Relationer

”En tonårsförälder är själva definitionen för fel”

Daniel Pernikliski har sett stilkonflikterna på nära håll

Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Det spelar ingen roll hur man klär sig, när det kommer till om ens barn kommer att tycka om stilen eller inte, för det har inte så mycket med kläderna att göra.

Under de tidiga barnåren skulle föräldrarna i princip kunna gå nakna på underkroppen och hämta på dagis, och ändå få behålla sin hjältestatus.

Bara för att senare, när barnen börjar närma sig tonåren, upptäcka att de har gått från att vara förebilder, till att vara själva definitionen för fel.

Vanligast och värst verkar stilkonflikten mellan dotter och mor vara.

Utan att gräva för mycket i vad det beror på, så kan man ändå anta att en del av det har att göra med användandet av smink och det faktum att variationerna av utstyrslar är så oändligt mycket rikare på dam- än på herravdelningarna.

Det finns helt enkelt många fler kombinationer av fel för en mamma.

Även om alla stilar är fel, så är det klart att det sticker lite extra i ögonen på en trettonåring om hennes mamma klär sig för ungt, i tonåringens tycke, eftersom det gör det så mycket besvärligare att revoltera mot.

Men som förälder gäller det bara att härda ut och köra på med sin egen stil. Klär man sig någorlunda ungt kommer upprättelsen vanligtvis så småningom.

Jag har sett det själv på nära håll, hur min styvdotter har kritiserat sin mammas klädesplagg hårt och sagt saker i stil med: ”Men gud vad har du på dig människa!?” – för att bara någon månad senare ertappas med att olovandes ha klätt sig i precis samma plagg själv.

Jag har sett min egen ”världens fulaste mössa”, stolt bäras runt på min styvdotters huvud i vinterkylan.

Men först när jag såg min flickvän i ett plagg som tillhörde min styvdotter, förstod jag att perioden av hårda ord och stilkonflikter, äntligen började bära frukt.

Även om det gav upphov till helt nya konflikter av ”mitt och ditt”-karaktär.