”Tänk om jag hade vågat misslyckas”

RELATIONER
Petra Mede
Petra Mede

Det fanns ingen gladare i vår klass än du, Gabriel. Av vad jag kan minnas skrattade du dig igenom vår skoltid, från ettan till nian. Det var som om inget bekom dig.

Gabriel, om du råkar läsa detta så får du ursäkta. Du var bland de sötaste men långt, väldigt långt ifrån den duktigaste i vår klass.

Jag var så fascinerad över hur du, efter att ha fått tillbaka ett engelskaprov med ganska uselt resultat, ändå helt obekymrad gick uppför Sörgårdsvägen och flamsade med Malle.

Några steg bakom gick jag. Helt förstörd. Jag hade haft två fel. Och det var två fel för mycket. Jag grämde mig så det gjorde ont i hela kroppen. Hur skulle det nu gå för mig i livet? Skulle jag bli uteliggare?

Hela eftermiddagen satt jag och gick igenom de glosor jag stavat fel på. Samtidigt hörde jag dig åka skateboard på gatan utanför. Jag tänkte: ”Gabriel, nu bor du i ett stort fint hus med din familj, men det kommer att gå illa för dig. Snälla, söta Gabriel, ta dig samman. Ser du inte vart du är på väg? Utför.”

Gabriel var bokstavligen på väg utför. Eller snarare nedför. Nedför hela Skolvägen på sin skateboard, med de mörka korkskruvslockarna fladdrandes i vinden.

Det fanns inte tid för honom att sitta inne och plugga. Livet var här och nu. Och just nu sken solen på den stekheta asfalten. Plugga engelskaglosor, I think not.

För ett tag sedan tog jag upp kontakten med fem av mina klasskompisar från skoltiden i Partille. Det var bland det bästa jag har gjort. Nu träffas vi med jämna mellanrum och vältrar oss i minnen och sentimentalitet. Som man får göra med de man delat en av de viktigaste perioderna i livet med. Naturligtvis skvallrar vi lite också. Vad blev det av den och den?

Så jag frågar förstås vad det blivit av Gabriel, som jag oroat mig så mycket för när jag var nio. Inte minst för att jag var dödligt förälskad i honom. ”Gabriel är advokat”, säger Monika. ”Det är fullkomligt omöjligt!” ropar jag.

Men om någon har stenkoll och ordning på saker och ting är det Monika. Det hade hon redan när hon var nio och det har inte förändrats.

Men en som måste ha förändrats sen 1979 är du, Gabriel. Jag vet inte hur och när du började plugga på juristlinjen. Hatten av för dig och förlåt mina fördomar och farhågor. Du har liksom kört om oss allesammans och inte bara med din skateboard.

Jag kan avundas dig den tillit du tycktes känna till att allt säkert skulle ordna sig. Och det gjorde det ju. Jag hade önskat att jag kanske hade slagit ihop engelskaboken den där dagen, gått ut på Skolvägen och bett dig lära mig åka skateboard i stället. Tänk, jag kanske till och med hade fått chans på dig. Om jag hade tillåtit mig att vara lite sämre.

FAKTA

Medes mmm!

När SAS-flyget från Köpenhamn till Stockholm är två timmar försenat på grund av den alltid lika överraskande snön, lyckades alla flygresenärer på Kastrup hålla humöret uppe (utom jag).

Medes mäh!

Efter timmar av väntan erbjuder personalen oss, som kompensation, en gratis kopp te. En kopp te!!!!! Jag ska ha en trerätters, ett glas vin och gratis taxi in till stan. Inte nån sketen tepåse och lite varmt vatten.