En livrädd utmanare iförd höga klackar

Författaren Denise rudberg har utmanat Sveriges deckardrottningar

1 av 3 | Foto: Gustav Gräll
RELATIONER

Nu måste romanfigurerna skrubba blodstänk från märkesväskorna.

Denise Rudberg har utmanat Sveriges deckardrottningar med en bokgenre hon kallar för ”elegant crime”.

Sina egna rädslor håller författarinnan i schack genom att undvika öppna torg och ett liv på landet.

– Jag vet hur det är att få panik, säger hon.

Som en scen ur Alfred Hitchcocks ”Fåglarna”.

Huvudrollsinnehaverskan står vid ett träd. Himlen är blå, klänningen lila, håret i knut.

En liten varelse ansluter till sceneriet.

Står med huvudet på sned och tittar nyfiket på kvinnan där under grenarna.

Så landar en till vid trädet.

Ytterligare två.

Sen en hel klunga, en drös av flaxande armar. De kommer närmare och inringar kvinnan som plötsligt försvinner i mängden av små varelser som alla vill få en bit. Skillnaden är att händelsen jag bevittnar inte är någon rysare. Och varelserna är inga fåglar, utan barn, som precis läst författarens verk i skolan.

De vill bara säga ”Hej, är det du som är Denise Rudberg? Jag har läst dig. Hej då” och springer sedan glada i hågen därifrån.

Allvarlig fågelfobi

Om hopen däremot bestått av fåglar, enligt filmens regler, hade vi stött på seriösa problem. Darrningar. Skrik. Ren skär skräck. Denise Rudberg lider nämligen av allvarlig fågelfobi.

– Allt från duvor till måsar. Just när de flaxar tycker jag är jätte-obehagligt. Jag får panik. Samtidigt som jag tycker att de är äckliga, någon form av bacillskräck, säger hon.

– Gräsänder är jag okej med. De ser blanka ut. Men jag skulle aldrig röra dem.

Det är sådana rysningar Denise kan plocka fram när hon skriver deckarromaner. För det gör hon nu. Från att ha gjort sig känd som svensk drottning av myspysig chick-lit har författarinnan påbörjat en ny genre som hon kallar för ”elegant crime”.

– Fokus är på relationerna och miljöerna. Inte obduktionsrapporterna, säger hon.

Doppat tåspetsarna i blod

Denise har inte berövat sin hjältinna på de dyra pumpsen. Bara doppat tåspetsarna i blod liksom. Ungdomsåren däremot är borta för den nyblivna änkan och åklagarsekreteraren ”Marianne Jidhoff”.

– Bilden av åldrandet har ändrats, det har fascinerat mig.

– Hon är ingen Miss Marple-tant. Det är en kvinna som levt, med erfarenheter från ett långt äktenskap, av att ha uppfostrat tre barn, haft sorg och smärta. En sådan karaktär är lite roligare att skriva om än någon som är 25.

Förlagan är Denise själv – i framtiden. Eller den hon tror sig vara, vill vara, som 50-plusåring. Redo för desserten.

– Jag vill njuta av livet. Det hoppas jag kunna fortsätta med i den åldern.

Fascination för överklasskvarteren

”Ett litet snedsprång” är först ut i bokserien, som planeras innehålla nio delar, varav tre blir svensk film. I en Hollywood-version, när jag ger Denise fria tyglar att drömma loss, skulle den nyblivna änkan kanske porträtteras av… Susan Sarandon. Men det är i Stockholm hon hör hemma, lyft till en typisk Östermalmstant. Författarinnan har inte lämnat sin fascination för huvudstadens överklasskvarter.

– Givetvis har jag något socialt komplex i grunden. En slags kluven kärleksrelation. Jag är uppvuxen i den miljön, men har inte tillhört den. Vi är ingen adelssläkt, har inget tjusigt gods som gömmer sig någonstans. Utanförskapet har gett mig ett annat perspektiv, säger Denise.

– Jag tror att jag någonstans blir provocerad av det där slutna, att lägga locket på, ”det där pratar vi inte om”. Det är kul med oskrivna regler.

Principer som hon under sin egen uppväxt utan ”old money”, på Östermalm och Lidingö utanför Stockholm, haft möjlighet att studera på nära håll.

– Jag har alltid varit obstinat som människa. Fortfarande har jag svårt att gå på föräldramöten utan att vilja kasta sudd i huvudet på nån.

– När man inte får, då har jag god lust.

Skötsam till första ring

I skolan var Denise en skötsam elev fram till första ring ungefär. Då tröttnade hon.

– Jag skolkade rätt mycket. Var ofokuserad och började känna behov av att uttrycka mig. Men det gavs ingen tillåtelse till det.

