”Är du beredd att betala priset?”

Terri Herrera om vad den billiga konsumtionen egentligen kostar – i kemikalier.

RELATIONER
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.
Foto: Peter Wixtröm
Terri Herrera Eriksson är Wendela-krönikör.

Det finns alltid något nytt att ha ångest över. Först var det elförbrukningen. Sen resorna.

Nu är maten och makeupen på tapeten och allt fler står i butikerna och läser på förpackningarnas innehållsförteckning. Eller läser och läser. Man försöker tolka vad cyclopentasiloxane och E260 är - och vad det står för. Vilka tillsatser behövs och vilka är direkt smörja?

Alla tillsatser är ju inte livsfarliga. E300 är askorbinsyra, C-vitamin, och behöver ju inte direkt ses som ett hot mot mänskligheten.

Hela den här debatten var otänkbar för några år sen. Då var man militant hysteriska om man ville prata om det som företagen blandar ner i maten och hudkrämen. Eller har behandlat den nyinköpta jackan och soffan med. Det vanligaste motargumentet var att om ämnena verkligen var farliga så skulle de vara förbjudna.

Det är ett synnerligen naivt resonemang. En gång i tiden var även DDT tillåtet och gravida kvinnor kunde köpa Neurosedyn receptfritt.

Olika länder gör också olika bedömningar. De numera så omdebatterade azofärgerna är tillåtna i Sverige men du behöver bara åka över sundet till Danmark för att de ska vara förbjudna. Vem har gjort den riktiga bedömningen?

Dessutom har vi problemet med cocktaileffekten – maten, makeupen och barnleksakerna hemma hos dig innehåller ett gytter av tillsatser och kemikalier som har testats var och en för sig, men ingen vet vilka skador de tillsammans kan åsamka på lång sikt.

Vi har skapat en livsstil där maten aldrig får kosta, ruttna eller på annat sätt störa vårt bekväma, upptagna liv som går ut på att hinna... tja, göra nåt annat.

Leksakerna är samma sak - de ska vara billiga (snabbproducerade i Kina), lättillgängliga (gärna finnas på dygnet-runt-öppna bensinmackar) och trendkänsliga (snabb produktutveckling).

På så sätt har vi skapat ett monster där ingen vet om det kommer att vakna, och i så fall när och hur.

Men nu ställs frågan på sin spets: Är vi beredda att betala priset för att inte betala någonting?