”Recensioner är ett stålbad”

Louise Boije af Gennäs gör comeback med
en romantrilogi om ett kompisgäng i Stockholm

RELATIONER

Hon har skrivit om lesbisk kärlek och kvinnokamp.

Nu handlar det om ett kompisgäng i Stockholms medelklass.

– Jag gillar att röra mig mellan olika världar, säger Louise Boije af Gennäs.

Foto: Magnus Sandberg

”ÅTERKOMSTEN” trumpetar för­laget ut i en pampig reklamsnutt. Det är mycket riktigt elva år sedan Louise Boije af Gennäs kom ut med sin förra roman.

Mest känd är hon för ”Stjärnor utan svindel”. Den byggde på hennes förhållande med feministen och författaren Mian Lodalen.

Boken orsakade stort rabalder och Louise fick etiketten ”överklasskvinnan som blivit lesbisk” i alla medier.

Hon ångrar ingenting, men valde sedan att hålla sig undan rampljuset. Under tiden har hon skrivit pjäser, tv-manus och krönikor. Gift sig och fått två barn.

Lite ångest

Nu är hon dubbelt aktuell: med en pjäs på Stockholms stadsteater och en ny roman.

Hon verkar överraskande avslappnad och säger att hon är ganska bra på att inte känna prestationsångest.

– Jag försöker hålla isär andras förväntningar och mina. Jag har gjort mitt bästa, skrivit det jag själv vill läsa. Sedan har jag lite ångest inför recensionerna, det är alltid ett stålbad.

När vi träffas är Louise Boije af Gennäs mitt inne i pr-karusellen för den nya boken. Hon är inte trött på alla frågor, utan snarast pratglad. Särskilt om vissa favoritämnen, som klass och vänskap.

Härlig mångfald

I den nya kollektivromanen ”Högre än alla himlar” får hon med mycket av båda. Den handlar om ett kompisgäng runt trettio under 2000-talets första ­decennium. En kvinna som kämpar för att bli skådespelerska, två par, en homosexuell man som blir kär i en kille i New York.

Trots en del konflikter och olika bakgrunder håller de ihop.

– Vänskap är underskattat, med tanke på att de relationerna ofta varar mycket längre än samboförhållanden och äktenskap. När det gäller vänner behöver man dessutom inte vara monogam, utan kan ha en härlig mångfald.

En klassfiende

Louise Boije af Gennäs tror mycket på att lära känna människor utanför sina egna kretsar. Själv är hon adlig med rötter på Östermalm och i Bromma, och har kvar många kompisar sedan tonårstiden. Samtidigt har hon vänner sedan de tre år hon levde med Mian Lodalen.

– Från början fanns en misstänksamhet mot mig i de radikala kretsarna, en del betraktade mig som en klassfiende. Men med tiden utvecklades värme och vänskap, och jag lärde känna många underbara personer.

– Jag tycker inte att folk ska avskräckas av sina fördomar om andra grupper, utan vara nyfikna på varandra i stället. Jag är övertygad om att det kan gå bra.

Var är du mest hemma?

– Då var jag hemma med Mian, i en hel värld av feministiska, starka, under­bara kvinnor. Det gav en stark känsla av tillhörighet. Att senare få barn var enormt stort, så nu är familjen mest hemma för mig. Men jag har en stor vänkrets.

Inte partitrogen

Har du fått kritik för att du gått från radikala kretsar till att leva i kärn­familj?

– Nej, inte personligen. Men jag tycker att kärnfamiljen är väl hårt kritiserad just nu. Det finns klyschor om att alla ­i?en kärnfamilj egentligen mår dåligt och att det ruvar en massa hemligheter under ytan. Men många har det bra. Om man strävar efter ett sam hälle med olika samlevnadsformer ska man väl inte dissa det konventionella heller?

Louise Boijes aktuella pjäs handlar om politik. I romanen diskuteras en hel del vart världen är på väg. Men själv har hon inte bestämt sig för vad hon ska rösta på.

– Jag har röstat över hela skalan av partier, men brukar bestämma mig sent. Jag tycker inte att man ska behöva känna sig låst att rösta efter var man kommer ifrån.