”Att skaffa barn är lite som att göra slut med sin partner”

Daniel Pernikliski om livet efter barn

RELATIONER
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.
Daniel Pernikliski är Wendela-krönikör.

Igår, för första gången på två och ett halvt år, vaknade min flickvän och jag tillsammans i en lägenhet utan barn.

Vi var ute kvällen innan och båda barnen sov borta.

Det kändes overkligt att stiga upp i vår egen takt, utan uppmanande rop inifrån barnkammaren. Och att sedan flytta över till soffan och ligga där halvt utslagna, tillsammans, och titta på avsnitt efter avsnitt av riktigt usla gamla tv-serier, kändes som det finaste och mest romantiska vi någonsin hade kunnat drömma om.

Som ett studiebesök i ett gammalt liv. Ett liv som hur innehållslöst det stundtals än kunde tyckas vara, innebar att vi hade tid för varandra.

De flesta som skaffar barn är nog inte riktigt förberedda på att det är lite som att göra slut med sin partner.

Alla tankar kretsar kring hur förhållandet till barnet kommer att bli, att man lätt glömmer det andra.

Man glömmer att början på det nya också innebär slutet på det gamla.

Det finns ingen anledning att hymla om detta, det är ju självklart egentligen. Får man plötsligt en människa till att fokusera på så måste den uppmärksamheten tas från någon annan.

Ändå stöter man gång på gång på människor med något slags heligt sken över sig som tycks tro att minsta antydan om att småbarnslivet inte skulle vara helt perfekt, vore ett direkt hån mot barnen.

Så är det ju inte. En människa måste få ha flera känslor samtidigt.

Man måste kunna vara lycklig över sina barn och samtidigt kunna konstatera att det finns sidor med barnlivet som inte gynnar förhållandet. Först då har man en chans att jobba på det.

Blundar man för problematiken kan förhållandet vara dött innan barnet har lärt sig säga ”titta”.