”När pengarna tog slut fick vi äta russin till middag”

Först dog mamma i cancer – sedan övergavs Camilla och hennes bror av pappa

Försökte få hjälp När Camilla Cooper var tolv år dog hennes mamma. När hon skulle fylla femton stack hennes pappa. Efter en månad tog pengarna slu och Camilla gick till socialen för att få hjälp. Men den enda hjälp de fick var att betala räkningarna.
Foto: Sara Ringström
Försökte få hjälp När Camilla Cooper var tolv år dog hennes mamma. När hon skulle fylla femton stack hennes pappa. Efter en månad tog pengarna slu och Camilla gick till socialen för att få hjälp. Men den enda hjälp de fick var att betala räkningarna.
RELATIONER

Camilla Cooper var 14 år när hon stod på balkongen och såg sin pappa försvinna i en röd volkswagen golf medan tårarna sakta rann nerför hennes kinder.

Camillas mamma hade gått bort i cancer två år tidigare. Nu var hon och storebror Göran ensamma kvar i lägenheten.

– Vi hade ingen som hjälpte oss, säger Camilla Cooper, 40.

Foto: Sara Ringström

Tio minuter från Södertälje centrum tornar Ronnas höga tegelhus upp sig. Vi parkerar nedanför huset där Camilla och hennes tre år äldre bror Göran blev övergivna i en trerummare 1984. Trots att Camilla bor bara tio minuter bort med sin familj har hon inte varit här på 17 år. Det känns konstigt att vara tillbaka.

– Allt ser så pyttigt ut. Var det verkligen inte större än såhär? Vi åkte pulka i den där backen på vintrarna, säger Camilla och pekar på en liten grässluttning.

Var en hästtjej

Hon har många ljusa barndomsminnen från tiden när hennes mamma, Astrid, fortfarande levde. Då bodde familjen i en fyra i ett av grannhusen. Där bodde också katten Sixten och undulaterna Emil och Jocke.

– Mamma älskade djur. Hon höll på mycket med hästar i sin ungdom och brukade hjälpa mig i stallet. Hon var världens bästa mamma, säger Camilla.

De var en lycklig familj. Astrid jobbade som baderska på sjukhus och pappa Stig var lagerarbetare. Camilla brukade hälsa på föräldrarna på jobbet med sina kompisar. Hos Astrid på sjukhuset fick de åka lift och prova att ligga i badbalja. Camilla var en hästtjej och

Göran höll på med motocross. På helgerna var det antingen stallet eller motocross-banan som gällde för familjen. På somrarna semestrade de hos vänner i Skåne.

Men plötsligt blev Astrid sjuk och allt förändrades.

Konstig stämning hemma

Hemma hos Camilla i Enhörna, en mil utanför Södertälje, envisas katten Benny med att hoppa upp på köksbordet och sniffa på kaffekopparna.

Här, i det lugna villaområdet omgivet av skog och öppet åkerlandskap, bor hon med sambon Kenneth Köpsén och döttrarna Johanna, 13, och Amanda, 11.

Utanför köksfönstret tittar golden retriver-hundarna Doris och Alfons fram ur den öppna bakluckan där de ligger och solar sig. Kaninerna Pärlan och Gucci lufsar runt i sin bur och familjens vackra fiskar simmar fridfullt omkring i sina akvarier. Camilla har djurintresset efter sin mor.

På köksbordet framför oss ligger fotoalbum uppslagna. Foton på skrattande barn och vuxna.

Semesterresor och julaftnar. Fotografier och prylar som påminner om Astrid har fått stå framme. Men det var aldrig någon som pratade om att hon var borta.

– Pappa kom hem från sjukhuset en dag och berättade att mamma var död. Vi gick in på var sitt rum och stängde dörren. Sen pratade vi aldrig mer om det.

Kändes overkligt

Astrid hade livmodercancer och levde bara ett år efter att hon hade fått diagnosen. Hon dog 39 år gammal i maj 1982. Stig hade svårt för att prata om känslor och det blev konstig stämning hemma. Tryckt och dämpat. För Camilla kändes allt overkligt.

– Även om man visste att mamma var sjuk var jag helt oförberedd när det hände. Man förstår inte att ens förälder ska dö när man är tolv. Jag hade fullt upp med mitt. En gång när pappa frågade om jag skulle med till sjukhuset och hälsa på mamma svarade jag ”Nej, inte i dag. Jag ska till stallet, men i morgon kanske.”

