Statistik hjälper inte en flygrädd stackare

Malin Wollin om att vara livrädd för att flyga

Malin Wollin, krönikör.
Malin Wollin, krönikör.Foto: Maria Östlin
RELATIONER

Jag är livrädd för att flyga, säger jag en gång om året.

Det är så ofta jag flyger.

”Men att flyga är säkrare än att åka bil!” säger någon då och kan inte låta bli att låta lite ”lilla gumman”.

Och jag vill lägga in en stark protest.

Jag har aldrig dött när jag har åkt bil. Nu har jag aldrig dött när jag har flugit heller men jag vill påstå att jag är närmare Gud än dig när jag är 10 000 meter upp i luften än i rondellen framför Coop forum.

Att rulla fram i en bil är säkert. De som krockar är många gånger fulla, trötta, för gamla, för unga, pratar i telefon eller kör för fort. Hur många olyckor blir det kvar om man tar bort det dåliga omdömet och ersätter det med gott omdöme?

När jag kör bil tänker jag att jag ska leva länge och dö gammal i den mån jag alls tänker på livet och döden.

När jag flyger tänker jag alltid att jag snart ska dö.

Det hjälper inte att tänka att det rent statistiskt är mer sannolikt att dö när man korsar gatan (populärt argument bland orädda – dödsföraktande – flygare).

Statistik hjälper sällan den som är död.

Statistiken säger: risken är en på hundra att du smittas av hiv om du har oskyddat sex med en hiv-smittad.

Jag har svårt att tro att den som just blivit smittad med hiv tänker att han är en på hundra. Att han mitt i all otur inte bara hade vanlig otur utan EXTREMT mycket otur och blev den hundrade.

Statistik är för fåntrattar som tror att de kan lura döden bara för att flygplan ”väldigt sällan ramlar ner från himlen”. Jag undrar om de där människorna i Air France-planet tänkte så? ”HJÄLP VI DÖR! Men tänk ändå så sällan det händer att flygplan ramlar ner från himlen”.

Hur många gånger när ett flygplan störtar, ramlar ner, brinner upp, flyger in i ett berg, händer det att någon överlever? När flygplan ramlar ner från himlen eller flammar upp till en stor boll av eld dör ALLA. Ingen klarar sig. Bara på film.

Man kan inte nästan klara sig på ett flygplan. Man kan bara dö ordentligt. Man kan, när planet börjar skaka och vingarna lossnar, vara säker på att sista stunden är kommen.

r ett par veckor sedan flög vi hem från Gran Canaria och när planet hamnade i ”normal turbulens” fick jag panik, började gråta och hyperventilerade in i en servett.

Efter ett par minuter gick det över och jag beställde in 18,75 milliliter rött vin. En timme senare meddelar piloten att planet kanske inte kan landa eftersom dimman ligger tät över flygplatsen.

När vi en halvtimme senare landar med ett studsande brak börjar 185 passagerare applådera vilt.

Inte jag.

Jag klappar gärna händer men jag tänkte inte vara tacksam för att jag inte dog i ett färdmedel som är lika säkert som en buss.