”Hon tar min hand och inga ord behövs”

Angelica åkte till Colombia för att leta upp sitt fadderbarn – här är hennes historia

1 av 7 | Foto: PRIVAT
MÖTET. Angelica på plats i Colombia med sitt fadderbarn i famnen.
RELATIONER

Första gången jag såg ett foto av mitt fadderbarn började tårarna att rinna.

Jag vet inte varför.

Kanske för att det kändes så konstigt, men samtidigt så underbart att jag kunde ge lite av mitt överflöd till ett barn på andra sidan jorden.

Fyra år senare plågas jag av nervositet och vånda. Jag ska besöka den lilla flickan på bilden, men undrar om jag verkligen gör rätt?

Mina ögon fylls återigen med tårar. Jag är i Colombia, i en bil med Plan internationals blåa logga på. Vi har lämnat storstaden Cali och åker längre och längre ut på landsbygden. Vi passerar sockerrörsfält med människor som arbetar hårt i den tryckande värmen, vi kör om hästdragna vagnar och vi blir stoppade i en poliskontroll där chauffören frågas ut om vilka vi är och vart vi ska. Inte heller nu vet jag varför jag gråter. Troligtvis för att mina känslor och tankar leker hela havet stormar inom mig. Jag grubblar över vilken konstig plats jorden är. Vacker, spännande, härlig – men ack så vidrigt orättvis.

– Jag kommer att börja gråta när jag träffar henne, säger jag till min pojkvän som sitter bredvid mig.

– Det kan du faktiskt inte göra. Det verkar ju jättekonstigt. Du får hålla tillbaka, säger han bestämt.

När jag för ett par månader sedan bestämde att vi skulle hälsa på mitt fadderbarn under vår rundresa i Sydamerika kändes det självklart. Jag skulle ju ändå till landet, jag ville träffa femåriga Patricia och jag ville veta vart de tvåhundra kronor som dras från mitt konto varje månad tar vägen. Nu undrar jag vad sjutton det här ska vara bra för? Ska jag komma inklampande i Patricias familjs liv som någon typ av moder Teresa? Vad får de ut av att vi kommer dit och beskådar dem likt djur på zoo?

Innan jag hinner få någon ordning på funderingarna stannar vi framför ett enkelt stenhus i en liten stad. Minuten senare står jag inne i Patricias hem. Hon är i skolan, men hennes mamma är hemma och hälsar på oss mycket reserverat. Lillasyster lägger på charmoffensiven. Och morfar som är sjuk och blind kommer med stor möda ut i vardagsrummet med stampat jordgolv för att höra sig för om vilka vi är. Samtidigt försvinner mamman och systern in bakom det draperi som fungerar som sovrumsdörr. De är snart tillbaka, ombytta – mamman i rena byxor och flickan i en söt klänning som är trasig i ryggen.

När vi tillsammans går till skolan tittar stadens kvinnor och barn nyfiket på oss. Så många män ser vi inte. Arbetslösheten är hög och många män tvingas lämna sin familj för att söka jobb i andra regioner. Staden är lugn med colombianska mått mätt, men den är fattig och utbildningsnivån är mycket låg. Det blir en ond spiral – föräldrar som varken har pengar eller utbildning kan knappast hjälpa sina barn till ett bättre liv.

– Där är hon.

Vi står längst fram i ett klassrum fullt av härligt högljudda och livfulla barn. Patricias mamma pekar på en liten flicka som sitter på en trästol. Likt sina klasskamrater har Patricia skoluniform och tofsar över hela huvudet. Hennes mörka ögon tittar ner i skrivboken, utan att möta mina. Läraren förklarar att vi alla är där för Patricias skull, men till skillnad från sina klasskamrater verkar hon inte uppspelt över besöket. Istället reagerar hon som de flesta femåringar skulle ha gjort – med att bli akutblyg och gömma sig bakom mammas ben.

Jag förstår henne så väl. Men jag tror att hennes mamma skäms över att jag åkt över halva jordklotet för att träffa hennes dotter och så vägrar ungen att ens säga hej. Hon tjatar på Patricia. Jag försöker förklara att det inte spelar någon roll.

