Petra Mede: ”Jag skiter verkligen blankt i nätmobbarna”

RELATIONER

Kan hon inte dö!”. ”Hur stänger man av kärringen?”. ”Hon är helt efterbliven!”. Det här är några av de snällare kommentarerna om mig på nätet.

Jag kan inte nog uttrycka i vilken grad jag verkligen skiter i nätmobbarna. Jag vet att det kanske är lättare för mig att säga. Jag är komiker och vi är möjligen av en annan sort. ­Lite skadade av vårt yrke. Att vara komiker är i sig en provokation. Så mycket mer om du dessutom är kvinna.

Några månader efter att jag börjat med ståupp började det kommenteras på nätet. Och det var inga snälla saker. Man ville ha mitt huvud på ett fat, bokstavligen. Först trodde jag att det var på skoj och skrattade bara åt det. Jag har inget emot lite hårdare skämt, så länge de är just det: skämt.

Men ju mer jag läste, desto klarare stod det att det inte fanns någon som helst humor eller ironi i kommentarerna (tröga människor besitter ingendera). Men visst, jag blev både chockad och ledsen. Då sa en manlig vän och komiker till mig: ”Antingen vänjer du dig vid det här nu med en gång eller så slutar du med ståupp”. Jag funderade i en minut. Sedan bestämde jag mig.

När jag läser att det bara är cirka fem procent av läsarna på nätet som kommenterar plus att de mest aggressiva kommentarerna är från unga män, så stärker det mig bara ännu mer. Det ­visar precis det jag anade. De korkade är i minoritet.

Och det är väl underbara nyheter. Jag tror gott om människan, i alla fall om de flesta. Och visst är väl nätet en bra plats för diskussion men det riktiga samtalet kan bara ske i verkligheten. Och det verkar ju, av siffrorna att döma, de flesta också tycka.

När jag var sjukskriven under många år tog mamma ofta med mig till olika seminarier, föreläsningar och debatter på ABF-huset i Stockholm. Jag minns en livlig debatt om religion. Vi i publiken fick också vara med och argumentera.

Rösterna höjdes rejält och stämningen var, av och till, långt ifrån angenäm. Som avslutning tog moderatorn till orda och sa: ”Kom ihåg när ni går hem, att oavsett era åsikter, så har vi gjort någonting som varit på riktigt här ikväll”.

Och det hade han verkligen rätt i. Vi hade vågat stå för våra åsikter. Vi hade vågat konfrontera varandra, på riktigt. Och det är ack så mycket svårare än att sitta ensam framför teven och tycka och tänka, eller slänga iväg en aggressiv, kränkande kommentar på nätet.

Men det är tio gånger roligare, hundra gånger mer givande och det får en bloggkommentar att verka 1 000 gånger mindre än en fis i rymden.

FAKTA

Medes mmm!

Hanna Hellquist. Hennes formidabla program om sökandet efter den förbannade lyckan gör mig lycklig, och lite kär.

Medes mäh!

Åt mig själv. Jag är en av dem som slentrianmässigt klagar över våra politiker. När de sedan avgår (läs Mona), tycker jag det är en förlust för vårt land. Vad är det för psykologisk ­mekanism?