"Jag känner mest med alla dem som överlevt sina kära"

Charlotta Mockrish jobbade i Haiti efter jordbävningen

1 av 3 | Foto: Laurent Duvillier/Rädda Barnen
"Jag får ofta höra att jag är modig som åker ut i världen och hjälper till vid katastrofer. Men för mig är det mitt jobb", säger Charlotta.
RELATIONER

Sex dagar efter jordbävningen i Haiti var hjälparbetaren Charlotta Mockrish, 40, på plats. Mitt bland tusentals dödade och skadade haitier jobbade hon nästan dygnet runt.

— Lukten av döda kroppar kommer jag aldrig att vänja mig vid, säger hon.

Jag får ofta höra att jag är modig som åker ut i världen och hjälper till vid katastrofer. Men för mig är det mitt jobb. Jag kommer från en släkt med missionärer, diplomater och affärsmän, där det är normalt att bo och verka utomlands. Min pappa föddes och växte upp i Tibet och under min egen barndom bodde jag i Sydamerika med min familj.

Det som driver mig är en optimistisk tro på att det går att förändra världen. Jag är övertygad om att människor har en förmåga att resa sig ur de mest hemska händelser. Och då blir det naturligt att jobba med barnen, som är framtiden. Jag är dessutom nyfiken på och engagerad i mänskliga rättigheter, det är därför jag har valt det här yrket. Mitt engagemang för barn började tidigt då jag jobbade som volontär på Moder Teresas barnhem, och jag har rest mycket och arbetat i många länder i krig och konflikt.

Självklart att tacka ja

När Rädda Barnen frågade om jag ville åka till Haiti i januari efter jordbävningen, kändes det självklart att tacka ja. När min man och mina söner dessutom gav mig sitt stöd kände jag mig ännu mer manad att åka. Visst fanns det säkerhetsrisker, som efterskalv och upplopp bland befolkningen, men de avskräckte mig inte. Under åren har jag upplevt jordskalv flera gånger och sett mycket elände och lidande. Därför finns det inte mycket som skrämmer mig längre. Men visst funderade jag på om jag var tillräckligt stark: Skulle jag kunna åstadkomma något?

Sex dagar efter jordbävningen anlände jag till huvudstaden Port-au-Prince. Personal från det lokala Rädda Barnen-kontoret mötte upp mig och vi körde mellan omkullvälta hustak, cementväggar och personliga ägodelar från de raserade husen. Vi passerade döda kroppar, barn som förlorat sina föräldrar och föräldrar som mist sina barn.

Husruiner och avlidna

När vi kom fram till Rädda Barnens kontor var det näst intill intakt. Det var välbyggt och lyckades därför stå emot skalvet. Det är så typiskt. Hade Haiti varit ett rikt land och haft råd att bygga ordentliga hus, hade jordbävningen inte slagit ut landet så totalt som den gjorde.

Runt omkring vår byggnad låg husruiner och avlidna. Jag har varit med om lukten från döda kroppar tidigare, men jag kan aldrig vänja mig vid den, den är hemsk.

Det kan kanske tyckas konstigt, men det är inte de döda som väcker mest känslor. Som medmänniska känner man allra mest med dem som överlevt och mist sina kära. Jag minns särskilt ett par familjemedlemmar som stod och grävde efter sina anhöriga i sitt forna hus. Det gick inte att se några kroppar. Då tänkte jag: ’Tänk om det hade varit min man och mina söner som låg begravda där?’ När jag kom hem den kvällen grät jag.

Det är lätt att förlora fotfästet, känna hopplöshet och ge upp när man möter så mycket sorg och lidande. Men för att undvika det försöker jag lägga allt fokus på mitt arbete. För jag vet ju att det är genom mitt arbete som jag kan hjälpa människor att få det bättre.

Många hade dött i skolorna

Som utsänd av Rädda Barnen delade jag ut mat, vatten och presenningar till behövande. Men min huvuduppgift var att planera återuppbygganden av skolorna i landet, att försöka få igång dem och bygga provisoriska skolor under tiden. Jag tillbringade mycket tid med att söka upp skolor och försöka få en bild av hur allvarligt läget var för de som hade raserats.

De flesta skolor som jag var ute på var totalförstörda. Många barn hade dött inne i skolorna. Vid ett besök på en skola försökte jag och en kollega ge oss på att lyfta betong-bitar ur rasmassorna, men de var så oerhört tunga, de gick inte att rubba. Ute på skolgården hade några barn samlats vid gungorna. Jag gick dit och pratade med dem. En pojke berättade att hans bror hade dött, sedan började han gråta. En flicka sa att hennes lillasyster inte hade hunnit ut ur deras hus. En annan berättade att hennes pappa var borta. Det var så fruktansvärt, jag gråter bara jag tänker på deras upplevelser.

