Relationer

”Har vi ett spöke som går igen?”

Malin Wollin om
de mystiska ljuden

Malin Wollin, krönikör.
Malin Wollin, krönikör.Foto: Maria Östlin

Jag satt ensam hemma. Det var kväll. Joachim befann sig i Jönköping för utbildning och hockeymatch.

Jag hade haft besök av en kompis. Vi hade ätit gott, skvallrat och mumsat både choklad och chips, trots att det bara var en tisdag. Så fort hon försvunnit och omslutits av det slafsiga vintermörkret kom de. Ljuden. Jag stängde dörren, dubbelkollade att den var låst, tittade i hallspegeln att ingen stod bakom mig och så kom de över mig. LJUDEN SOM LÅTER. Nyss var det tyst trots att vi var två och nu när jag är ensam låter det överallt.

Det är inte pumpen i Joachims akvarium.

Det är inte ett barn som vänder sig i sängen så att en bok faller ner till golvet.

Jag pratar inte om lite knäppetiknäpp i något trägolv eller vinden i träden eller ens den spöklika tujabuskens buffande mot sovrumsfönstret. Jag pratar om mystiska ljud utanför fönstret. Smygande manssteg, onda fingrar på fönsterbläcket, en svart skepnad skyddad av mörkret som omger honom. En namnlös ansiktslös ondska som vill sprätta och skvätta med kniven som han hittar i köket (i diskmaskinen förmodligen).

Jag bestämmer mig för att skärpa till mig och inte vara en pussy. Jag sätter mig i soffan med chipssmulorna och intalar mig att alla ondskefulla ihjälmördare befinner sig i andra städer.

Dessa ljud, tänker jag för mig själv. Hur uppkommer de? Om ett ljud låter och Joachim är hemma, hörs det ändå?

Och så plötsligt. Ljud av rörelse. Bonk och bank och material mot material. Eller kropp mot kropp? Ett slagsmål? En kamp på liv och död i våt snö? Någon som ihjälmördar Joachim utanför ytterdörren?

Älskade Joachim!

Men aldrig i livet att jag öppnar dörren för att se efter. Omsorgerna om Joachim sker på den här sidan en reglad dörr.

Det blir tyst. Jag har hållit andan och hjärtat.

Jag smyger till sängs och förtränger genom att låtsas att kläderna i Elloskatalogen är snygga på riktigt.

Klockan 00:51 kommer Joachim hem. Då har jag hört honom komma hem sju gånger på en halvtimme. Hur kan det låta ”någon går upp för trappan och ställer ner en väska och plockar upp nycklar” utan att det händer på riktigt?

Har vi ett spöke som går igen därför att han för 100 år sedan halkade ihjäl sig på trappan när han skulle plocka upp nycklarna?

Morgonen efter går jag ut på trappan bara för att se att grannarnas altantak rasat in.

Hela taket, de tjocka takbjälkarna har knäckts som tändstickan en sexuellt frustrerad man i en bar bryter mellan fingrarna.

Så nu har jag svaret på ljudet.

Och nu ligger jag sömnlös på grund av helt ny frågeställning;

Hur kan ett inrasat altantak låta som ett slagsmål?