”Klart man kollar könet!”

Åsa Erlandson vill veta om bebisen i magen är en pojke eller flicka - här är en liten missförståndsskola

RELATIONER
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.Foto: STEFAN MATTSSON

Damens leende stelnade till. Och så spottade hon fram: ”VET ni att det ska bli en pojke?”

Så klart vi hade! Här skulle vi bli föräldrar för första gången och allt, allt, allt var nytt och märkligt och livet redan så fyllt med överraskningar att det räckte. Dessutom var vi nyfikna som en storstrut – givetvis kollade vi om det var en flicka eller pojke i magen.

Men att det inte är någon självklarhet blev vi snart varse och jag har hört allt från rätt gulliga ”det är fusk!” till långa teorier om ”Naturen” som är svårare att hänga med i. Man förväntas liksom gå där i en ”bara barnet är friskt”–dimma och inte tänka på annat, enligt dem som sedan kastar sig på telefonen för att få veta vad det blev. Då undrar man vem som är mest könsfixerad.

Min mamma gillade inte heller tanken på att luska i magen men kunde inte förklara varför utan landade till slut i en sån där därförgrej. Därför att… det inte gick på hennes tid? Hon tog det ändå med jämnmod jämfört med dem som ser rent förskräckta ut, därför kommer här en liten missförståndsskola:

1. Nej, det handlar inte om att sätta ut barnet i skogen om det är en flicka. Inte heller om luta sig tillbaka och planera för en tidig pension bara för att det är en arbetsduglig pojke.

2. Det betyder heller inte att man tänker köpa en massa rosa färg och inreda flickrummet som en enda stor livmoder. Eller börja fantisera om att måla barnets naglar, sminka henne och välja kläder som flickhetsande Victoria Beckham gör (hennes lilla skyltdocka föds i sommar). Den enda praktiska detalj jag själv kommer på är att en flicka skulle tvinga mig att börja lyfta rätt när det blir panik i bilen – en pojksnorre är så mycket lättare att hala ut när det blir kissnödigt längs E6:an.

3. Och framför allt, det har inget med kärlek hit eller dit att göra. Tvärtom känns det mycket bättre att kunna säga ”han/hon sparkar sönder mina revben” än ”den”.

Nu väntar vi vårt andra barn vilken dag (timme?) som helst och bad ultraljudet om besked. Men den här gången gav babyn själv svar på tal.

Det gick nämligen inte att se, han eller hon hade tydligen bestämt sig för att bli en surprise och höll för. Eller också var den bara pryd.