”Möjligen ovanligt, men inte konstigt eller fel”

Daniel Pernikliski tycker man ska pussa och krama sina barn så mycket man orkar

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Utan fysisk närhet finns en överhängande risk för att man blir störd i huvudet.

Det finns till och med studier gjorda på barnhemsbarn som visar att man kan dö utan närhet.

Det är som mat och vatten på det sättet – inte en lyxvara utan en livsnödvändighet.

En förutsättning för ett bra liv. Eller kanske en förutsättning för ett liv över huvud taget.

Fysisk närhet är som trolleri. Det frigör hormoner som lindrar smärta och skyndar på läkning av sår, det gör oss mindre stressade, mer sociala och hjälper oss att lagra näring bättre.

Och det är inte bara temporära effekter.

Barn som får mycket närhet växer upp till tryggare, friskare och stabilare vuxna.

Jag tror knappt att det går att ge någon för mycket närhet, så länge den inte är påtvingad.

Det är i alla fall ingenting man behöver gå runt och tänka på – om man ger sitt barn för mycket närhet.

Man gör klokt i att pussa och krama sina barn så mycket man bara orkar.

Och om barnen växer upp till tonåringar, eller till och med vuxna, som fortfarande gärna pussas på munnen, så är det väl bara att köra på om det känns bra.

Möjligen är det ovanligt, men inte konstigt eller fel.

Det är ju samma munnar och samma kärlekshandling, så varför skulle det plötsligt ha blivit opassande och betraktas som någonting sexuellt, bara för att barnet har kommit i puberteten?

Det är ju löjligt.

Vem bryr sig om Stephanie Seymour pussar sin sjuttonåriga son på munnen?

Oroväckande många verkar det som, men allvarligt talat – grattis till mor och son.

Då får de mer av det ämne som gör dem stresståliga.

Och det kan de ju behöva när världens idioter bombarderar dem med skit för att de har en nära relation.