”Inte så hippt bland barn med säkerhet”

Läs Daniel Perniklinskis krönika

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

När jag var liten var cykeln närmast en förutsättning för ett drägligt liv. Som en förlängning av kroppen ungefär. Förutom fram och tillbaka till och från skolan, färdades man ofta ganska långa sträckor under en dag.

Det var under samma period som man bildade lustiga meningar av de vanligaste cykelmärkena.

DBS betydde Dåren Bakom Styret och SCO, som jag hade, betydde Skrota Cykeln Omedelbart.

En gång om året kom det trafikpoliser till skolan som testade cyklarna, och om allt var som det skulle fick man ett klistermärke, att fästa på stänkskärmen, med texten ”Säker cykel”, följt av gällande årtal.

Poliserna hade också genomgång av trafikregler och man fick cykla i en lång karavan, genom kvarteret, och sträcka ut handen när man skulle svänga och göra stopptecken när man skulle stanna.

Efter att poliserna åkt därifrån talades det öppet om att det var töntigt att göra de där gesterna på riktigt.

I samband med testerna bedrevs det, något år, en stor börja-använda-hjälm-kampanj på skolan. Resultaten var strålande – nästan alla i klassen köpte varsin likadan hjälm.

På användarfronten var dock resultaten inte lika bländande.

Möjligen var min pappa inte den enda föräldern, som efter att ha gett upp hoppet om att jag skulle använda den, började använda hjälmen själv. Men ur den tilltänkta målgruppen kan jag inte minnas någon användare.

Folk satte i system att ”glömma” den hemma, eller så tog man av sig hjälmen och hade den i väskan, så fort man kommit utom synhåll. Det spelade ingen roll om man var för eller emot hjälm – det var inte värt priset att bli retad.

Nu är det lyckligtvis lag på hjälm, men bara 49 procent av föräldrarna uppger att deras barn alltid använder hjälm. Förmodligen betyder det att siffran egentligen är betydligt lägre, för vad föräldrarna tror brukar sannerligen inte överrensstämma med verkligheten.

Och det är mycket lite som talar för att det plötsligt har blivit hippt, bland barn, med säkerhet.