De frågade när skolan skulle byggas upp, de ville att allt skulle bli som vanligt igen. Och det är av just den här anledningen som vi på Rädda Barnen jobbar så intensivt med att få igång skolundervisningen i katastrofområden. Barn mår bra av att få rutiner och struktur, kompisar, utbildning och inte minst skydd från omvärlden. När de har någonstans att ta vägen på dagarna löper de inte lika stor risk att hamna i fel händer. Dessutom får de viktig information och kunskap, till exempel om hur man ska agera vid efterskalv.

Fick panik och skrek

Det senare fick jag för övrigt själv lära mig under mina veckor på Haiti. Ett av de efterskalv som jag var med om låg på 6,2 på richterskalan och inträffade en av de första dagarna. Jag befann mig i vår kontorsbyggnad när jag plötsligt kände hur golvet började skaka. Mina medarbetare fick panik och skrek. De som hade varit med om själva huvudskalvet, trängde sig före alla andra, varpå de kastade sig ut på gräsmattan. Tack och lov klarade vi oss.

En natt när jag låg och sov i mitt tält i kontorets trädgård, som låg på en höjd, upplevde jag ett jordskred. Det vill säga: marken rörde sig och tältet förflyttade sig med marken. Jag fick panik och tänkte: ’Nu åker jag med jorden nerför branten och blir begravd i jordmassorna’. Men så sjönk marken som väl var ned under mitt tält och slutade att röra på sig.

Jag åkte till Haiti på ett korttidskontrakt. Det är vanligt i början av en katastrof att man som hjälparbetare åker ut och kör så det ryker och sedan åker därifrån. När mina tre veckor var över var jag helt slut, jag hade bara sovit några timmar per natt. Jag brukar säga att jag gick på empati och adrenalin.

"Kallade mig super-hjältinna"

När jag kom hem kände jag sådan lycka över att få träffa min familj igen. Mina söner var stolta över mig och kallade mig super-hjältinna, det var fint. Samtidigt kändes det konstigt att livet här hemma var som det alltid hade varit.

Största kontrasten var ändå när jag flög hem via Dominikanska republiken. Landet gränsar till Haiti och är den östra delen av den ö som även Haiti ligger på, men som klarade sig bra från jordbävningen. När jag satte mig ned på flygplatsen började marken plötsligt vibrera. Då kastade jag mig instinktivt mot närmaste utgång. Men när jag insåg att det inte var en jordbävning utan en stor jumbojet som lyfte, slog jag mig ned igen och andades ut. Drack en cappuccino, åt en croissant och tänkte: Så förunderligt att jag kan sitta här där livet pågår som vanligt. Medan befolkningen på andra sidan ön lever i den mest fruktansvärda misär.”

275 000 dog i Haiti

Haiti är ett av världens fattigaste länder och ligger på den västra delen av ön Hispaniola i Västindien.

Dominikanska republiken ligger på den östra sidan. I Haiti, som har knappt 10 miljoner invånare, dödades cirka 275 000 människor av den enormt uppmärksammade jordbävningen den 12 januari i år. Den låg på cirka 7 på richterskalan. Richterskalan mäter hur stark en jordbävning är. Om en jordbävning mäts till 3 märks den knappt. Men om den mäts till 7 eller mer, kan den förstöra en hel stad.

Skalvet orsakade enorm förstö-relse i huvudstaden Port-au-Prince med omgivningar. Det mesta slogs i bitar: myndigheter, sjukhus, skolor, bilar. Efterskalven var mindre än huvudskalvet, men utgjorde ändå en fara eftersom byggnader som hade börjat rasa av det stora skalvet slutgiltigt riskerade rasa samman.

Ett år före det stora skalvet hade forskare gått ut och varnat om att en jordbävning skulle ske i området inom ett till ett och ett halvt år. Men fattigdomen på ön gjorde att invånarna fick lita på hoppet. Hade en liknande jordbävning ägt rum i USA eller i Japan hade myndigheterna sannolikt agerat i tid och förödelsen blivit mindre.

Trots att det nu har gått ett drygt halvår och landet har fått hjälp från stora delar av världen, lever många haitier utan tak eller ens en presenning över huvudet. Barn ligger utomhus och sover och får myggbett och många dör av malaria och diarréer. Läget är fortfarande mycket kritiskt för de drabbade.

Det beräknas ta cirka 25 år att bygga upp landet igen.

Rädda Barnen har arbetat i Haiti sedan 1978. Tre månader efter jordbävningen hade Rädda Barnens insatser nått över 550 000 människor. Vill du hjälpa? Sms:a 10KATASTROF (10 kr) eller KATASTROF (50 kr) till 72950.

Källor: Charlotta Mockrish, Rädda Barnen och Svenska nationella seismiska nätet, http://snsn.geofys.uu.se

Här är Charlotta

Namn: Charlotta Mockrish.

Ålder: 40 år.

Familj: Man och tre söner på 3, 7 och 8 år.

Bor: I Täby utanför Stockholm, men bor tillfälligt med familjen på Bahamas.

Arbetar som: Humanitär katastrofarbetare på Rädda Barnen. Jobbar med barns rätt till utbildning, dels på plats, dels genom lobbying gentemot regeringar världen över.

Minna Tunberger