De andra barnen är desto kaxigare. Jag och min pojkvän blir formligen överfallna av barn som ställer frågor i mun på varandra och knuffas för att vara med på bild. Tillsammans med lärarna visar de oss skolans nya toaletter som Plan byggt.

När min värsta nervositet lagt sig njuter jag av en intensiv dag med många intressanta upplevelser. Två av Plans medarbetare är med oss, översätter, visar olika projekt och svarar på vår strida ström av frågor. De verkar genuint glada över att vi kommit.

Patricias nervositet då? Den lägger sig så småningom också. Men trots att jag kan lite spanska pratar hon inte med mig. Det gör inget. För när hon på eftermiddagen smyger upp bredvid mig, tar min hand i sin och drar med mig till en rad stenbänkar på torget som vi hand i hand skuttar över – så inser jag att ord inte behövs.

Dagen innan har vi vandrat runt i ett lyxigt shoppingcenter på jakt efter presenter. Direktiven var tydliga: Inga dyra gåvor, absolut inte pengar eller värdesaker, utan helst grejer som många barn kan leka med. Ändå stod jag med en barbiedocka i handen innan jag tvingades inse faktum: hur underbart det än må vara att vara fem år och få en alldeles egen barbiedocka skapar det bara orättvisor och avundsjuka. Istället plockade vi på oss färgpennor, ritblock, ett hopprep, en boll och några småsaker som jag överlämnar till familjen när vi äter lunch på en enkel servering.

Precis som jag så har alla som på ett eller annat sätt ger bistånd säkert frågat sig: Kommer pengarna fram? Används de bara till löner och snygga broschyrer? Eller gör mitt bidrag faktiskt nytta? När min mamma såg bilderna från vårt besök var hennes första reaktion: Jag som trodde att de knappt skulle ha kläder på kroppen och bo i en lerhydda… Men fattigdom kan se ut på många sätt.

Förra året användes bidragsgivarnas pengar i Colombia till exempel till att ge 150 tonårsmödrar matpaket till sina undernärda barn, till att bygga latriner, toaletter och vattencisterner som förbättrade 100 familjers hygiensituation och till att ge 8?000 barn födelsebevis – en förutsättning för att de ska ha tillgång till sina rättigheter. Plan arbetar också mycket med information till föräldrar. De får lära sig varför det är så viktigt att låta barnen gå i skolan och hur de ska hantera mat och vatten för att förhindra sjukdomar, speciellt diarré är en vanlig dödsorsak bland mindre barn. Dessutom jobbar man aktivt för att ge alla barn en trygg uppväxtmiljö. En undersökning som Plan gjorde 2004 visade att 61 procent av föräldrarna i de områden organisationen arbetar i slår sina barn. Under vårt besök får vi träffa den kvinnliga bypolis som Plan utbildat, vars uppgift är att gå emellan när barn blir slagna av vuxna.

När vi vinkar hej då efter en lång dag gömmer sig Patricia bakom gardinen och storasyster ber mig att stanna i en vecka. På vägen tillbaka konstaterar jag att mötet blev långt ifrån det zooliknande jippo jag fasade för – och framförallt att jag litar på att mina pengar hamnar där de behövs.

Tårarna då? Dem glömde jag bort så fort jag klev ur bilen. Det fanns inget att gråta över. Bara att glädjas över.

*Patricia är ett fingerat namn.

FAKTA

Vill du bli fadder?

Dessa organisationer i Sverige arbetar med fadderverksamhet:

www.actionaid.se

www.barnfonden.se

www.bfa.se

www.plansverige.se

www.sos-barnbyar.se

Vissa organisationer ordnar resor där personer med fadderbarn i samma land har möjlighet att besöka barnet genom en organiserad gruppresa.

Ett besök måste anmälas flera månader i förväg.

Så fungerar fadderskapet

En fadder betalar från 100 till cirka 500 kronor i månaden.

Vad bidraget används till beror på organisationen, i många fall går det till projekt i byn som fler än ett barn har nytta av.

Faddern får löpande bilder och info av organisationen och kan brevväxla med barnet.

Angelica Hjortholt