”Min tvillingsyster är halva jag”

RELATIONER

De har identisk arvsmassa, ringer varandra tio gånger om dagen och är bästa, bästa vänner.

Möt enäggstvillingarna Isabelle och Amanda Nylander, 20.

Isabelle: Ibland tänker jag att vi är så privilegierade, jag och Amanda. Vi har aldrig behövt känna oss utanför eller ensamma i sociala sammanhang. Vi har ju alltid haft varandra, och vi är starka tillsammans. Amanda går före allt annat, hon är min närmaste och bästa vän i alla lägen.

Med henne kan jag vara mig själv till hundra procent. En vanlig kompis skulle man – hur gärna man än vill – aldrig berätta om alla sina tankar för. Man utelämnar vissa detaljer.

Men det finns ingenting som jag inte skulle berätta för Amanda. Att prata med henne är som att prata med sig själv. Vi är rakt igenom ärliga och skulle aldrig linda in eller undanhålla någonting av rädsla för att den andra skulle bli sur.

Det här leder förstås till en hel del bråk, vi ryker ihop varje dag. Men efter en stund är allt som vanligt igen, utan att vi behöver reda ut saken eller säga förlåt.

Amanda: Nej, att be om ursäkt är onödigt, vi vet ju ändå att vi alltid kommer att finnas här för varandra. Ingen kommer någonsin att säga: Jag tänker inte vara din vän längre. Över huvudtaget måste vi inte förklara en massa saker. Ofta behöver vi inte ens prata. En blick kan räcka. Om Isabelle har ont, låt säga i axeln, är det som om jag känner hennes smärta i min egen kropp.

Många gånger tänker vi också på samma saker. Häromdagen satt vi till exempel i bilen medan mamma körde och jag funderade på hur många kor vår mormors fästman i Småland har.

I samma sekund sa Isabelle: Undrar hur många kor mormors fästman har? Det händer också att vi skriver exakt likadana sms till släktingar och vänner, mer eller mindre samtidigt utan att veta om det.

Dessutom tycker vi om samma sorts människor. Om Isabelle presenterar mig för en ny kompis är det som om jag redan känner henne och blir vän med henne på en gång.

Vi gillar också samma sorts killar, de ska vara charmiga och ha mycket humor. Utseendet är inte så viktigt. Eftersom vi har liknande smak är vi noga med att visa stor hänsyn mot varandra. Om Isabelle skulle dejta en kille skulle jag aldrig i livet stöta på honom. Och om vi båda gillar en viss kille utan att någon börjat dejta honom så gäller principen först till kvarn…

Isabelle: Men jag brukar vara modigare än du, Amanda, och tar mer kontakt med killar.

Amanda: Det stämmer. Men på isen var det jag som tog för mig mest. (Amanda och Isabelle hörde tidigare till konståkningseliten i Sverige och var länge bäst i sin ålderskategori.)

Isabelle: Jo, det är sant. Jag lade av 2006, ett och ett halvt år före Amanda. Vi var 16 år och tränade 30 timmar i veckan. Jag kände mig lite som den eviga tvåan. Amanda var ofta något bättre, och det blev jobbigt. Jag tänkte att nu sjutton ska jag komma i form och bli lika bra, och så började jag dra ned på maten och träna ännu hårdare.

Men i stället blev jag trött, svag och fick låg puls och under min sista tävling svimmade jag. Jag var så undernärd att jag blev ­inlagd på sjukhus och fick lägga av med konståkningen.

Så här i efterhand inser jag att anorexin var ett rop på hjälp: jag ville innerst inne sluta med konståkningen, men vågade inte stå emot andras önskan om att jag skulle fortsätta. Jag protesterade indirekt genom att sluta äta.

Amanda: Det här var en jobbig tid. Vi hade ju gjort precis allt ihop och så blev Isabelle sjuk. Hon lyssnade inte på mig när jag försökte få henne att äta. Och där stod jag nu själv på isen och kände mig halv utan henne. Strax därpå skadade jag mig och även min motivation började tryta. För två år sedan slutade jag också med konst­åkningen.

Isabelle: I och med att jag gick igenom en livskris förändrades jag en hel del som människa. Det blev lättare att prata om känslor och jag fick ett behov av att tala om sådant som är jobbigt. I dag dras jag ofta till människor med problem, jag känner att jag förstår dem så väl och vill gärna hjälpa dem om jag kan. Amanda umgås i stället fortfarande med våra gamla konståkningsvänner.