Ringde socialtjänsten

Efter Astrids död bytte Stig familjens fyra mot en trea i ett av grannhusen. De gjorde sitt bästa för att allt skulle bli som vanligt igen. Stig jobbade. Camilla och Göran gick i skolan.

En viss ekonomisk ersättning gjorde att de kunde unna sig semesterresor och en del nya prylar. Det blev en materiell tröst som var kul för stunden.

Men så fick Stig plötsligt för sig att han skulle flytta. Med eller utan sina två barn.

– Han hade släkt i Göteborg och ville dit. Men det ville inte jag och Göran. Pappa var en humörmänniska och när vi inte gjorde som han sa drog han bara. Jag stod på balkongen och grinade när han stack iväg.

Camilla var 14 och Göran 17. Det hade bara gått två år sedan de förlorade sin mamma och nu var de övergivna igen.

– Det blev ytterligare en sorg att leva med, säger Camilla.

Trots att det fanns bekanta i närheten var det ingen som gjorde något. De fick dryga tusenlappen var i barnpension efter sin mamma, men det räckte inte ens till hyran. Maten började ta slut. Fortfarande inte ett ljud från Stig. En kväll fick Camilla nog.

– Vi satt i var sitt hörn och åt russin till middag. Då kände jag att det inte gick längre och ringde socialtjänsten. Vi kom dit ett par gånger med räkningarna tills vi kunde stå på egna ben. Men det var ingen som kom och kollade hur vi hade det hemma. Så skulle man nog inte göra i dag om två ungar knackade på dörren och bad om hjälp.

Hann aldrig prata färdigt

Göran började jobba som kyltekniker. Camilla hoppade av gymnasiet och fick jobb som väktare. Hon pratade med hyresvärden och ordnade en egen etta. Göran stängde av en del av trean så att hyran blev lägre och han kunde bo kvar.

När Stig till slut ringde var det Camilla som svarade.

– Jag är en ganska förlåtande människa så vi bråkade aldrig. När pappa började höra av sig och hälsa på tyckte jag bara att det var roligt.

Stig hade börjat jobba på Astra i Göteborg. Han träffade så småningom en ny kvinna och levde resten av sitt liv med henne.

För nio år sedan, 64 år gammal, dog han av hjärtinfarkt och hjärnblödning. Camilla hann aldrig prata färdigt med sin pappa.

– Ibland önskar jag att jag hade ställt honom mot väggen och frågat varför han stack. Jag brukar skylla på att min farmor var ganska kall och det tog förstås pappa skada av. Han föddes 1937 och det var ju helt andra tider då. Man pratade inte om känslor som man gör i dag.

Villa, volvo och vovve

Relationen mellan Camilla och Göran följde till en början samma mönster. De bodde i samma lägenhet, men de pratade inte med varandra.

– Det var som att leva med en skugga. Jag skötte mitt och han sitt, vi råkade bara bo i samma lägenhet.

I dag är syskonrelationen mycket bättre. Göran bor i en grannkommun och de ses ofta. Men barndomen pratar de aldrig om. Det har blivit tabu.

– Det kunde ju ha gått illa med alkohol, droger och snatteri. Men som tur är blev det inte så. Det blev ett lyckligt slut med villa, volvo och vovve.

Camilla skrattar, högt och hjärtligt. Hon tackar uppväxten för att hon har blivit självständig och fått skinn på näsan.

– Jag är den jag är tack vare mamma. Hon var en stark person och hann få in lite vett i huvudet på oss innan hon försvann. När jag har stött på hennes gamla arbetskamrater har de sagt att jag påminner om henne, både till utseendet och sättet.

Svärmor blev extramamma

Sommaren 1988 träffade en 17-årig Camilla sin nuvarande sambo Kenneth. Hon blev snabbt en del av hans familj.

– Hans mamma blev som en extramamma för mig. Första julen vi firade ihop skämde hon bort mig med parfym. Det var man ju inte van vid. Och sen har hon bara fortsatt. Min svärmor är som en bästa kompis.

När Camilla fick barn märkte hon återigen hur svårt det var för Stig att visa känslor.

– Visst gratulerade han och skickade lite presenter. Men mina barn fick aldrig någon nära relation till sin morfar. Han fixade inte det.

Själv har Camilla varit mån om att ha en öppen och ärlig relation till sina två döttrar, Johanna och Amanda. I sin egen familj vill hon inte se röken av den kvava tystnad hon själv växte upp med.

– Jag har pratat mycket med mina barn om hur man hanterar svåra saker som sorg. Det är viktigt att de förstår att livet inte är roligt varje dag, utan en berg- och dalbana av känslor.