Vad gjorde du i stället?

– Jag var nog bara hemma och sov. Levde i min egen bubbla, uppfylld av att vara sexton. Jag är ensambarn och kunde sitta på mitt rum, pilla på en tapet i tre timmar, utan att det var konstigt.

Hon har alltid läst mycket, och fantiserat.

Med skrivandet kunde hon vika kanterna till egna små dockhus, skapa egna världar. I New York, där Denise bodde fyra år under 90-talet med en dåvarande pojkvän, började hon plugga till manusförfattare. Utan vidare flöde till en början. Dels var hon långsam på tangentbordet, dels kände hon sig isolerad i lägenheten på 29:e våningen.

– Jag hade ingen kontakt med omvärlden och blev låst i tankarna. Så gick jag ut med hunden, satte mig på en bänk i Central Park och skrev för hand. Då släppte det.

Fick sömnsvårigheter

Fortfarande kan hon inte jobba hemma.

– Jag har försökt, men fick sömnsvårigheter.

Skrivandet måste inledas utomhus, på en servering eller ett café (som inte ligger på ett öppet torg med en massa duvor), i ett block. Men det är inte människorna som göder fantasin. Denise går i?gång på miljöer. Inför varje story tar hon fram saxen och klipper i inredningsreportage. Mobilen är full av foton på träd, fasader och exteriörer.

– Till exempel såg jag ett hotell med en inglasad övervåning och fick en scen om hur någon efter en middag går dit med sin first lover och får kaffe på terrassen.

Vilket porslin den förste älskaren sippar ur är minst lika spännande. Liksom märket på den blå polon (innan den åker av).

Och namnen. Denise letar runt på patentverket efter varianter åt sina karaktärer. Sedan ger hon dem personligheter inspirerade av urgamla bekanta. En karismatisk lärare har exempelvis stöpts om till sex olika rollfigurer. Bitchen i böckerna baseras vanligtvis på en och samma ovän från högstadiet.

– Vissa människor sätter djupare spår än andra, säger Denise.

Det har gått tio år sedan författardebuten. Hon har fått mycket skäll och har anklagats för att skriva ytlig kiosklitteratur.

– Jag har alltid fått försvara det jag gör eller den jag är. Antingen tycker man att jag är skitskön eller väldigt jobbig. Jag var förberedd på det.

Jobbkostym – sminkat ansikte

Kläder och prylar fungerar för henne som snabba personlighetsbeskrivningar.

– Det säger ganska mycket om en karaktär som under en eftermiddag får för sig att gå in och köpa en Duxsäng för 40 000. Sen behöver inte jag stå för vad som är korrekt. Min uppgift är att berätta vad det finns för olika typer, säger hon.

Själv bär Denise jobbkostymen denna dag. Det vill säga; ett sminkat ansikte, tjusigt klädöverdrag och klackar på hälarna. Andra dagar skulle den där flocken av ivriga barn inte ens lägga märke till henne där under trädet menar hon.

– Det är det som är kul med kläder. Det går att luras så mycket.

Om vi fönstergluttar ser det ut så här en sketen vardag: Denise går i trasiga jeans och gympadojor. Omejkad. Hänger med äkta mannen och barnen. På nattduksbordet finns inga chick lit-böcker, utan facklitteratur, biografier och amerikanska författare som John Irving, Anita Shreve, Douglas Kennedy.

Snacka bransch

Telefonboken är tjock. Ibland hugger hon kappan och sticker på frukost med Camilla Läckberg, Martina Haag eller Katarina Wennstam.

Ett tjugotal kollegor brukar käka ihop och snacka bransch. Ensamma stunder gillar hon att springa.

– Jag springer varje vecka, tre mil, säger Denise och lyfter koppen för att skåla att hon slagit nytt personligt rekord.

Hon är dock mån ”om den lilla integritet jag har kvar” – vilket är en anledning till att försöket till familjeliv i villa, kallprata med grannarna över häcken, bara fick 18 månader.

Sen hungrade Denise efter anonymiteten i stadslägenhet igen.

– Jag är väldigt social, men inte så sugen på att umgås, säger hon med ett leende.

Fem gånger på sex år har familjen flyttat.

– Det är en pågående… jag ska inte säga konflikt… diskussion.

Väldigt mörkrädd

Han vill bo i hus. Jag vill inte det. Det härrör i att jag är väldigt mörkrädd.

En skräck Denise Rudberg hanterar genom att skriva en deckare, strippa sin huvudperson på märkeskläder, ställa henne naken i duschen, redo att slå ner mannen bakom draperiet med schampoflaskan.

– Jag är rädd för extremt mycket. Jag vet hur det är att få panik över något som inte är ett reellt hot. Det kan jag omsätta.