Hittade sin biologiska mamma på Facebook

Adopterade Emma:
”Pang, bom så hade jag en familj till!”

Emma Werelius hade en trygg och lycklig uppväxt i Sverige. ”Ändå kändes det som att jag blev hel när jag hittade min mamma och andra släktingar i somras”, säger hon.
Emma Werelius hade en trygg och lycklig uppväxt i Sverige. ”Ändå kändes det som att jag blev hel när jag hittade min mamma och andra släktingar i somras”, säger hon.Foto: Angelica Söderberg
RELATIONER

Emma Werelius, 34, visste att hon adopterats från Filippinerna. Men inget mer. Hon drömde om att hitta sina rötter och sin biologiska mamma.

Till sist sökte hon på sin mammas namn på Facebook. Det blev träff direkt.

– Jag blev så ofattbart glad när hon ringde. Pang, bom så hade jag en familj till!

Bacolod City, Filippinerna, 28 juli 1975: Förlossningsskriken hörs ända till grannarna. Mildred Barredo, 14, ligger i vardagsrummet och upplåter sina sista krafter till att krysta. Snart fyller ett barnskrik rummet. Det är en perfekt liten flicka, men hon ska inte stanna länge hos sin mamma. Mildred är ogift, bara 14 år och den lilla flickan blev dessutom till i en våldtäkt. I ett strängt katolskt land som Filippinerna går det inte att behålla ett sådant barn. Mildred vill bara glömma våldtäkten – men när hon tittar på flickan frågar hon sig hur något så vackert kan komma ur något så hemskt?

Barnet får ett namn. Hon ska heta Carmela.

Carmela får en plats på barnhemmet Jesusbarnet i staden. På väggen hänger ett stort krucifix och flickan tas om hand av nunnor som då och då lyfter upp henne ur spjälsängen. Den elfte september året därpå adopteras hon bort. Rolf och Marianne från Värmdö utanför Stockholm har längtat så efter ett barn. I Sverige får hon ett nytt liv och ett nytt namn, Emma Carmela Werelius.

– Det var en väldigt trygg uppväxt jag hade i den svenska grönskan. Men jag var rätt tidigt medveten om att jag var annorlunda, säger Emma.

Hon pratar stockholmska och beställer in en stor sallad på kaféet. Själv tycker hon också att hennes historia är för bra för att vara sann.

I skolan var hon den enda mörka eleven och hon tänkte mycket på var hon kom i från. Ofta bad hon Marianne och Rolf att berätta historien om hur hon kom till Sverige. De visste inte mycket, bara att hon lämnats på barnhemmet när hon bara var några veckor gammal och att hon året senare kom till Sverige. Emma visste inget om sin biologiska mamma och längtan efter att få veta växte sig starkare och starkare.

– När jag var vuxen kändes det viktigt att veta var jag kom i från. Jag hade så många frågor och jag ville se vem jag ärvt mina drag av. Jag ville verkligen träffa henne, säger Emma.

År 2000 bar det av till Filippinerna. Det var med en skräckblandad förväntan hon satte sig på planet – skulle hon hitta sin mamma? Hon åkte till staden där hon föddes, letade i kyrkböcker och frågade runt. På barnhemmet fann hon en ledtråd, i registerboken fanns ett namn: Mildred Barredo.

– Det pirrade i hela mig när jag såg hennes namn. Hon fanns på riktigt!

Men sedan blev det tvärstopp. Med en besviken känsla reste hon tomhänt hem till Sverige.

– Jag gav upp, jag drömde fortfarande om att träffa henne, men tänkte att det var just det. En dröm.

Livet gick vidare

Emma gifte sig och fick två barn, bodde i villa och jobbade kontorstid, ett typiskt Svenssonliv som hon trivdes med. Facebook startade och Emma gick med. I maj i år sökte Emma på sin mammas namn på chans. Hon fick träff och det fanns ett antal Mildred Barredo spridda över världen, men bara tre stycken i Filippinerna. Återigen tändes hoppet. På engelska skrev Emma ett meddelande till de tre Mildred Barredo som bodde i Filippinerna. Den 3 juni fick hon svar. Hemma i villan på Ingarö sov barnen och klockan var bara fem på morgonen när telefonen ringde. Det brusade till i luren och Emma förstod att samtalet var långväga i från. En kvinnoröst på andra sidan jorden sa: ”Hello, this is your mother”.

Först blev Emma alldeles tyst, och sedan rann känslorna över.

– Jag skrattade och grät om vartannat, det var alldeles ofattbart. Pang, bom bara så hade jag en familj till!

Tre syskon

Emma fick veta att hon hade tre yngre halvsyskon och att mamma Mildred också försökt söka efter henne.

– Hon sa att det inte gått en dag utan att hon tänkt på mig.

När Emma fick veta att hon blivit till genom en våldtäkt blev hon chockad och ledsen, mest för sin biologiska mammas skull.

– Jag har aldrig känt mig arg eller bitter på mamma för att hon lämnade bort mig, utan mest tacksam och glad att jag fick ett liv, säger Emma.

Nu pratar hon varje dag med sin nya familj, via facebook och nättelefoni och det har visat sig att mor och dotter är ganska lika. Båda sätter familjen främst och älskar att laga mat.

– Dessutom syns det väldigt väl att hon är min mamma, på ögonen och näsan till exempel.

Snart, snart, i december ska Emma hälsa på sin nya familj i Filippinerna.

– Det är som om jag hittat en pusselbit som saknats, nu har jag blivit hel, säger Emma.

Karin Herou