”Ogillar man sina bonusbarn får man lägga ner”

Daniel Pernikliski efterlyser en handbok för alla kombinationer av bonusfamiljer

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Det skulle behövas en handbok för alla kombinationer av bonusfamiljer som kan uppstå.

Styvföräldraskapet är verkligen en vetenskap för sig, med helt annan problematik än den som finns i kärnfamiljerna.

Även om grundreceptet, kärlek och respekt, är detsamma för alla sorters familjer, så blir utförandet så mycket knepigare i en bonusfamilj.

Den största skillnaden är att det inte är förutbestämt att man ens kommer att tycka om varandra.

Något som, i alla fall inledningsvis, är mer regel än undantag i ett biologiskt föräldraskap.

Man kanske kommer in i en ny familj, helt inställd på att bli tidernas bästa styvförälder, bara för att mötas av barn som motarbetar alla försök, därför att man ses som ett hot och en inkräktare.

Det kanske är en av de naturligaste reaktionerna, man är ju på sätt och vis en inkräktare, men det kräver en betydligt större portion tålamod och vilja för att kämpa sig igenom det, än vad det gör för en biologisk förälder som kämpar sig igenom en tuff period med sitt eget barn.

Därför att den senare har en grund och en historia, ett redan etablerat förhållande, att vila sig mot.

Den biologiska föräldern kanske oroligt undrar när allt ska återgå till det normala igen, men den har i alla fall ett ”normalt” att återgå till.

Eller så kanske någon förälder inte kan låta bli att öppet favorisera sina biologiska barn, så att styvbarnen hamnar i kläm.

Man kan ju naturligtvis inte ha som krav att en styvförälder ska älska sina bonusbarn lika mycket, eller på samma sätt, som sina egna, men man måste kunna kräva att alla barn i en familj får känna sig självklara och behandlas rättvist och med respekt – av båda föräldrarna.

Och ett absolut minimikrav måste vara att man åtminstone inte ogillar sina bonusbarn.

Då får man lägga ner tycker jag.