Relationer

”Är de så rädda att vi ska bli likvärdiga?”

Malin Wollin: Att prata om feminism med en del män är inte bara ett rött skynke – det är att peta i ett öppet sår med en skyffel

Malin Wollin, krönikör.
Malin Wollin, krönikör.Foto: Maria Östlin

I Sverige har vi det senaste året blivit ännu bättre på jämställdhet. Vi är fyra i världen!

Jättebra! Hurra för oss!

Och så börjar jag fundera över vilka länder som ligger i världen.

Afghanistan, Iran, Egypten. Det är lite som att vara jätteglad för att man är rikast i Moldavien, det säger liksom inte så mycket.

Det har hänt saker med mig också det senaste året.

Jag ser saker jag inte sett förut.

Jag har aldrig känt mig förfördelad på grund av mitt kön, men jag har inte tittat så noga.

Och vad mer; jag har inte orkat bry mig.

Men så fort jag som kvinna försöker sätta ljuset på vad jag nu ser, som jag alltså inte såg förut, så blir det ett sabla kackel bland tupparna i hönsgården där de sprätter och försöker se malliga ut trots att de inte har mer penis än vilken pulla som helst.

Mannen som hatar kvinnor som försöker lyfta kvinnor, Per Ström, blir rosenrasande av formuleringar som ”bland offren fanns kvinnor och barn”.

Sådant gör Per Ström jätteledsen och jag vet inte vad han vill säga annat än att bland offren fanns kvinnor och barn och Per Ström.

Att prata om feminism med en del män är inte bara ett rött skynke, det är att peta i ett öppet sår med en skyffel. Man kan undra varför de är så sårade?

Är de så rädda att positionerna ska förflyttas, att vi ska bli likvärdiga?

Det finns en särskild plats i hönsgården för tuppar som inte delar föräldraledigheten med Agda.