”Vikt är det sista diskrimineringskriget”

Malin Wollin tycker det borde vara upp till den sökande att avgöra vad man mäktar med

Foto: Stefan Jerrevång
RELATIONER

Alla som har suttit på en fullsatt uteservering en ljum kväll i juli när det nyss kommit lön vet att man måste se ut som en fånge från ett arbetsläger för att komma förbi stolsryggarna.

Och så ser många servitriser ut.

Chefen som intervjuade Zara anser sig vara oskyldig som en brud.

Han har inte gjort något fel, han har bara varit en härligt ärlig människa, herregud han har ju egentligen gjort henne en tjänst som talat om för henne att hon är handikappande tjock.

Han tvår sina rättskaffens händer.

Men varför kände han sig tvungen att prata fritt ur hjärtat?

Varför inte ta Zara i hand och säga ”Vi hör av oss”.

Så gör arbetsgivare hela tiden.

Det är bara den som får jobbet som får samtalet.

De andra får sitta hemma och undra vad som gick fel, de får aldrig veta.

Därför ville chefen på restaurangen vara sitt allra snällaste och informera om att Zara nog inte skulle orka ta trapporna med fyllda ölglas.

Att vara stor kan vara ett problem, men det borde vara upp till den sökande att avgöra vad man mäktar med.

Jag tänker att just vikt är det sista diskrimineringskriget eftersom det är så tätt kopplat till utseendet.

När är vikt en fråga om estetik och när har det blivit avgörande för om du kan utöva ditt yrke?

Kan en person med BMI 35 arbeta som servitris?

Kan en person med BMI 39 arbeta inom hemtjänsten?

Jag vet inte.

Men chefen på restaurangen vet tydligen.