Startsidan / Wendela

Förskola – utan flickor och pojkar

”Till luciafirnadet skrev vi faktiskt om ”En sockerbagare”, ”Han” blev istället till ”Hen”

På förskolan Egalia är alla kompisar.

Ingen är flicka eller pojke. Hon och han blir ofta hen.

– Vi hemlighåller inte att det finns olika kön. Men ett barn ska inte placeras i ett fack på grund av sitt biologiska kön, säger Gabriella Martinson, föreståndare.

Förskollärare Gabriella Martinson med Tom, Alma, Elvira och Max.   Förskollärare Gabriella Martinson med Tom, Alma, Elvira och Max.

Ryggarna på barnens pärmar i personalrummet går i regnbågens färger. På Egalia på Södermalm i Stockholm har inget lämnats åt slumpen – eller åt slentrian.

– Vi har startat utifrån en idé om jämställdhet. Den finns i allt vi gör, allt vi säger, allt vi köper, i hela varandet och tänkandet, säger Lotta Rajalin.

Hon är chef för sex förskolor i Stockholm och har arbetat med genuspedagogik även innan Egalia slog upp sina portar i maj 2010.

Gabriella Martinson är förskolelärare och huvudansvarig pedagog på Egalia.

– Skillnaden är att här är genus och jämställdhet vår grundpedagogik, precis som en del har Montessoripedagogik som grund. Det är inte bara ett ämne, säger hon.

Ratar traditionella böcker

I lekrummet finns spis, brödrost och kundvagn i ljust trä. I boklådan är alla titlarna noga utvalda.

– Vi väljer gärna böcker med ensamstående föräldrar eller samkönade föräldrapar, säger Gabriella Martinson.

Målet är att erbjuda mångfald. Men när man måste välja, är det de mest traditionella böckerna som ratas.

– Heterofamiljsböckerna får de ändå överallt. Det kan verka överdrivet, men vi måste hela tiden ­vara en motvikt till ett könssegregerat och konservativt samhälle.

”Får alla möjligheter”

De mörkhyade tygdockorna är exakt likadana – förutom en detalj; könsorganen.

– Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med, säger Lotta Rajalin.

Och det allra viktigaste är då hur de vuxna förhåller sig till barnen. Forskning visar att könet avgör vilket bemötande ett barn får – redan som gråtande spädbarn.

– Vi tror att vi är fria, men när vi föreslår något så är det nästan alltid något inom könskategorin. Och de flesta fogar sig i könsrollen som läggs på dem. Men det finns de som inte kan det. Och ingen mår dåligt av att få alla möjligheter, säger Gabriella Martinson.

Därför är språket så viktigt på Egalia. Könsbestämmande ord som pojkar och flickor används inte.

– Vi säger ju inte ”Nu ska alla svenskar leka med det här”. Varför ska vi då dela upp utifrån kön? Visst har barn preferenser – men de hänger inte ihop med biologiskt kön, säger Gabriella Martinson.

Istället används förnamnet, ”kompis” eller ”person”.

– Men vi rättar aldrig barnen, de gör aldrig fel, de gör som de lärt sig, säger Lotta Rajalin.

”Hon” och ”han” är inte bannlysta men varvas med det könsneutrala ”hen”.

– Till luciafirandet skrev vi faktiskt om ”En sockerbagare”. ”Han” blev ”hen”, säger Gabriella Martinson.

Varför är det så viktigt?

– Därför att det alltid är en han. Han är normen och den börjar i barnsången. Varenda ko och ekorre är en han om inget annat sägs. Och när en sak normaliseras, då är det något som är avvikande.

Försäger ni er aldrig?

– Visst gör vi fel ibland. Jag säger ibland ”lilla gumman” eller ”lilla gubben”. Och ”sopgubbar” har jag svårt att vänja mig av vid, säger Lotta Rajalin.

Kommer det inte bli en kulturkrock när de här barnen växer upp?

– Det är en vanlig invändning. Men ska vi börja med något dåligt redan nu – bara för att det blir sämre sedan? Fast visst är det ett problem att skolan ligger efter, säger Gabriella Martinson.

– Vi tror att de kommer vara starka när de kommer ut. Att det vi ger dem är en rikedom som breddar, säger Lotta Rajalin.

"Jag vill att mitt barn ska bli en person – inte tryckas in i ett fack"

En friare människa med stark självkänsla.

Det är vad Karin Svensson, 34, hoppas att hennes son ska bli.

– Det är nog lättare att se till individen om man inte hela tiden delar in barnen i flickor och pojkar, säger hon.

Tom Andersson, 2, har gått på Egalia sedan förskolan öppnades.

– Det är svårt att se några effekter redan nu. Men framför allt känns det här som en väldigt kärleksfull plats, säger Karin Svensson.

Hon hade aktivt sökt efter en genusmedveten förskola.

– Jag vill att mitt barn ska bli en person i stället för att tryckas in i ett fack. Jag tyckte själv att det var svårt att växa upp som tjej med allt man väntades leva upp till. Fast det var inte förrän jag var kanske 25 som jag insåg det.

När hon berättar om sin sons dagis möter hon ofta två helt olika reaktioner.

– Många säger ”Wow, var ligger det? Är det lång kö?”

Den andra varianten är mer skeptisk.

– De tror att det är något slags totalitär regim och att syftet är att alla ska bli likadana. Men det är ju precis tvärtom.

Helena Utter

”Vi vill ju att Max ska bli bättre än jag och sambon”

Det var en slump att Max Thorsén Ankerblad, 2, fick plats på Egalia.

Men en slump som välkomnas av hans föräldrar.

– Det är inte ett aktivt val. Men det känns bra för det är ett viktigt område för oss, säger pappa Klaes Thorsén, 33.

Hans egna föräldrar delade på föräldraledigheten på 70-talet. Något som då var än mer ovanligt.

– Det är klart jag är stolt över det. Men det är inget jag känner att jag måste föra vidare.

När Max erbjöds en plats tackade de ja.

– Att han går här känns naturligt, det är positivt och modernt. Jämställdhet är ett väldigt viktigt område för oss.

Hemma har de inga regler om att till exempel använda mer könsneutrala ord. Men diskussionerna om jämställdhet och genus i barnuppfostran kommer ofta.

– Vi vill ju att han ska bli bättre än jag och min sambo. Ibland är det svårt att veta hur man ska bemöta sitt barn. Och då jag tycker att vi får ett bra stöd från dagis, säger Klaes Thorsén.

Helena Utter
Följ wendela
Om Aftonbladet