”Tack och lov för vardagsljuget!”

Läs Åsa Erlandsons krönika

RELATIONER
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.
Åsa Erlandson är Wendelas krönikör.Foto: STEFAN MATTSSON

Vi föds ärliga – och ägnar resten av livet åt hyckleri. Som tur är.

För vem vill egentligen ha svar på frågan ”är jag snygg i den här?”, ”vad tycker du om min nya kille?” eller ”visst är vår baby (som är en exakt kopia av Gollum) söt!?”.

Visst finns det lägen när man behöver en rejäl sanningssmocka från såväl sambon som vännerna, men oftast inte.

Jag dejtade en brutalärlig kille en gång och kan inte rekommendera det.

Han hade aldrig begripit den hårfina men viktiga skillnaden mellan att allt man säger bör vara sant, men att man inte behöver säga

allt som är sant.

Därför fick jag, oftast oombett, veta exakt hur jag såg ut i permanentat hår: Tänk könshår på huvudet.

Den relationen avslutade jag snabbt, både med sanningsmiffot och med min nya stilsatsning.

Forskning visar att vi ljuger 2-3 gånger om dagen. Jag tror att de som svarade ljuger – det måste vara oftare än så. Det finns ju så mycket som vi mår bäst av att aldrig få veta.

Själv blir jag därför varm om hjärtat varje gång min sambo med gott humör hugger in på min fiskgryta och utropar ”skål för kocken!”, trots att vi båda vet att det bara är ännu ett kökshaveri.

Och efter att ha sett en bekant rulla runt i en sopsäck och skrika efter Gud i två timmar under sin första teaterpremiär gjorde jag likadant. Hittade en strategi som varken sårar eller begår för mycket våld på sanningen. När hon strålande frågade ”vad tyckte du?” hojtade jag ”grattis gumman!!” så högt jag kunde.

Vardagsljug är viktigt. Hela fikarumskulturen i svenskt arbetsliv bygger på att man finljuger lite – oooaaar och aaahhaaar åt någons

shoppingfynd hur felklippt kavajen än är.

Samtidigt är jag kluven.

Ibland längtar jag till ett annat klimat, ett som inte är lika ängsligt och som har tuffare tår. För sanningar kan ju även vara stor humor. Fortfarande kan jag vakna mitt i natten och skratta rakt ut åt kollegan som konstaterade att jag faktiskt såg ut som en skinnsoffa i min nya läderkjol.

En bra tumregel för att överleva i detta sociala minfält är att först göra en självcheck och bara fråga om sådant som man är beredd att få svar på. I alla fall om man är vuxen.

Att ärligt svara när en glad tvååring visar upp sin teckning och frågar ”är den fin?” är bara grymt.

Åsa Erlandson