De träffades i stormen

Gudrun gjorde Anitas lägenhet iskall – då bjöd Mogens in henne till sig

1 av 2 | Foto: Gustav Gräll
"Det är så märkligt. För vissa betydde stormen verkligen slutet, men för oss blev det en början på något nytt", säger Anita.
RELATIONER

Stormen Gudrun var den värsta på 100 år.

Det var en katastrof för många, men för Anita Svensson och Mogens Clausen slutade den lyckligt.

Naturens krafter förde dem samman och kärleken tog dem, minst sagt, med storm.

Vintern 2005 var rå. Snön hade inte lagt sig över Småland men luften var envist kall. Det var den åttonde januari och radions väderleksrapport varnade för stormbyar i Götaland och sydligaste Svealand. Vinden ven runt husknutarna, himlen mörknade och när kvällen kom hårdnade blåsten.

Anita var tvungen att vända

Det var början på den största naturkatastrofen som drabbat Sverige i modern tid. Snart började det smälla i skogarna när träden knäcktes, följt av braken när stammarna slog i marken. Vinden tjöt mellan träden.

Anita Svensson, 61, hade varit på besök hos dottern Jessica för att fira barnbarnet Sebastians födelsedag. När hon satte sig bakom ratten och körde ut från Växjö kunde hon knappt tro sina ögon. Vägen till Gemla blockerades av nedfallna träd, strömmen hade gått och det var kolsvart utan gatlyktor. Det gick inte att komma fram.

– Det var otäckt, jag får kalla kårar bara jag tänker på det nu, säger Anita och ryser till.

Hon hade inget annat val än att vända om till dottern.

Nästa förmiddag körde hon hemåt. Stormen hade bedarrat och Anita beskriver det som omänskligt stilla överallt. Vägen var röjd men stora stockar låg fortfarande längs med vägen. Först nu när dagen grytt förstod hon vidden av ovädret. Där det förr vuxit tät storskog var det nu alldeles kalt. Träden låg som en hög av plockepinn, det såg så overkligt ut. Enorma tallar hade knäckts och överallt låg rotvältor.

Lägenheten var iskall

Hon körde förbi en lada vars tak hade kluvits i två delar av fallande träd. Elledningarna låg som ett trassel längs vägen. Anita körde hemåt men det var som en ny väg, landskapet var henne helt främmande.

Stormen fick namnet Gudrun. Skogsstyrelsen räknar att stormen fällde 200 miljoner träd och 730 000 svenskar blev utan ström. Nio människor miste livet i ovädret och enligt SMHI nådde vindarna orkanstyrka på upp till 33 meter per sekund.

När Anita Svensson kom hem var lägenheten iskall. Men envis som hon är lindade hon in sig i den största yllefilt hon kunde hitta och tände värmeljus. Hon la sig på soffan men när hon vaknade några timmar senare var hon helt genomfrusen.

Anita hyrde ut lägenheten ovanför och där satt hennes hyresgäst Mogens Clausen, 60. Det sprakade i braskaminen och han hade det varmt och skönt.

– Jag tänkte på Anita och på att hon måste sitta där nere och frysa. Jag var på väg ner för att fråga henne om hon ville komma upp och värma sig men jag är ju blyg som fasen, så jag ångrade mig i trappan, säger Mogens och tittar ner i bordet och fortsätter.

– Men så tänkte jag att det fick bära eller brista.

Pratade tills de somnade

När dörren öppnades såg han först bara en blåfrusen näsa som stack fram ur en filt. När han frågade om Anita ville komma upp och värma sig tvekade hon inte.

Trots att Mogens varit Anitas hyresgäst ett bra tag hade de aldrig riktigt pratat med varandra. De hade sprungit förbi varandra i trappen, kanske sagt något om vädret. Visst hade Mogens noterat att Anita var en snygg kvinna, men han hade tänkt att ”henne får jag aldrig”.

– Hon var på en annan nivå än jag, jag visste att hon höll på med politik, och vad var jag? En simpel smed bara, säger han och slår ut med händerna, det är en arbetares händer med olja och skit under naglarna.

Men väl i soffan, hopfösta av naturens krafter, spelade sådant ingen roll.

– Vi hade så mycket gemensamt och har gått igenom ungefär samma saker, vi har barn i samma ålder och är skilda båda två, säger Anita.

De pratade tills de somnade skavfötters i soffan.

Nästa dag åkte Anita in till Växjö och på hemvägen handlade hon varm lasagne till sig själv och Mogens. De åt den framför braskaminen.

– Det var självklart att vi skulle vara hos honom, min lägenhet var ju iskall, säger Anita.

Inställda på singelliv

Den kvällen tog Mogens mod till sig och gav Anita en kram och när hon väl var i hans famn så ville han inte släppa. Både Anita och Mogens beskriver det som om något föll på plats den stunden.

– Jag visste att det skulle vara vi bara, allt stämde så bra, säger Anita.

– Det här var något jag ville bygga vidare på, säger Mogens.

Dagarna gick och Anita bodde fortfarande hos sin hyresgäst. För båda kändes det helt naturligt att vara tillsammans. Snart kom strömmen tillbaka och sakta började saker återgå till det normala. Stormen förändrade mångas liv och för Anita och Mogens var det också en förändring – men till det bättre.

– Jag hade ställt in mig på singel­livet efter skilsmässan, säger Anita, och Mogens trodde också han skulle förbli ensam livet ut.

Blev början på något nytt

Två veckor efter stormen samlade Mogens ihop sina saker och flyttade en trappa ner. På julafton samma år gick Mogens ned på knä inför hela släkten och sekunden innan den stora frågan hann han tänka: ”Vad i hela himmelen gör jag om hon säger nej?” Han hade inte behövt oroa sig. Nu blänker guldringarna på bådas fingrar.

– För vissa betydde stormen slutet, men för oss blev det en början på något nytt, säger Anita.

Molnen rör sig sakta över himlen och det är drygt 20 grader varmt. I Anita och Mogens trädgård känns berättelsen om stormen nästan overklig. Men spåren finns kvar, bara några hundra meter bort står fortfarande stora fält alldeles kala. Enstaka tallar står kvar och några få björkar har börjat växa upp mellan stubbar och rotvältor.

Som liten lekte Anita ofta kurragömma bland träden och plockade bär och svamp i skogen.

– När naturens krafter tar över är människan så liten. Jag är själv uppvuxen på bondgård och förstår verkligen vilken tragedi stormen var för många lantbrukare, säger hon och skakar på huvudet.

På bordet har hon dukat fram nybryggt kaffe och hembakad äppelkaka. I det röda huset från 1700-talet har Mogens och Anita bott i tre år nu. Det var så mycket som stämde när de såg att gården var till salu. Här fanns sex hektar mark för Mogens arabhästar, kakelugnar och öppen spis för eventuella oväder och när Anita gick upp på övervåning och såg sitt föräldrahem från fönstret rådde det ingen tvekan.

– Det var som om ödet hade ett finger med i spelet, där också, säger hon och lägger handen över Mogens.