”Dä gäller att skapa ett tröck här, de fösstår ni va?”

Komikern Petra Mede om att falla för reklamens löften och lockelser.

Foto: Mikael GUSTAVSEN
RELATIONER

Den som aldrig känt sig förolämpad av reklam, man eller kvinna, kasta första stenen!

Jag går ofta på riktigt dålig reklam. Sen sitter jag där med en helt onödig pryl och minns också hur fruktansvärt dålig reklamen var.

Jag har suddiga minnen. Det är tidigt 90-tal.

Det är mitt i natten och min förbannade rygg håller mig vaken.

Jag zappar mellan tv-kanalerna och hamnar på TV-shop. Där står en lite lätt överviktig göteborgare i 50-årsåldern. Han har en färgglad t-shirt och verkar stå hemma i sitt eget garage. Det är hans fru som filmar.

”Haj, haj på daj. Ja, där e du änna, i soffan så va. Dagen har gött och de e la gött så att säga va. En ordvits där änna. Ja, så kan de va.”

Detta är stor komik, tänker jag. Nu måste jag bara se vad det är han tänker pracka på mig.

Idén bygger på ett tunt böjbart plaströr som ska ner i toaletten, följsamt böja sig i första kröken och sedan glida upp i krök nummer två, alltså den som är riktad uppåt och som man aldrig kan komma åt när man skurar toaletten.

Nu ställer mannens fru kameran på ett bord, äntligen får man en bild som inte darrar.

Hon går fram till sin man för att vara honom behjälplig i demonstrationen. De använder en toalett som de själva byggt och som är genomskinlig.

”Dä gäller att skapa ett tröck här, de fösstår ni va. Å de säger jag till Gittan här ibland, att hade vi inte hatt de tröcket jag då hade ena vårt geftemål vatt lite tröckt, ja en ordvits där änna. Ja, så kan d va”.

Ett desperat leende från både mannen och hans hustru.

Sedan blåser mannen, med all kraft han kan uppbåda, i röret och eftersom röret är smalt blir trycket ganska stort.

Jag ser kludden med smuts som sitter i toalettens övre krök och jag ser hur den först börjar röra sig lite fram och tillbaka och så plötsligt PANG. Den släpper och forsar iväg ut mot okänt land.

Och i samma sekund blir jag en annan människa.

Hur har jag kunnat leva mina första 25 år på jorden utan ”röret”? Vad har jag gjort med mitt liv? Har jag odlat bakteriekulturer så i min omedelbara närhet? Och med vilken risk för min familj och mina vänner? Att se den här smutskludden försvinna känns som en katharsis, en rening. Kanske blir kludden en symbol för allt det där som alltid är i vägen, typ livet. Kanske vill jag vara kludden som får en ny tillvaro, någon annanstans.

Nåväl, det är kanske inte lönt att överanalysera, som min terapeut sa en gång när jag talat om kludden under fem sessioner.

I dag ligger röret högst upp i mitt städskåp. Det var en dålig reklam, det var ett dåligt köp.

Det visade sig nämligen att det kunde bli ett såkallat undertryck vilket innebar att vatten från toaletten istället kom upp i min mun.

Vem förolämpade vem här? Jag tror vi var alla förolämpade. Göteborgaren, hans hustru och jag.

Förolämpade över sakernas tillstånd, förolämpade över att allting är som det är.

Petra Mede