”Nej Hanna, alla tänker inte som du”

Veckorevyns Hannah Arnhög svarar på kritiken från debattören Hanna Fridén

RELATIONER
Foto: privat

Några av oss på Veckorevyn ”vek ut oss” som en del i vår kampanj Size Hero, det har nog ingen missat vid det här laget.

Kampanjens syfte är ganska enkelt; att problematisera och uppmärksamma den skeva bilden av kvinnokroppen i medierna.

Aldrig har mediebilden av kvinnokroppen problematiserats och uppmärksammats så mycket. Så långt har vi lyckats ganska bra.

Med detta enskilda tilltag var syftet att förmedla en positiv bild av kvinnokroppen, hur den än ser ut.

Och att få våra läsare att tycka bättre om sig själva och vara snällare mot sin spegelbild.

Så att den alltid lika inspirerande och vettiga Hanna Fridén i onsdagens Wendela berättade att kampanjer som dessa bara skulle ha påverkat henne negativt när hon själv led av ätstörningar är såklart väldigt tråkigt att höra.

Hanna är en mycket viktig röst i många debatter som rör unga tjejer och jag vet att hon engagerat sig mycket för anorektiker.

Hon vet vad hon snackar om, tyvärr. Och det är alltid både utvecklande och givande för oss att höra olika sidor av alla mynt.

För innan detta ”utvik” har vi bara hört solskenshistorier när vi gjort liknande reportage.

För ungefär tre år sedan var det jag och några läsare som kastade kläderna. Precis samma sak som nu.

Bredvid bilden på mig i svarta trosor skrev jag en utlämnande historia om mig och min kropp, hur vi blev vänner till slut.

Det fick definitivt en del uppmärksamhet, jag fick till och med äran att se min avklädda kropp på ett kvällstidningslöp när jag gick till jobbet den morgonen, men det var för att vår duktiga PR-byrå hade ordnat det så.

Ingen debatt, ingen kritik, inget gormande om dubbelmoral eller hyckleri.

Och då vill jag understryka att Veckorevyn inte var i närheten så medveten om sitt ansvar över sina läsare då som tidningen är i dag.

Men reaktioner, det fick vi. Eller framför allt jag, då jag var den som folk kände igen, som var en förebild, som gick att få tag på.

Min inkorg översvämmades ordagrant av läsarmejl från tjejer som tackade mig för att ha ändrat deras syn på sin egen kropp och på sig själva, att de fått den knuff de behövt för att se kroppen som en del av dem i stället för en ondsint fiende.

Orden och historierna var så gripande att jag grät flera gånger om dagen.

Det var så sorgligt att det var så många som hade destruktiva förhållanden till sin kropp, men det var så otroligt rörande och hoppingivande att höra att något som var så enkelt för mig faktiskt kunde hjälpa någon.

Jag hade aldrig kunnat ana det.

Detta kulminerade en utekväll, då en tjej några år yngre än jag stegade fram till mig och för att gråtande berätta hur jag räddat henne från anorexi.

Hon hade legat i sjukhussängen när hon fått numret av Veckorevyn, som innehöll bilden på mig och min berättelse.

Hon hade först bläddrat förbi det, men sedan givetvis gått tillbaka och studerat bilderna. Sedan hade hon läst texten.

Om och om och om igen. Sedan hade hon tänkt. Och tänkt och tänkt och tänkt.

Och där någonstans kom hennes vändpunkt. Där insåg hon att hon inte var frisk, började jobba med sina tankar och påbörjade så småningom ett tillfrisknande. Hemma hos henne var jag en hjälte… nej, ängel sa hon faktiskt.

Så här reagerar självfallet inte alla.

Och jag ska inte heller påstå att vårt mål med denna kampanj var att bota tjejer sjuka i anorexi.

Snarare att förmedla en positiv känsla till våra läsare, som alltför ofta har en dålig relation till sin kropp.

En positiv känsla som de förhoppningsvis kan lägga på sig själva. Och även denna gång är allas våra inkorgar överfulla varje morgon med läsarmejl som rör till tårar.

Det var väldigt tråkigt att höra att vi hade förstört för en ung Hanna Fridén.

Vi gillar henne och vill att hon ska må bra.

Men alla reagerar faktiskt inte så.

Hannah Arnhög