss för att köpa ett annat hus. Vi ville inte bygga ett nytt hus där vi hade bott, det kändes obehagligt.

Under den här tiden började Kristina att blogga om livet efter branden. Hon fick fler och fler läsare och bloggen blev allt personligare. Att skriva blev ett sätt att bearbeta. Samtidigt arbetade hon med att göra klart deckaren ”Dödisgropen” som fanns på usb-minnet som räddats undan branden.

Julen 2008 hade familjen letat klart. De hade hittat sitt dröm­boende, ett vackert hus med öppna ytor och gott om plats för lek och stoj.

– Jag mådde väldigt bra under den här tiden. Jag älskade nya huset och Magnus var jättestolt över mig och boken. Han lovade sina föräldrar att de skulle få ett signerat exemplar när den kom ut, säger Kristina.

Försöker hålla minnet vid liv

Men de hann inte vara lyckliga länge innan nästa slag drabbade dem. Magnus omkom i en olycka och Kristina förlorade sin älskade och barnen sin pappa.

Allt rasade omkring Kristina.

Första tiden gick energin åt till att andas, överleva. Människor i familjens närhet såg till att barnen fick mat, kläder, kärlek. Arbetet med deckaren avstannade helt. Med tårar glittrande i ögonvrån berättar Kristina att hon ofta slås av likheterna mellan barnen och Magnus.

– Emma är så lik honom utseendemässigt och Hilma har hans humör, konstaterar hon.

Hon och tjejerna gör allt de kan för att hålla minnet av Magnus levande. Tyvärr har de bara kvar några få bilder av honom.

Ny kärlek

Kristina har gett ut en bok baserad på blogginläggen om Magnus, som hon döpt till ”Ängling”. Och inom kort kommer hennes första deckare ut i handeln.

– Jag ville göra den färdig för Magnus skull, säger hon om ”Dödisgropen”.

I dag har Kristina börjat hitta tillbaka till glädjen. Tillsammans med nya kärleken Peter håller hon på att starta ett nytt liv. De blev sambos och förlovade sig efter mycket kort tid tillsammans.

– Är det något jag har lärt mig är det att tiden är det vi kan ha minst av…