Amanda: Ja, Isabelle har blivit djupare än jag. Jag är lite mer av en ”whatever”-tjej. Ibland tycker jag faktiskt att Isabelle ältar saker för mycket. Jag känner att hon borde släppa vissa grejer och gå vidare. Men samtidigt som Isabelle är känsligare är hon mer utåtriktad och har lättare att säga ifrån. Jag är barnsligare, oftast glad och skrattar mer.

På senare tid har vi även blivit lite mer olika till utseendet. Vi är ju enäggstvillingar och egentligen väldigt lika, men vi har färgat håret i olika färger och så. Nu är det lättare att se skillnad på oss än förr om åren.

Isabelle: Om vi nu ska nämna någon nackdel med att vara tvilling så är det att omgivningen tar för givet att jag och Amanda har exakt likadana åsikter och intressen. På ett sätt stämmer det ju, eftersom vi oftast tänker lika om människor vi möter och uppfattar saker och ting på liknande sätt. Men vi är ändå två olika individer.

Det kan kännas tufft att inte ha en egen identitet. Det är inte så kul när jag går in på gymmet och vissa ropar Amanda efter mig. Jag brukar tänka: Ser de inte att det är jag, Isabelle? Sådana gånger känner jag mig inte så speciell och det sårar mig. Ibland kan jag känna att jag ensam skulle vilja flytta till en annan ort där folk skulle få lära känna mig som Isabelle. Inte som tvillingen.

Men så kommer jag på mig själv att det går ju inte, eftersom de skulle missa en stor del av mig. De skulle inte veta vem jag är, för Amanda är ju halva jag. Vi är helt enkelt en helhet tillsammans, samtidigt som vi är två personer. Det är rätt dubbelt det här och inte helt enkelt. För det allra mesta känns det ändå som en guda­gåva att ha en tvilling.

Amanda: Visst kan det vara jobbigt att bli förväxlad med Isabelle, men att ha en så nära vän som alltid finns till hands väger ändå upp tusen gånger om. Tänk vad hemskt det vore att känna sig ensam och inte känna att man är villkorslöst älskad – vi är lyckligt lottade!

Isabelle: Det låter säkert konstigt, men vi kan sitta och kramas och mysa i soffan, göra roliga miner, fnittra och tala vårt eget språk. Det är ett språk som bara vi förstår.

Amanda: Vi har verkligen ett unikt band. Vi ringer varandra tio gånger om dagen, bor fortfarande ihop och har högst varit ifrån varandra i tre veckor. Och då längtade vi som bara den. När vi sågs igen kunde vi inte sluta kramas. Jag brukar fundera på hur det blir den dag vi gifter oss på varsitt håll. Undrar vad min man skulle säga om jag frågade: Ursäkta, kan min syster bo här också?”

FAKTA

Tvillingfödslarna ökade under nittiotalet

Hur blir det tvillingar?

Om en spermie befruktar ett ägg och detta ägg senare delar sig blir det enäggstvillingar. Enäggstvillingar har identisk arvsmassa och blir mycket lika varandra. När två ägg befruktas av två spermier blir det tvåäggstvillingar. Tvåäggstvillingar får olika arvsmassa genom att olika ägg från modern smälter ihop med olika spermier från fadern. Tvåäggstvillingar är därför i princip inte mer lika än andra syskon. Av de tvillingar som föds i Sverige är cirka 30 procent enäggstvillingar och 70 procent tvåäggstvillingar.

Vilka får tvillingar?

Åldern spelar roll. Benägenheten att få tvåäggstvillingar, det vill säga att två ägg lossnar vid ägglossning, ökar efter 30. Man kan därtill ärva en benägenhet att släppa två ägg vid ägglossning.

Det finns även en tendens att enäggstvillingar, i något högre grad än andra, själva får enäggstvillingar.

Hur vanligt är det att få ­tvillingar?

Under nittiotalets slut ökade antalet tvillingfödslar på grund av mammornas stigande ålder vid barnafödandet, samt IVF-behandlingar (konstbefruktning). Sedan början av 2000-talet har IVF-

behandlingar med flera ägg begränsats och tvillingfödslarna har därför minskat något igen. 2008 var 2,8 procent av alla barn som föddes tvillingar.

Källa: Svenska tvillingklubben, www.tvillingklubben.se

Minna Tunberger